till, då handling skall ske. jt Vi skola försöka, att på de af Hr R. sjelf i 3 sin skrift lagda grunder gifva det svar på des-f sa frågor, som han sjelf måste erkänna för sitt. f Af det här ofvan anförda sednare resonnel mentet, äfvensom af många andra ställen i skrif-r ten (t. ex. sid. 203, rad. 26 o. följ.) finner many! att hvad Hr R. har emot skolförbättringen, be-1 står deruti, att man vill bibringa folket kunskaln I I ct I C J S per. Det är något annat folket behöfver, nemligen det religiösa ?). När vi häruti se den stora öfverensstämmelsen emellan Hr R. och MWexiö konsistorii lika katholskai påstående om nödvändigheten af blott och bart! c religion, utan kunskap, för folkets räkning; så fråga vi: hvad beklagar då Hr R. i hela sitt förra resonaement, när han rörande och sant målar svenska folkskolans usla skick? Han talar der om, att till och med socknar gifvas, hvaruti ingen skola alls fianes. Hvad skadar då det? Det är ju ett faktum, att ingen sockenl, kan nämnas i Sverige, som ej har prest. Ge-j: nom preste-embetet är ju folket försedt med, den religiösa vård, som samhällsinstitutionen kanl, gifva, så snart det är frågan om blott religion.l, Hr RB. måste således då vara alldeles nöjd medl, folkskolans tillstånd, och har, såsom det tyc-. kes, skrifvit sidan 203 utan ändamål. ; Skuile Hr R. kunna anföra någon vän afför-) bättrad folkbildning, som vore nog orimlig i si-. na påståenden, att vilja bibringa allmogen endast kunskaper, utan religion, utan praktisk färdighet, ulan sinne för det sköna och rent raoraliska; då skulle Hr R. hafva rätt i sin klagan öf-j. ver, att väl förbättringar tarfvas, men att del, icke böra ske på ett sätt, som areformatorerne eller vännerna af det cunga och nya Sverigen önska. Men hvarest kan Hr RB. framleta en sådan orimlig kunmskapsifrare? I fall Hr R., för att exemplifiera, ville stiga så långt ned, som till en eiler annan af de män, som han tydligen utpekar sidan 200—201, bland annat till den, som prelaterne i Wexiö med sina anathemer i synnerhet måtta åt för hans publicerade yttranden om nödvändigheten (äfven för bibehållande af lugn i landet), att göra någonting för folkets bästa; så skall han förgäfves der spåra ett begär att sprida blott kunskaper. Det är verkligen just i det cunga Sverige frågan om väckandet af det afromma sinnet och det ädla!, tänkesättet, liksom det sunda omdömet och. den rena skapade tanken., Striden är i grunden alldeles icke den, atti. på ena sidan de s. k. reformatorerae vilja utlära enstaka, nakna kunskaper och småningom i landet uppväcka lärdomsraseri; och att prelaterne på den andra önska qvarhålla folket vid att allenast cälska Gud och ära konungenn, såsom det kallas. Utan saken i sitt verkliga förhållande måste vara, att man på ena sidan vill förbättra folkets ställning medelst inverkan på dess bildning både ifrån godt och sant, både för känslans och förnuftets räkning, både genom religion och verldsliga kunskaper; för hvilket ändamåls vinnande man vill en dertill tjenande folkskola, för de stycken, i hvilka en skola någonting förmår uträtta; men visserligen icke skolan blott, utan tillika efter tidens oafvisliga! behof lämpade institutioner, öfveralit och afalla deslag, som i samhället behöfvas; — hvaremot prelaterne på andra sidan, om man bedöma dem efter Wexiö konsistorium, önska endast religion och ingenting derjemte. Hvad sist vårt lands prelater vidkommer, så tro vi dem likväl på det hela visst icke fångade i en sådan inskräcktbet, att månge af dem vidkännas bullan ifrån Wexiö konklav. Vianse flere bland dem vara af den meningen, att folket bör bibringas både religion och verldsliga kunskaper i angelägna ämnen. Vi gå så långt, att vi tro sjelfva Hr R. härom; så fort han icke anser sig uppmanad att skrifva till understödjande af resultatlösheten. Men såvida vi nu häruti hafva rätt, hvarom strides då? Vi skola säga det. De, som strida emot reformationen, göra det i grunden icke för sko-! lan, och icke för undervisningen, och allraminst för religionen. Man kämpar — och har föresatt sig att kämpa på lif och död — för bibehållandet af en opopulär myndighet, en hierarki, som strider emot menniskornas verkliga bäste, 3 Hr R. lärer väl ock icke kunna citera niågon menniska, som bestridt denna sanning. Man påstår icke, att allt godt och angeläget (icke en gång på långt när det mesta deraf) skall inhemtas blott i skolan, för det att man önskar, det äfven skolor måtte gifvas, eller, der de finnas, i nödiga stycken förbättras. 4) Kan Hr R. citera någon, som nekar angelägenheten af att folket bekommer fullständig väclelse och undervisning i det religiösa? Man exkluderar icke kristendomen, för Ja att man Ärchlar maernicktnrna nn vsning