illustra namn, som befinnas å Sällskapets matrikel och genom det understöd det njuter a! de offentliga myndigheterna, ett slags officiell egenskap, och dess tidskrift är ej heller fulikomligt fri från en viss, politisk, nämligen en loyal-konservatif, anstrykning, hvaremot det nya företaget helt och hållet är enskildt, och tyckes, sådant det uppenbarat sig i de hittills utgifne folkskrifterna, vilja undvika allt politiskt endoktrinerande. aLäsning för folket produceras medelst sammanskott i penningar, som disPoneras af Sällskapets direktion och af denna utdelas till de författare, hvilka vunnit direktörernas ynnest, sedan skrifterna varit underkastade deras censur, hvaremot aFolkskrifternas, författare och förläggare stå i direkt beroende af sin publik. Läsning för folket är vidare en tidskrift, inskränkt till visso häften om året, och i hvarje häfte inneslutande flera afbandlingar i olika ämnen; men folkskrifterna äro till antal och utrymme alldeles oinskränkta, och hvarje afhandling äger sitt serskilda häfte, samt lemnar således köparen fritt val att taga hvilken afbandling han behagar, utan att han derjemte behöfver köpa någon bland de öfriga. Men den hufvudsakligaste skilnaden mellan det äldre företaget och det nyare finna vi deruti, att detta sednare, de s. k. folkskrifterna, omfatta en gren af litteraturen, som icke gerna kan få rum i det äldre, och denna gren är romanen. Läsaren må dock ej här taga romanen i den vanligaste, luftiga bemärkelsen af berättelser, hemtade helt och hållet ur inbillningen, utan i den förnuftiga, som förutsätter, att både materien och formen äro tagna ur den verkliga verlden; bär äro de tillika modellerade efter den svenska verkligheten. Vi skola nedanför lemna en närmare uppgift på de öfriga ämnena, men fästa oss först vid det nu antydda eller berättelserna i romanform. Det är ett faktum, som obskuranterna i vårt land helt och håilet, vare sig med eller utan uppsåt, ignorera, att, medan de ifra mot allmogens upptagande i de hildade klassernas läsecirkel, och den litteratur, som der erbjudes, så har denna allmoge redan längesedan bildat en egen läsecirkel med en litteratur, som består af helt annat, än katekes och andaktsböcker,. Visornap och de amycket roliga hbistoriernas äga en ganska talrik och läsgirig publik, och förläggas flitigt, förnämligast måihända inom det stift, hvars styrelse nyligen gifvit regeringen en så skarp lexa, för det hon ens vågat sätta i fråga, att folkets undervisning tilläfventyrs behöfde förbättras. Hvem är så okunnig om det, som sker i hans eget fädernesland, att han ej skulle veta, att Lunkentus, Mästerkatten, Satans grasserande i Roslagen, Riddar Finke, Blåskägg, Hobergsgubben och otaliga af samma halt, samt en bop visorp, i hvilka knappast mer än bokstäfverna eller or-den tillkännagifva, att de skola vara ett menBiskotankens verk, utgöra den svenska allmogens själaspis. Detta är den littenatur, som konungamaktens gudomlighet, tyrann öfver tankar, tal och tryck, i nåder bestått och testamenterat svenska allmogen, och frågan är nu, om svenska folket vidare skall behålla, vårda och föröka denna dråpliga själaskatt, sedan detta folk, allenastyrelsen och obskuranterna till trots, är på god väg att blifva herre öfver det konungsligt gudomliga tanke-, taloch trycktvånget? Om detta tvång härom rådfråt gades, skulle det antingen behålla nämnde litteratur, såsom ett positift medel att föröka det själsmörker, som i alla fall följer blotta okunnigheten, eller ock, om tvånget af någon orsak funne sig vid att borttaga den, helt simpelt förbjuda allt utgifvande af sådane skrifter och all läsning deraf. Men det är tydligt, att det onda deraf endast skulle förvärras och tilltaga allt intill det ögonblick, då en annan och bättre litteratur tillfredsställde folkets begär. Ty själen har behof af föda, och hvad ej mindre förtjenar uppmärksamhet, af ombyte deri. Katekesen och andaktsboken, äfven i det lyckliga fall att de lemna en verklig själaspis, d. v. s. be-; gripas af den läsande ), trötta ock i sinom tid. Man hör ofta reformernas vänner och ännu oftare deras motståndare påstå, att för hvarje. institution, lag eller författning, som afskeffas, skall en ny, eller som det heter, något annat sättas i stället. Detta behöfls visst icke alltid: man borttager ett stenrös ur ikern och lägger ingenting dit i stället; man rifver ett hus, som stänger kommunikationen, utsigten eller luftvexlingen, och planerar platsen, utan alt resa att annat obstakel i stället. Men. stundom be-! höfs ett sådant i stället sättande, och saken silver då sjelf vid handen, bvad det nya bör blifva, så att konsten ingalunda är svår. Det är icke denna jesuitiska konst, som tager stenen ar barnets mun och stoppar dit jord i stället, ram Iägar fisttrarna från handan ach sätter dam ! Mr MM Mm a iq le In