illustra namn, som befinnas å Sällskapets ma-
trikel och genom det understöd det njuter a!
de offentliga myndigheterna, ett slags officiell
egenskap, och dess tidskrift är ej heller fuli-
komligt fri från en viss, politisk, nämligen en
loyal-konservatif, anstrykning, hvaremot det nya
företaget helt och hållet är enskildt, och tyc-
kes, sådant det uppenbarat sig i de hittills ut-
gifne folkskrifterna, vilja undvika allt politiskt
endoktrinerande. aLäsning för folket produce-
ras medelst sammanskott i penningar, som dis-
Poneras af Sällskapets direktion och af denna
utdelas till de författare, hvilka vunnit direk-
törernas ynnest, sedan skrifterna varit under-
kastade deras censur, hvaremot aFolkskrifternas,
författare och förläggare stå i direkt beroende
af sin publik. Läsning för folket är vidare en
tidskrift, inskränkt till visso häften om året,
och i hvarje häfte inneslutande flera afbandlin-
gar i olika ämnen; men folkskrifterna äro till
antal och utrymme alldeles oinskränkta, och
hvarje afhandling äger sitt serskilda häfte, samt
lemnar således köparen fritt val att taga hvil-
ken afbandling han behagar, utan att han der-
jemte behöfver köpa någon bland de öfriga.
Men den hufvudsakligaste skilnaden mellan det
äldre företaget och det nyare finna vi deruti,
att detta sednare, de s. k. folkskrifterna, om-
fatta en gren af litteraturen, som icke gerna
kan få rum i det äldre, och denna gren är ro-
manen. Läsaren må dock ej här taga romanen
i den vanligaste, luftiga bemärkelsen af berät-
telser, hemtade helt och hållet ur inbillningen,
utan i den förnuftiga, som förutsätter, att både
materien och formen äro tagna ur den verk-
liga verlden; bär äro de tillika modellerade
efter den svenska verkligheten. Vi skola ne-
danför lemna en närmare uppgift på de öfriga
ämnena, men fästa oss först vid det nu an-
tydda eller berättelserna i romanform.
Det är ett faktum, som obskuranterna i vårt
land helt och håilet, vare sig med eller utan
uppsåt, ignorera, att, medan de ifra mot all-
mogens upptagande i de hildade klassernas lä-
secirkel, och den litteratur, som der erbjudes,
så har denna allmoge redan längesedan bildat
en egen läsecirkel med en litteratur, som be-
står af helt annat, än katekes och andakts-
böcker,. Visornap och de amycket roliga hbi-
storiernas äga en ganska talrik och läsgirig
publik, och förläggas flitigt, förnämligast måi-
hända inom det stift, hvars styrelse nyligen
gifvit regeringen en så skarp lexa, för det hon
ens vågat sätta i fråga, att folkets undervisning
tilläfventyrs behöfde förbättras. Hvem är så
okunnig om det, som sker i hans eget fäder-
nesland, att han ej skulle veta, att Lunkentus,
Mästerkatten, Satans grasserande i Roslagen,
Riddar Finke, Blåskägg, Hobergsgubben och
otaliga af samma halt, samt en bop visorp, i
hvilka knappast mer än bokstäfverna eller or--
den tillkännagifva, att de skola vara ett men-
Biskotankens verk, utgöra den svenska allmo-
gens själaspis. Detta är den littenatur, som
konungamaktens gudomlighet, tyrann öfver tan-
kar, tal och tryck, i nåder bestått och testa-
menterat svenska allmogen, och frågan är nu,
om svenska folket vidare skall behålla, vårda
och föröka denna dråpliga själaskatt, sedan
detta folk, allenastyrelsen och obskuranterna
till trots, är på god väg att blifva herre öf-
ver det konungsligt gudomliga tanke-, tal- och
trycktvånget? Om detta tvång härom rådfråt
gades, skulle det antingen behålla nämnde lit-
teratur, såsom ett positift medel att föröka det
själsmörker, som i alla fall följer blotta okunnig-
heten, eller ock, om tvånget af någon orsak
funne sig vid att borttaga den, helt simpelt
förbjuda allt utgifvande af sådane skrifter och
all läsning deraf. Men det är tydligt, att det
onda deraf endast skulle förvärras och tilltaga
allt intill det ögonblick, då en annan och bättre
litteratur tillfredsställde folkets begär. Ty sjä-
len har behof af föda, och hvad ej mindre för-
tjenar uppmärksamhet, af ombyte deri. Kate-
kesen och andaktsboken, äfven i det lyckliga fall
att de lemna en verklig själaspis, d. v. s. be-;
gripas af den läsande ), trötta ock i sinom tid.
Man hör ofta reformernas vänner och ännu
oftare deras motståndare påstå, att för hvarje.
institution, lag eller författning, som afskeffas,
skall en ny, eller som det heter, något annat
sättas i stället. Detta behöfls visst icke alltid:
man borttager ett stenrös ur ikern och lägger
ingenting dit i stället; man rifver ett hus, som
stänger kommunikationen, utsigten eller luft-
vexlingen, och planerar platsen, utan alt resa
att annat obstakel i stället. Men. stundom be-!
höfs ett sådant i stället sättande, och saken
silver då sjelf vid handen, bvad det nya bör
blifva, så att konsten ingalunda är svår. Det är
icke denna jesuitiska konst, som tager stenen
ar barnets mun och stoppar dit jord i stället,
ram Iägar fisttrarna från handan ach sätter dam !
Mr MM - Mm -
a
iq
le
In