som detta; dock kunna vi ej afbålla oss ifrån,
att med några ord lemna en aning om hvad vi
mena, under hopp att väl någon begriper oss.)
Saken är i sjelfva verket den, att Allheten,
blott i cch med det att vara sådan, icke är
allt; ty den har då det enskilda och inskränk-
fa, hvilket den icke är, utom sig, och är följ-
shtligen då sjell icke allt. Just för att Allhe-
ten skall kunna vara hvad den måste, bör den
således derjemte vara på något sätt inskränkt-
het tilliks; hvilket låter som en logisk motsä-
gelse; och likväl kan man logiskt fatta, att det-
ta är nödvändigt för sjelfva det första vilkorets
uppfyllande. Tilltämpadt på filosofiens grund-
problem vill detta säga: att det Absoluta miste,
just för att fylla vilkoret för ett sådant, tillika
på något sätt vara relativt; emedan annars det
Relativa står utom det Absoluta, då detta icke
längre är sbsolut. Naturligtvis har detta hela
utseendet af ett myserium; ty det är detsam-
ma som att säga: det O:nskränkta måste på nå-
got sätt vara ett inskränkt, emedan det eljest
vore inskränkt — — det Oändliga måste på
något sätt vara ändligt, emedan det annars vo-
re ett ändligt. Tillämpadt på religionens grund-
fråga gifver oss den underbara nödvändigheten
häraf ejelfva den angelägna och lycksaliga viss-
heten, äfven ifrån förnuftets sida, om Christi
gudom, och räddar oss ifrån den nakna Deis-
men. Föreställningen om Gud, såsom ett gu-
domligt i allmänhet blott, förfalier härigenom.
Det ses deremot vara alldeles nödvändigt, att
Gud, just för att vara så absolut, som fordras
för att vara gud, tillika måste vara en enskild
gudavarelso. Tron behöfves, för att säga oss,
det Christus var och är denna gudavarelse: var
och är Gud i enskildhei; men redan förnuftet
visar oss, som vi funnit, att en sådan enskild-
het för Gud är oundviklig att bafva, just för
att vara Gud. Denna Guds enskildhet, som
han behöfver, för att vara riktigt allt, är dock
helt annat än hvarje öfrig enskildhet, individ
eller pars, som gifves i verlden. Så är ock
det absolutas relativa, som det måsto ega, för
att vara absolut, något helt annat än hvarje
öfrigt relativt i universum. Likaledes är det
slags inskränkthet, som det Oinskränkta måste
besitta, för att vara alldeles oinskränit, helt o-
likt hvarje annan inskränkthet. Och det änd-
liga hos det Oändliga, hvilket utgör vilkoret för
dess oändiighet, är icka såsom hvarje annat
ändligt väsende. — Må man ursäkta oss för
denna digression: besinnar man så, som det tor-
de förtjena, hvad vi här framställt, så skall man
i dessa sinceingar hemta ej bloti ett religlöst
stöd i den vigtigaste och bland svaga menni-
skor vanligen mesta tvifvel underkastade frågan
om Christi Gudom; utan ock finna grund-upp-
giften för några af den sköna konstens hufvud-
problemer.
Rekspitulera vi hvad vi förut funno om den
tredje författarkolonnens beskaffenhet; så se vi,
att dess pretenderade allsidighet består uti in-
tet anna! än en djup och stor ensidighet, nem-
ligen den, ait vara blott allsidig. Det är på
grund bäraf vi anse oss berättigade, att kalla
denna kolona af auktorer den resultatlösa. Ty,
ehuru den icke nekar förtjensterna bos någonde
ra af tidens stridande partier, och lika litet är
blind för någonderas fel — hvilka begge egen-
skaper säkert äro berömvärda — så finnas dessa
författare dock objelpligen behäftade med den
gigantiska olyckan (eiler, om man vill, felet),
att kunna besluta sig till intet i grunden, följ-
aktligen sätta sina läsare på indifferenspunk-
ten. I religionen är detta alldeles detsamma
sora Deismens ståndpunkt: det är den, då man
med högsta fördomsfrihket ser det superstitiösa
i alla gudaläror, men också erkänner det möj-
ligen sanna i dem alla: till någon viss af dem
bekänner man sig deremot icke? själ och hjer-
fa, emedan man till sådant saknar skäl. Inane-
har man ett religiöst embete, så talar man vid
de tillfälen, då lusten kräfver, i dess stil, e-
medan det också hör till den här skildrade 2ll-
sidigbeten, att icke vilja stöta någon för huf-
vudet. Efter ett kyrkohistoriskt tale:ätt plä-
gar man kalla denna ståndpurkt Rationalism:
likväl anmärka vi, att den icke en gång för-
tjenar detta p2mn, emedan vi just genom för-
nuftet finna nödvändigheten af, att Gud icke
blott är ett allmänt väsende, utan tillika måste
vara något visst enskildt, för att ens vara Gud
(se ofvanföre). Hvilket detta vissa enskilda är,
det miök!sr icke förnuftet sägs: fron behöfves
här, för att hänvisa oss till Christus. Med oan-
) Då Red. annars gjort sig till en hufvudregel
att undvika all speciös och mörk dialektik
som ej kan fattas af det vanliga mennisko-
förståndet, anser den sig vid detta ställ
böra, med en hänvisning till författare-signa-
AA ss PR FF FF AEA oo fem LL MI