som detta; dock kunna vi ej afbålla oss ifrån, att med några ord lemna en aning om hvad vi mena, under hopp att väl någon begriper oss.) Saken är i sjelfva verket den, att Allheten, blott i cch med det att vara sådan, icke är allt; ty den har då det enskilda och inskränkfa, hvilket den icke är, utom sig, och är följshtligen då sjell icke allt. Just för att Allheten skall kunna vara hvad den måste, bör den således derjemte vara på något sätt inskränkthet tilliks; hvilket låter som en logisk motsägelse; och likväl kan man logiskt fatta, att detta är nödvändigt för sjelfva det första vilkorets uppfyllande. Tilltämpadt på filosofiens grundproblem vill detta säga: att det Absoluta miste, just för att fylla vilkoret för ett sådant, tillika på något sätt vara relativt; emedan annars det Relativa står utom det Absoluta, då detta icke längre är sbsolut. Naturligtvis har detta hela utseendet af ett myserium; ty det är detsamma som att säga: det O:nskränkta måste på något sätt vara ett inskränkt, emedan det eljest vore inskränkt — — det Oändliga måste på något sätt vara ändligt, emedan det annars vore ett ändligt. Tillämpadt på religionens grundfråga gifver oss den underbara nödvändigheten häraf ejelfva den angelägna och lycksaliga vissheten, äfven ifrån förnuftets sida, om Christi gudom, och räddar oss ifrån den nakna Deismen. Föreställningen om Gud, såsom ett gudomligt i allmänhet blott, förfalier härigenom. Det ses deremot vara alldeles nödvändigt, att Gud, just för att vara så absolut, som fordras för att vara gud, tillika måste vara en enskild gudavarelso. Tron behöfves, för att säga oss, det Christus var och är denna gudavarelse: var och är Gud i enskildhei; men redan förnuftet visar oss, som vi funnit, att en sådan enskildhet för Gud är oundviklig att bafva, just för att vara Gud. Denna Guds enskildhet, som han behöfver, för att vara riktigt allt, är dock helt annat än hvarje öfrig enskildhet, individ eller pars, som gifves i verlden. Så är ock det absolutas relativa, som det måsto ega, för att vara absolut, något helt annat än hvarje öfrigt relativt i universum. Likaledes är det slags inskränkthet, som det Oinskränkta måste besitta, för att vara alldeles oinskränit, helt olikt hvarje annan inskränkthet. Och det ändliga hos det Oändliga, hvilket utgör vilkoret för dess oändiighet, är icka såsom hvarje annat ändligt väsende. — Må man ursäkta oss för denna digression: besinnar man så, som det torde förtjena, hvad vi här framställt, så skall man i dessa sinceingar hemta ej bloti ett religlöst stöd i den vigtigaste och bland svaga menniskor vanligen mesta tvifvel underkastade frågan om Christi Gudom; utan ock finna grund-uppgiften för några af den sköna konstens hufvudproblemer. Rekspitulera vi hvad vi förut funno om den tredje författarkolonnens beskaffenhet; så se vi, att dess pretenderade allsidighet består uti intet anna! än en djup och stor ensidighet, nemligen den, ait vara blott allsidig. Det är på grund bäraf vi anse oss berättigade, att kalla denna kolona af auktorer den resultatlösa. Ty, ehuru den icke nekar förtjensterna bos någonde ra af tidens stridande partier, och lika litet är blind för någonderas fel — hvilka begge egenskaper säkert äro berömvärda — så finnas dessa författare dock objelpligen behäftade med den gigantiska olyckan (eiler, om man vill, felet), att kunna besluta sig till intet i grunden, följaktligen sätta sina läsare på indifferenspunkten. I religionen är detta alldeles detsamma sora Deismens ståndpunkt: det är den, då man med högsta fördomsfrihket ser det superstitiösa i alla gudaläror, men också erkänner det möjligen sanna i dem alla: till någon viss af dem bekänner man sig deremot icke? själ och hjerfa, emedan man till sådant saknar skäl. Inanehar man ett religiöst embete, så talar man vid de tillfälen, då lusten kräfver, i dess stil, emedan det också hör till den här skildrade 2llsidigbeten, att icke vilja stöta någon för hufvudet. Efter ett kyrkohistoriskt tale:ätt plägar man kalla denna ståndpurkt Rationalism: likväl anmärka vi, att den icke en gång förtjenar detta p2mn, emedan vi just genom förnuftet finna nödvändigheten af, att Gud icke blott är ett allmänt väsende, utan tillika måste vara något visst enskildt, för att ens vara Gud (se ofvanföre). Hvilket detta vissa enskilda är, det miök!sr icke förnuftet sägs: fron behöfves här, för att hänvisa oss till Christus. Med oan) Då Red. annars gjort sig till en hufvudregel att undvika all speciös och mörk dialektik som ej kan fattas af det vanliga menniskoförståndet, anser den sig vid detta ställ böra, med en hänvisning till författare-signaAA ss PR FF FF AEA oo fem LL MI