läsarne af andra slaget öfrergåfvo deremot, ehuru
ofta varnade, den offentliga gudstjenosten, för att
under samma tid hålla olefliga sammankomster,
döpte sjelfva sina barn, gingo, utan att hafva del-
tagit i det allmänna skriftermålet, till Herrans he-
liga Nattvard, ratade den anbefslida Handboken
ech nya Catechesen, och föraktade sina lärare, hvi!-
ka de ofredada vid deras embetsutöfaing; de stif-
tade under sjelfvalda ledare en kyrka i kyrkan och
ställde derigenom samhäillsförhållandet i fara. Pre-
steståndet ansåg de mot de lika beskaffade Pieti-
stiska oroligbeterna omkring ett århundrade förut
vidtagna författningarne på dessa förhållanden mina-
dre lämpliga, derföre att de icke i sina straffbe-
stämmelser gjorde tilibörlig skilnad mellan de mer
och mindre telande, utan i allmänhet förbödo alla
serskilda religionssammankomster; och trodde Stån-
det, ait då betämjandet af de mindre oordningar
kuade åt Presterskapet under Stiftstyrelsernas led-
ning öfverlemnas och endast korrektiver emot det
ovisa Bitets utsväfaingar behöfde ställas, de ero-
stif.are, som störde Kyrkaus och Statens dermed
förknippade frid, borde från den ort, der de ska-
dade, aflagenas eller gå någon tid förlora den fri-
het de missbrukat.
aE dessa åsigter instämde eck de tili Kyrkola-
gens kommitterade den 40 Dec. 1824 till Eaers K.
Maj:t ingifna underd. utlåtande.
Derefier yttrar sig Kommitteens nuvarande le-
damöter, öfver sjelfva ämnet, sålunda:
cå långt hade man sålunda efter ett ärhundra-
de kowmit, au man icke tilltrodde sig kunna an-
vända borgerligt straff mot alla de förvillelser af
deita slag, hvika i början af sdertonde årbundra-
det utau betänkande ansägos dertill förfallna. Nära
femton år hafva sedan fö: flutit. Samhällsförhållan-
dets i Presteståndeis underd. skrifvelse emtalade
fara från laseriet torde nu stnas mindre än då.
Afven emot de svårare läsarne hafva borgerliga
straff i allmänhet icke blifvit använda och de stör-
re oerdnisgarne hafva af Presterskapet, der det
med allvar och krafi gripit saken an, åtminstone
småsingom uch hufvudsaäligen kunnat betämjes.
Det meagifrves still och med af de aktningsvärdaste
mär, att läsarevärendet, der det af eit nitiskt Pre-
sterskap blifvit äterfördt till sass, mer än mången
af visdom styrd åhåga verkat till sann, praktisk
kristendorns upplifvande. För den öfvertygelse, att
den yttre kyrkans bestånd säkrast hvilar på den
inres, på Ööfvertygelsens, icke på tvångers, makt:
ati denna kyrka af siater äger ferdra skydd emot
våld, ieke emot samveten: och att andeliga förvil-
lelser måste genom upplysning, icke genem straff
undanrödjas, har Kommittcen i detta förhållande
funnit ett nytt stöd. Serskildt terde förtjena att
betänkas, huru rädigt det vore att, just då den med
nya, icke otydligt uttalade, och af åtskilliga till-
dragelser åtminsione mer än man kunmat förmo-
da, rättvisage förhoppningar framträdande katoli-
cismera högt yrkar en af statens lagar oqvald sam-
vetsfrihet, i dem protestantiska bibshål!la ett sam-
vetstvång, som hvarken från religiös eller politisk
synpunkt kan rättfärdigas. Sistnämnda kyrka får
kanske snart att kämpa en strid, härdare än den
emot Pietister och läsare förda: dem gör väl att
icke bortkasta de vapen, med hvilka allena denna
strid kan föras.
Med den enda gtterligare anmärkning, att borger-
liga oordninvgar, hvilka vid enskilda andaktsöfningar
kunna begås, hemfalla under bergerlig, icke under
kyrkolag, föreslår Kommitteen slutligen i underdå-
nigbet att, med upphäfvande af Konvgl. Plakatet d.
42 Januari 1726, samt öfrige emot religions-kon-
ventikler hitills utfärdade lagar, en lag af följande
lydelse måtte utfärdas:
Husandakt må prest i den församling, der han
tjensigör, på lämpligt sätt uppmuntra. Skulle hus-
andakt föranleda split, ovrdBing eiler villfarelser
och kan kyrkcherde sådant ej sjelf rätta, anmäle
saken hos Domkapitlet. Kan Domkapitlet ej heller
sådan oordniug afstyra, anmäle förhållandet i un-
derdånighet hus Koaungen.
aa AE RT