läsarne af andra slaget öfrergåfvo deremot, ehuru ofta varnade, den offentliga gudstjenosten, för att under samma tid hålla olefliga sammankomster, döpte sjelfva sina barn, gingo, utan att hafva deltagit i det allmänna skriftermålet, till Herrans heliga Nattvard, ratade den anbefslida Handboken ech nya Catechesen, och föraktade sina lärare, hvi!ka de ofredada vid deras embetsutöfaing; de stiftade under sjelfvalda ledare en kyrka i kyrkan och ställde derigenom samhäillsförhållandet i fara. Presteståndet ansåg de mot de lika beskaffade Pietistiska oroligbeterna omkring ett århundrade förut vidtagna författningarne på dessa förhållanden minadre lämpliga, derföre att de icke i sina straffbestämmelser gjorde tilibörlig skilnad mellan de mer och mindre telande, utan i allmänhet förbödo alla serskilda religionssammankomster; och trodde Ståndet, ait då betämjandet af de mindre oordningar kuade åt Presterskapet under Stiftstyrelsernas ledning öfverlemnas och endast korrektiver emot det ovisa Bitets utsväfaingar behöfde ställas, de erostif.are, som störde Kyrkaus och Statens dermed förknippade frid, borde från den ort, der de skadade, aflagenas eller gå någon tid förlora den frihet de missbrukat. aE dessa åsigter instämde eck de tili Kyrkolagens kommitterade den 40 Dec. 1824 till Eaers K. Maj:t ingifna underd. utlåtande. Derefier yttrar sig Kommitteens nuvarande ledamöter, öfver sjelfva ämnet, sålunda: cå långt hade man sålunda efter ett ärhundrade kowmit, au man icke tilltrodde sig kunna använda borgerligt straff mot alla de förvillelser af deita slag, hvika i början af sdertonde årbundradet utau betänkande ansägos dertill förfallna. Nära femton år hafva sedan fö: flutit. Samhällsförhållandets i Presteståndeis underd. skrifvelse emtalade fara från laseriet torde nu stnas mindre än då. Afven emot de svårare läsarne hafva borgerliga straff i allmänhet icke blifvit använda och de större oerdnisgarne hafva af Presterskapet, der det med allvar och krafi gripit saken an, åtminstone småsingom uch hufvudsaäligen kunnat betämjes. Det meagifrves still och med af de aktningsvärdaste mär, att läsarevärendet, der det af eit nitiskt Presterskap blifvit äterfördt till sass, mer än mången af visdom styrd åhåga verkat till sann, praktisk kristendorns upplifvande. För den öfvertygelse, att den yttre kyrkans bestånd säkrast hvilar på den inres, på Ööfvertygelsens, icke på tvångers, makt: ati denna kyrka af siater äger ferdra skydd emot våld, ieke emot samveten: och att andeliga förvillelser måste genom upplysning, icke genem straff undanrödjas, har Kommittcen i detta förhållande funnit ett nytt stöd. Serskildt terde förtjena att betänkas, huru rädigt det vore att, just då den med nya, icke otydligt uttalade, och af åtskilliga tilldragelser åtminsione mer än man kunmat förmoda, rättvisage förhoppningar framträdande katolicismera högt yrkar en af statens lagar oqvald samvetsfrihet, i dem protestantiska bibshål!la ett samvetstvång, som hvarken från religiös eller politisk synpunkt kan rättfärdigas. Sistnämnda kyrka får kanske snart att kämpa en strid, härdare än den emot Pietister och läsare förda: dem gör väl att icke bortkasta de vapen, med hvilka allena denna strid kan föras. Med den enda gtterligare anmärkning, att borgerliga oordninvgar, hvilka vid enskilda andaktsöfningar kunna begås, hemfalla under bergerlig, icke under kyrkolag, föreslår Kommitteen slutligen i underdånigbet att, med upphäfvande af Konvgl. Plakatet d. 42 Januari 1726, samt öfrige emot religions-konventikler hitills utfärdade lagar, en lag af följande lydelse måtte utfärdas: Husandakt må prest i den församling, der han tjensigör, på lämpligt sätt uppmuntra. Skulle husandakt föranleda split, ovrdBing eiler villfarelser och kan kyrkcherde sådant ej sjelf rätta, anmäle saken hos Domkapitlet. Kan Domkapitlet ej heller sådan oordniug afstyra, anmäle förhållandet i underdånighet hus Koaungen. aa AE RT