nu gör hans erölfring för holvet vigtig ar, att Cauchois Lemaire, sedan tvenne är tillbaka, sysselsatt sig att samla materialier till en ganska utförlig historia öfver Julirevolutionen, hvilken ban ämnade bearbeta alldeles på samma sätt som Spazier bearbetat historien om Polska revolutionen, nemligen att personligen vända sig till alla dem, hvilka spelat en rol i denna händelse, teckna upp deras yttranden och mottag: deras skrifna memoirer. Alla hafva med största beredvillighet kommit honom till mötes; Mole, Thiers, Guzot, Maugin, Barrot hafva bigtat sig för honom, och de originalbref och dokumenter, han redan har i sin hand, af alla betydande Franska samtida, äro af högsta värde. Cauchois Lemaire förklarar väl nu, att han emottagit det icka politiska embetet af en arkivarie, som blifvit honom erbjudet, blott såsom en areträtt,, för att vinna ledighet, emedan ban sedan tvenne år dragit sig ifrån den politiska polemiken, för utarbetandet af sitt stora verk, bv2rifrån annars hans hedrande fattigdom skulle hindra honom; imedlertid är det klart, att i hans nya ställning verket icke kan blifva författadt i den anda, som den helt och hållet oberoende skriftställaren, efter sina antecedentia, hestämde för detsamma, eller ock att det först efter hans död kommer att se dagsljuset; i hvilketdera fallet som helst är det en ren vinst för Ludvig Filip, hvars efterträdare med mindre fara kunna fördraga starka sanningar rörande gången 2f denna märkvärdiga händelse. Vi önska att detta sednare måtte blifva fallet, emedan vi af hela hjertat unna den aktningsvärde, af striden trötte, veteranen en hederlig utkemst på sina gamla dagar; ty han har deraf gjort sig förtjent genom mod, rättskaffenhet och högst sällsynt oezennytta.n UNGERN. Ibland de mest talande bevisen. att latinska språkets studium icke är något osvi-ligt eller ens egentligt bidragande medel att böja ett lands intellektuella ståndpunkt, kan man citera den omständigheten, att på Landtdagen i Unger: debatterna merendels hållas på latin, och att tal ibland förefalla, som i classicitet skola kunna jemföras med dem, hvilka fordom höllos på forum i Rom. Likväl är Ungerska nationen ett af de folk i Europa, som står alldralängst tillbaka, både i materiell och andlig odling, hvari vi å andra sidan viaserligen icke beller vilja påstå, att latinet har skulden. Men i anledning af denna fråga synes det förtjena at: här i öfversättning citera ett utdrag ur eit på denna landtdag hållet tal, hvilket utredde den omständigheten, att det icke endast är spriket. som sammanbinder invinarne å ett visst område till landsmän. Det lyder sålunda: a Menga äro af den mening, att värt fäde-nesland skulle biifva mäktigt, lyckligt och fritt. så snart alla dess innevånare tala Ungerska Om talaren blickar omkring sig i Europa, är det honom omöjligt att begripa hvarifrån denna enfaldiga tankan kommit. Tyskan tala Prenssare, Sachsare, Bäjrare och Wärten bergare; likväl känner han icke något stort Tyskland. On man vänder sig ät söder, talas icke det Italienska språket i det beundransvärda Venedig, i det förtjusande Florens, och hvilka singer sjunga Lazaroni i Neapel? Men gifves det väl något mäktigt Italien? Man skuile tvärtom kunna med skäl fråga, gifves det något Tyskjand, något Italien? dock känner talaren tvenne verkligt stora och mäktiga nationer, den Fronska och den Engelska. Men i Frankrike talar Elsassern tysks; i många inre departemeuter herrskar en obegriplig patois, uti Pyrenterna den Baskiska och i Bretagne den nreder-Bretagpiska dialekten. Det oaktadt finnes det 33 millioner Fransmän: hvarföre? emedan hjertat i dessa 33 millioner är fullkomligt Franskt. Mau frige blott den tysktalande Fransmannen i Strasburg, om ban vill blifva Preussare eller Badisk undersåte, och han skall visserligen svara er: a Nej, för ingen del! Detsamma gäller om Engelsmännen. Många bundratusen af dem förstå icke en gång How do you do?, men likväl äro alla stolta att tillhöra det mäktiga Albion, emedan deras hjertsn icke är mindre Engelska än sir Robert Peels och Lord John Russeis. Ingen kunde mer än talaren önska, att hvarje innevånare i det kära fosterlandet vore Ungrare, det vill säga, bure ett Ungerskt bjerta i bröstet. Detta mål skulle vi nå, om hvar och en af vira landsmän under lagarnes skydd fritt besutte och nyttjade sin förmögenhet; och om derjemte en god handelskredit äfven funnes; då inträdde säkert det fall, att hvarje invåpare i vårt fådernesland, hvilket språk han än må tala — stolt och lycklig skulle utropa: eäfven jag är Ungrarels — Vid allt detta vare Il ot fånet från talaram dan MAuKhkan acts TI.