Allerunderdånigste tjenare och undersåte,
Stockholm d. Sept. 18539.
0. U. Torsslow.x
REVY AF TIDNINGARNA.
— Freja har i sitt gårdagsnummer uti en
artikel benämnd riksdagskallelsen, ytterligare
fullföljt det thema, hvarom vi nämnde i Tis-
dagsbladet, nämligen, att det förnämligast be
ror af folket sjelf, eller åtminstone den delen
deribland, som har rättighet att välja till riks-
dagsmän af de ofrälse stånden, att geuom sin
uppmärksamhet på hvilka personer de antaga
vid dessa val, åstadkomma tillämpning af 4107
S Regeringsformen och en förändring i rådgi!-
varepersonalen och systemet. Denna sista ar-
tikel innehåller flera sanningar, som förtjena alt
upprepas, men påkallar derjemte, efter vår tan-
ka, i ett par omständigheter ett nödigt tillägg.
Se här ett utdrag dera:
aDet synes hos mängden af väljande, icke min-
dre bland borgare och prester än hos bönderne,
råda en djup okunnighet om Riksens Ständers
rätt och makt, och med detsamma äfven om de-
ras egna pligter och förbindelser såsom valmän.
Det tyckes, som skulla man föreställa sig, att be-
stämmandet af anslag och bevilining samt fram:
gifvandet af enskilta eller kommunala önskningar
och besvär, utgjorde hufvudsumman och det egent-
ligaste af representationens förrättningar; och med
en så förvänd och inskränkt åsigt af Riksens Stän-
ders makt och åligganden är det ock föga under-
ligt, om de väljande sjelfve hittills känt föga in-
tresse för utöfningen af sin valrätt och huru den-
na blifvit begagnad. Men det är tid, att denna
falska och inskränkta åsigt lemnar rum för sanna-
re åsigter; och att äfven de väljande med detsam-
ma läre sig iose, hvilket höjt, vigtigt och inflytel-
serikt kall Grundlagen uppdragit dem, då den gif-
vit dem rättigheten att utse nationens ombud och
lagstiftare.
aRikets Ständers åliggande och pligt är i första
rummet, att tillse det folket äger en god Reqge-
ring och skicklige, redbare och ocgennyttig: em-
btsmän, hvilka göra styrelsen aktad och vördad
både inom och utom landet. För uppfyllandet af
denna pligt hafva represenotanterne utigrundlagens
106 och 107 8 samt uti rättigheten, att neka an-
slag och bevillning, all nödig makt och myncig-
het. Om riksdagsmännen vid de föregående riks-
mötena lemnat denna pligt ouppfylld; — och det
nära nog fullkomliga unpplösningstillståndet jnom
landet, det allmänna missnöjet, de högljudda kla-
gomålen öfver regering och embetsmän, samt sty-
relsens sjunkna anseende ej mindre utom än inom
riket, tyckas vittna att sådant skett — så bevisar
väl detta först, antingen att vederbörande repre-
sentanter icke haft riktiga begrepp om sina rättig-
heter och skyldigheter, eller ock att de haft nog
rymliga samveten, för att i handlingen skjuta de
riktiga begreppen å sido. Men icke mindre bevisas
ock deraf, att de väljande, då de gjort sina riks-
dagsmannaval, utan att påminna de valde om Te-
presentantens angelägnaste och vijtigast: ålirgande,
liknöjdt och sarglöst lemnat allting vind för våg,
både tanken på det allmännas ställning och sina
enskilta medborgerliga rättigheter. Måtte de ore-
presenterade klasserna af nationen och kommande
generationer ej få anledning att göra valmännen
vid nu instundande riksmöte samma förebråelsa!
De astora tidningarna orda ofta om asystemet
med många fraser om angelägenheten af ändring
derutinnan. Men hvad som just utgjort hufvud
draget och själen i det hittills följda asystemet,
ha de den erbarmliga fegheten att ej våga utsäga,
änskönt Freja, som de med all gevalt vilja göra
till ministeriel och servil, flera gånger öppet ut
sagt det. cHvad är det, yttrades det sist i Jm 32
af detta blad, asom är hufvudorsaken till det all-
amänna missnöjet, som framförallt beröfvat den nu-
avarande styrelsen aktning och förtroende, och som
cemellan denna och folket bildat en oöfverstiglig
aschism? Jo, det är sådana åtgärser, som trans-
caktionerna med rubelfonden, Guadeloupesmedlen
cPomerns försäljning, amerikanska fordringarna,
adiskontkatastrofen, busen på Norrbro, provisio-
anerna vid liqviden af f.d. Kongl. familjen, skepps-
chandeln och tjogtals andra af samma beskaffen-
chet, utaf hvilka, ända till Krookska amnestien,
aTrollhätte-affåren och Jude-emancipationen, uti
eden sista tiden finnes en ständigt fortgående kedja
aeller historisk kontinuitet.e Nåväl! hade fortsätt-
ningen i närmare trettio år af ett slikt asystem
varit möjlig, om Rikets Ständer uppfyllt sin skyl-
dighet och begagnat den makt och rätt, som 107
gifvit I deras hand? . . . Och än mer: hade
fortsättningen deraf möjligtvis så länge varit tänk: