breda oss öfver frågan, huruvida 4. Exec. Hr Grefve Brahe verkligen representerar en sådan kamarilla; ty det skulle blott blifva att upprepa en mängd fakta, hvilka i åratal varit framdragna; det är i alla händelser obestridligt, att en opinion finnes i landet, att så förhåller sig: att denna opinion anser Hr Grefve Brahe: såsom sjelfva centern och stödjepunkten för de intressen, som vilja befästa oligarkiens och relationernas makt och anspråk, att ensam få styra landet och åt sig utkora den bästa arfvedelen deri; att, enligt samma opinion, Hr Grefve Brahe, icke nöjd med att sköta sina egna embeten, vid armeen och hofvet, äfven stundom söker inverka på andra statsaffårer, och att detta till en stor del är anledningen, hvarföre det går såsom man ser, detta må nu efter olika omdömen anses vara väl eller illaa Hvad som är alldeles notoriskt och icke kan underkastas någon tvifvel, är, att ingen annan är Hr Grefve Brahe, i egenskap af högste belälhafvare för armeen, måste vara i främsta rummet ansvarig för de märkvärdiga militäråtgärderne sistlidne sommar, så vidt de berodde på befallningar från högsta ort, och för den utomordentliga, för statskassan och rotehbållarne lika kännbara hitkommenderingen af landtregementerna, hvilken obegripliga ochB för vanliga menniskoögon ändamålslösa åtgärd i så hög grad väckte hela landets förvåning. Vi behöfva icke tillägga, att det är samme mäktige Grefve, som kontrasignerade orderna om Kaptenerne Baron Klingsporrs och Baron Stedingks förvisning vid sistlidne riksdag, hvarigenom exempel skulle statueras, för att hädanefter alskräcka armåeens officerare att votera annorlunda, än för uniformen. Redan uti dessa sistnämnda handlingar ligger systemets natur och karakter så uttalad, att de visserligen öfver Hr Grefve Brahe direkt påkalla konstitutionsutskottets strängaste uppmärksamhet. Skulle, utom dessa eller andra gravamina, bvilka tillhöra Gr. Brahes embetesutöfning, det äfven befinnas utgöra en på sak grundad öfvertygelse hos pluraliteten af ständerna, att H. Ex. utöfvar en mäktig inflytelse uti öfriga grenar af styrelsen och framför allt på befordringsväsendet; då kan något ansvar för detta icke drabba honom. Men det mäste då så mycket mer läggas de öfriga rådgifvarne till last, att de icke motverka en sådan inflytelse. Om en man, som utom sin nedlåtande artighet i umgänget, veterligen icke äger någon enda egenskap på hufvudets eller kunskapernas vägnar, hvilken höjer honom öfver den vanligaste medelmåttan; en man, hvars grundsatser dessutom äro kända såsom ultra-aristokratiska och hvars första politiska trosbekånnelse är, att anse den blinda lydnaden för den första dygd iaom samhället (se händelsen med de båda kaptenerna); om en sådan man, det oaktadt, på grund af erfarenheten, sllmänt anses vara tili den grad mäktig, att knappast någon sökande till ett pastorat eller en postmästarebeställning anser sig kunna underlåta dertill söka hans, General-Adjutantens för armeen rekommendation, i fall han skall äga hopp om sysslan; då vittnar en sådan extra inflytelse om en så gränslös svaghet ock oförmåga hos de öfriga rådgifvarne, om en sådan missaktning för deras egen ställning och konstitutionella verkningskrets, då är den ett så talande bevis på, att deras personer äro verkliga nulliteter i förhållande till fordringarne af den plats de bekläda, att detta, lika mycket som något annat, bör blifva ett skäl att begära deras aflägsnande, om majoriteteten af Ständerna någonsin önskar en konstitutionel! regering. — Våra läsare finna, att vi endast framställa en af de logiska slutföljderne i dess nödvändighet, för den händelse, att majoriten verkligen vill hafva några reformer. Vi hafve för korthetens skull måst lemna många andra lika vigtiga å sido denna gången. Imedlertid torde härigenom vara temligen obestridligt ådagalagdt, att, från den ena af de angilna synpunkterna, frågan om den ansvariga styrelsepersonalens förändring i alla afseenden blir den vigtigaste af de ordinarie och praktiska riksdagsfrågorna. Vi skole sedan försöka visa, hvilka medel, som å andra sidan kunna af riksJagstaktiken sättas i gång såsom de enda möjliga, för att med någon sannolikhet motverka vådan för Braheväldet, af en sådan kraftyttring från Ständernas sida. —A