:kåans Rongl Höghet Hertig Adolph Fridrics
första ankomst till Fablun c!en 3 Februari 4744
i aftonsongen),, hvaraf ett utdrag här medde-
lag:
cThet lårer ingen vara En sön fremling i värt
Fablu-Israel, som icke vu, hvad i bhesse dagar
skiedt är (Luc. 24: 48.), noml. att Hans Kongl.
Höghet, Sveriges, Göthes och Wärvdes utkorade
och hyilade Arf-Furste, then Durchlaucehtigste För-
ste och Herre, Herr Adolph Fridric, i sin Höga
Majestätlliga person, är hit till vår ort och stad i
Näåder anländer.
aNu som then store Guden sjelf bevärdar Re-
genter och Öfverhets-Personer sin egen titul, och
kallar them Gudar och thens Höygstes barn (Ps. 83
6.): altså bör thet ju intet skattas för en Jiten ära,
förmon och lycksalighet, när the med sin höga när-
varelse behedra sina undersåtare, utan ther må thet
i vist måhl heta, som folcket i Iconien och Lystris.
sade om then Högstes Apostlar: Gudar äro komme
lill oss i menniskioliknelse (Ap. G. 44: 14.
O Fahlun! thenna äran, thenna förmonen, then-
na lycksaligheten är tig, ä tbenna hugneliga dagen
vederfaren, tå Hans Kongl. Höghet, med sin vär-
daste ankomst, tin ovärdighet besöker och besällar
så, att tu ser honom, med tin ögon, såsom En Guds
Angel (2 Sam. 144: 47), som Visa Qvianan af The-
koa sade om David: ser Hans ansikte så mildt, så
vänligt, så nådigt, liksom tu såje Guds ansikte
(Gen. 33: 40) som Pairiarken Jacob talar om the
Edomeers furste Esau.
O gifve Gud! vi kunde thenna Kungl. Nåden,
ynnester, hedern och väblvågenheten, så hjertligen
fegna, så vördsamligen undfå, så bögtideligen fira,
som thes ogemena värdighet fordrar och äskar. Ty
här är för våra ögon
aHerrans smorde, som vår tröst är, att tala af
Klagovis. 4: 20, vår hulda Riks- och Lands- Fader
(Gen. 41: 45): vår Evangelisk-Lutherska Kyrkias
Skaffare (Es. 49: 25), vår vällfärds Nagel (Es. 29:
25), vår försvars Skiöld (Ps. 7: 41), vår Hjelpare
och Frelsare (Dom. 3: 9, vår Hielte, hvilken är så-
som 40,000 af oss (1 Macce. 9: 21; 4 Sam. 418: 7),
vår Svea- och Götha hugneliga och skiöna Morgon-
stjerna Es. 14; 42), vår Högra hands Signetz-ting
(Jer. 22: 24), ja allas våra hufvuns Krona (Klag. 5:
46).
cErfordrar tå icke högsta billigheten thet af oss
Fahlu invånare? at vi öfver thessa och flere Öfver-
höga och Vigt-stora lycksaligheter, i Hans Kongl.
Höghets aldraangenämaste närvarelse, hjertinnerli-
gen jubilere, triumphere, fegnas, frögdas, glädjas?
Visserligen. Jag har nu then äran, att vara thet
k. Fahlu-folckets mun oeh tolck, och hvad thet i
uppricktigt hjerta hyser, framtahla.
Vi alla, samt ock synnerl., högre och lägre,
män och qvinnor, rike och fattige, åldrige och barn,
jubilerom, triumpherom, fegnoms, frögdoms, glädi-
oms. Viljande och härmed för Eder Kongl. Hög-
hets knän och fötter vår underdån-tacksammaste
erkäntzla nedläggia: samt göra en aldra-underdå-
nigste förklaring af yttersta undersåtliga vördnat,
kärlek, trohet, lydno, och hörsamhet, at hvad Isra-
el sade till sin Josua, såsom vi hafve varit Mosi
lydige, så vilje vi och vara tig lydige: allenast va-
re Herren tin Gud med tig, såsom han var med
Mose (Jos 4: 47), Altså säje och wvi til Tig, vår kä-
raste Adolph Fridric. Såsom vi hafve varit Adol-
phis, Gustavis, Carolis, Fredricis lydige; så vilje vi
och vara Tig lydige, allenast vare Herren tin Gud
med Tig, som han varit med Adolphis, Gustavis,
Csrolis, Fredriciss. — — — —
) Förmodligen af dåvarande Komminister, Magi-
ster J. Ihrman, af hvars efterkommande doku-
mentet blifvit förvaradt. Han hade vid Dal-upp-
roret året förut blifvit anmodad, att genom tjen-
liga föreställningar söka stilla den oroliga all-
mogen, hvilket han ock, så vidt möjligt var, ut-
förde. Dog såsom prost i Svärdsjö 4780.
St. Kopb. L. T:s anm.
ee —
— Beskrifning på ett nytt sätt, att, utar
Iskällare, förvara dricka godt och oskadadt öfver
sommaren. Man väljer en jemn plats med torrt
läge; beskuggad eller icke är nästan detsamma. På
denna plats anbringas en vanlig och efter behof-
vet afpassad tunnbänk, hvarå, medan kälen ännu
är qvar i jorden samt snö att tillgå, läggas så mån-
ga tunnor dricka man behagar, med goda 3 qvar-
ters mellanrum. Tunnorna betäckas ofvanpå med
ett hvarf näfver, och omgifvas under och på alla
sidor med häldst kram snö, som hårdt tillpackas
till ungefär nyssnämnde tjocklek samt ytterst öf-
verfylles med ren och från bark samt större stic-
kor befriad sågspån, till vid pass en alns höjd och
ljocklek på alla sidor, med någon afsluttning från
öfra kanten; men utan att spånhögen, som säledes
ungefär liknar ett tak, hårdt tillpackas, — emedan
lensamma då lättare remnar under sommarvärmen
och fordrar trägnare tillsyn, så framt den skall upp-
ylla sitt ändamål, eller att hindra yttre luftens in-
verkam på der tunnorna omgifvande snön. Då man
sedermera vill aftappa något kärl, skottas öppning
ill tapphålet, der en passande kran insättes och
varigenom kärlet utan rubbning tömmes direkte