ris — som icke allestädes låter se sig; också sitta
här de mest retande nymfer från Chaussee CAntin,
hvilka äro alltför stolta, att söka skilja sig från
ärbara fruar genom något annat, än sina naturliga
behag och studerade toilettkonster. Bredvid bior-
man af könet har man här också gräddan af yng-
lingar och män; ty hvem, som icke är nöjd med
att blott och bart höra och se, utan äfven reellare
vill njuta, och låta sin person spela en rol, må-
ste här medföra någonting presentabelt och bril-
jant, antingen höga embeten och titiar, rykte och
ära, eller ungdom, skönhet, snilie och andra före-
träden, som frappera och väcka förtjusning. Allt
är här otvunget, fritt och lefvande, men intet bög-
ljudt, larmande eller anstötligt. Somliga sitta,
andra promenera i de sköna gångerna eller stå
och konversera och skämta i grupper, tills en soffa
eller några stolar, hvartill de hafva godt öga, blifva
lediga. Detta är det rätta lyx- och intrigfältet
för unga ock passionerade hjertan, och mänga mö-:
drar, fäder och äkta män bli här på ett eller an-
nat sätt duperade. Hvem kan i detta bvimmel vara
uppmärksam på allt ? Och hvilken tillåter decen-
sen att gifva akt på allt? En grupp tränger bort
den andra, ett föremål ett annat; huru lätt och
oskyldigt kan icke här ett skalkstycke inledas och
utföras! Man känner ju till hvilken höjd af full-
komlighet i Frankrike konsten i det stumma språ-
ket och signalering för krigets skull blifvit upp-
bragt; skulle kärleken icke vara uppfinningsrikare,
än denna omenskliga ach blodiga passion?
De svala aftnarna träffar man äfven ofta en lika
så talrik som lysande samling i Franconis ridbana
eller i koncertlokalen hos Dufresne i Champs-Ely-
sees. Likvälhafva dessa nöjen, i anseende till het-
tan, denna sommar varit mindre besökta, än vanligt.
Den medererade temperaturen bidrar äfven att fylla
teaterkassorna, hvilka vid denna årstid vanligtvis äro
tomma, och tillåter till och med att anställa baler
i slutna lokaler. Parisaren har ett så godt bjerta!
Sedan han hela vintern dansat blott till förmån för de
fattiga, börjar han nu på nytt. För kort tid sedan
var uti Raneleagh det gladaste sällskap i verlden
församladt: sköna damer i gas, perlor och briljan-
ter, filantropiska herrar i lifrockar af de super-
finaste svarta och blå kläden, allt var å merveille;
man hade dansat hela natten; flere af kavaljererne
hade af trötthet och punschångorna gjort ett och
annat , fall, och damerna hade förtärt en otrolig
mängd glace och sorbet — allt af ren kärlek till
nästan — limonadieren i Raneleagh. Efter afdrag
af kostnaderna för eklärering och dekorationer,
kan fattigkassan minst räkna sig en inkomst af
åtta riksdaler af denna afton. Man miste tillstå,
att stora verlden i Paris förträffligt vet att sam-
manpara sina pligter med sina nöjen!
Solen gifver sedan någon tid Pariserna gratis ett
praktfullt, oefierhärmligt skådespel; hvarje afton, in-
nan den går till kojs, kröner den nemligen triumf-
bågen vid Barriere de PEtoile. Ungefär klockan
7 sväfvar den, likt en stor, lysande kejsarkrona,
öfver spetsen af det kolossala monumentet; afion-
rodnaden blir allt mer och mer brinnande, och
man är färdig tro, att träden på begge sidorna af
avenuen till Champs-Elystes skola gå upp i lågor
och chausstens asphaltstenar smälta till lava, så
högröd, så förvillande är den eld, som nedström-
mar från himlahvalfyet. Den stora triumfbågen
strålar då i sin mest bländande glans; i alla rikt-
ningar utgjuta sig från honom solstrålarna, och
har liknar ett gigantiskt hederskors i diamanter.
Småningow bleknar detta underbara skådespel; so-
Jen gömmer sig ett ögonblick bakom den med de oför-
gätliga slagtningarna prydda frisen, men visar sig
åter midt i den stora hvalföppningen, hvilken nu
liksom sväfvar i ett eldhaf. Från Tuilerierna ända
till Champs-Elystes hörer man nu endast ett Ah!
utaf beundran; ögat stirrar orörligt, hjertat, brö-
stet sväller under intrycket af en öfverväldigande
outtrycklig känsla: några gamla veteraner, med
minnen från pyramiderna eller Marengo, torka ti-
gande en tår ur det skumma ögat. Solen sjunker
djupare.och djupare; med en glödande kyss firar
den sin förmälning med jorden och natten utbre-
der sin svarta, ogenomträngliga slöja öfver de ny-
vigdes mysterier.
Djupt kände jag, liksom de öfriga, mig gripen
af detta herrliga, imposanta skådesdel. Ej långt I
ifrån mig, på kanten af en springbrunn på Place
de Concorde, der jag stod, satt ett gammalt frag-
ment af Napeleons ära; han samtalade med en ung
soldat, som stod der på post. Då solen visade sig
midt i öppningen af den stora triumfbågen, sprang
den gamla invaliden upp, hans ögon fylldes med
tårar, hans läppar darrade, han utsträckte sin arm
och sade: Tiens Clampin, regarde, le voilå! —
aQwest ce que voilå? frågade soldaten och gapade.
— aLui! — aQui lui? . . . le soleil? — Je dis
Pempereur! — cMais cest le soleil, — påre Brun-
chant) .. . Je te dis que cest Pempereur, ettais
toi, blanc bec! . .. Slutet af samtalet borttogs i
iarmet af de förbifarande vagnarna.
— —tliEE—
PROF PÅ 4740:TALETS DEVUEMANG.
Hvem skulle väl trott annat, än att da tal
6 BM mm RA -— LL LL
mm smaR