ris — som icke allestädes låter se sig; också sitta här de mest retande nymfer från Chaussee CAntin, hvilka äro alltför stolta, att söka skilja sig från ärbara fruar genom något annat, än sina naturliga behag och studerade toilettkonster. Bredvid biorman af könet har man här också gräddan af ynglingar och män; ty hvem, som icke är nöjd med att blott och bart höra och se, utan äfven reellare vill njuta, och låta sin person spela en rol, måste här medföra någonting presentabelt och briljant, antingen höga embeten och titiar, rykte och ära, eller ungdom, skönhet, snilie och andra företräden, som frappera och väcka förtjusning. Allt är här otvunget, fritt och lefvande, men intet bögljudt, larmande eller anstötligt. Somliga sitta, andra promenera i de sköna gångerna eller stå och konversera och skämta i grupper, tills en soffa eller några stolar, hvartill de hafva godt öga, blifva lediga. Detta är det rätta lyxoch intrigfältet för unga ock passionerade hjertan, och mänga mö-: drar, fäder och äkta män bli här på ett eller annat sätt duperade. Hvem kan i detta bvimmel vara uppmärksam på allt ? Och hvilken tillåter decensen att gifva akt på allt? En grupp tränger bort den andra, ett föremål ett annat; huru lätt och oskyldigt kan icke här ett skalkstycke inledas och utföras! Man känner ju till hvilken höjd af fullkomlighet i Frankrike konsten i det stumma språket och signalering för krigets skull blifvit uppbragt; skulle kärleken icke vara uppfinningsrikare, än denna omenskliga ach blodiga passion? De svala aftnarna träffar man äfven ofta en lika så talrik som lysande samling i Franconis ridbana eller i koncertlokalen hos Dufresne i Champs-Elysees. Likvälhafva dessa nöjen, i anseende till hettan, denna sommar varit mindre besökta, än vanligt. Den medererade temperaturen bidrar äfven att fylla teaterkassorna, hvilka vid denna årstid vanligtvis äro tomma, och tillåter till och med att anställa baler i slutna lokaler. Parisaren har ett så godt bjerta! Sedan han hela vintern dansat blott till förmån för de fattiga, börjar han nu på nytt. För kort tid sedan var uti Raneleagh det gladaste sällskap i verlden församladt: sköna damer i gas, perlor och briljanter, filantropiska herrar i lifrockar af de superfinaste svarta och blå kläden, allt var å merveille; man hade dansat hela natten; flere af kavaljererne hade af trötthet och punschångorna gjort ett och annat , fall, och damerna hade förtärt en otrolig mängd glace och sorbet — allt af ren kärlek till nästan — limonadieren i Raneleagh. Efter afdrag af kostnaderna för eklärering och dekorationer, kan fattigkassan minst räkna sig en inkomst af åtta riksdaler af denna afton. Man miste tillstå, att stora verlden i Paris förträffligt vet att sammanpara sina pligter med sina nöjen! Solen gifver sedan någon tid Pariserna gratis ett praktfullt, oefierhärmligt skådespel; hvarje afton, innan den går till kojs, kröner den nemligen triumfbågen vid Barriere de PEtoile. Ungefär klockan 7 sväfvar den, likt en stor, lysande kejsarkrona, öfver spetsen af det kolossala monumentet; afionrodnaden blir allt mer och mer brinnande, och man är färdig tro, att träden på begge sidorna af avenuen till Champs-Elystes skola gå upp i lågor och chausstens asphaltstenar smälta till lava, så högröd, så förvillande är den eld, som nedströmmar från himlahvalfyet. Den stora triumfbågen strålar då i sin mest bländande glans; i alla riktningar utgjuta sig från honom solstrålarna, och har liknar ett gigantiskt hederskors i diamanter. Småningow bleknar detta underbara skådespel; soJen gömmer sig ett ögonblick bakom den med de oförgätliga slagtningarna prydda frisen, men visar sig åter midt i den stora hvalföppningen, hvilken nu liksom sväfvar i ett eldhaf. Från Tuilerierna ända till Champs-Elystes hörer man nu endast ett Ah! utaf beundran; ögat stirrar orörligt, hjertat, bröstet sväller under intrycket af en öfverväldigande outtrycklig känsla: några gamla veteraner, med minnen från pyramiderna eller Marengo, torka tigande en tår ur det skumma ögat. Solen sjunker djupare.och djupare; med en glödande kyss firar den sin förmälning med jorden och natten utbreder sin svarta, ogenomträngliga slöja öfver de nyvigdes mysterier. Djupt kände jag, liksom de öfriga, mig gripen af detta herrliga, imposanta skådesdel. Ej långt I ifrån mig, på kanten af en springbrunn på Place de Concorde, der jag stod, satt ett gammalt fragment af Napeleons ära; han samtalade med en ung soldat, som stod der på post. Då solen visade sig midt i öppningen af den stora triumfbågen, sprang den gamla invaliden upp, hans ögon fylldes med tårar, hans läppar darrade, han utsträckte sin arm och sade: Tiens Clampin, regarde, le voilå! — aQwest ce que voilå? frågade soldaten och gapade. — aLui! — aQui lui? . . . le soleil? — Je dis Pempereur! — cMais cest le soleil, — påre Brunchant) .. . Je te dis que cest Pempereur, ettais toi, blanc bec! . .. Slutet af samtalet borttogs i iarmet af de förbifarande vagnarna. — —tliEE— PROF PÅ 4740:TALETS DEVUEMANG. Hvem skulle väl trott annat, än att da tal 6 BM mm RA -— LL LL mm smaR