4 Slutligen befallde en polisbetjent den ena af brotts-
llingarne att stiga ur vagnen; derpå ville man aflö-
Isa honom kedjorna, hvilket, i anseende till den
fummelaktighet, hvarmed det verkställdes, gick gan-
ska långsamt; ty i brist af andra verktyg nödgades
man med stenar bulta åtskiljs de hakar, hvarmed
I kedjorna sammanbhöllos. Sedan detta väl var verk-
)ställdt, bands, med lika mycken oskicklighet, ett
långt streck om hans händer och lif och på detta sätt
leddes han baklänges till machinen. Skarprättaren
Istod darrande och blek, en verklig bild af eländet,
(likasom hade han varit delingventien, och visst ej,
fburu ban skulle börja förrättningen. Sedan mör-
daren och bödeln en stund betraktat hvarandra
med de mest olikartade känslor, lade den sednare
darrande ned brotislingen och ville binga kenom
vid stupstocken, men af oskicklighet och förskräc-
kelse lät han den falla och stod änro ocrörlig med
darrande knän midtemot missdådaren. aNå,, ropa-
de den märkvärdigt lugne förbrytaren otålig, askall
du taga hufvudet af mig, så skynda dig att det
måtte gå fort. Jag vet inte hur jag skall bära
mig åt,, svarade skarprättaren med det mest ömk-
liga utseende. En dödstystnad var utan afbrott
rådande under denna förfärliga dialog emellan
bödeln och mördaren. Stick in ditt hufvud här,
yttrade bödela efter någon stunds öfverläggning och
visade delinqventen urholknirgen uti maschinen.
Den dömde, som imellertid gick af ech an framför
guiilotinen, dervid bunden med tåg, hvari tvänne per-
soner höllo honom fästad, öfvertänkte saken och insåg
att det ieke skulle kunna gå för sig på detta sätt,
samt begagnade sig icke af denna inbjudning.
Nej, utropade han — anej! soldater varen barm-
hertige och nedskjuten mig hellre, att jag ej läng-
re må behöfva utstå dödsångestens qval! Skarp-
rättaren lemnade ställningen, förklarande, att han
ej visste, huru han skulle använda maschinen. Ena
ljudlös tystnad herrskade ännu på alla kanter, en
darrning öfverkom hvarje åskådare; den ännu i
vagnen sittande andra delinqventen såg sig tidt
och ofta om för att få veta, om hans kamrat ännu
icke hade slutat. Den omständigheten, att ingen
högre tjensteman, hvarken statsprokuratorn eller
någon i hans ställe tillförordnad var närvarande,
satte de lägre polistjenstemännen uti stor förlä-
genhet och det farns intet annat val, än att skic-
ka en kurir till det en timmas väg aflägsna Athen,
för att anmäla händelsen för konungen och inhem-
ta hans befallning. Hufvudmannen på stället spräng-
de utaf, och en och en half timma förgick under
den mest spända väntan att få erfara resultatet,
hvarunder publiken ganska oförbehållsamt gaf till-
känna sitt missnöje med justitieväsendets dåliga
mått och steg. Alla hufvuden, naturligtvis äfven
delinqventernas voro riktade emot vägen till Athen,
då man fick se ett stort dammoln upphvirfla och
närma sig allt mera; man upptäckte lansar och
sablar, som blixtrade om hvarandra och slutligen
äfven ett hvitt kläde, som oupphörligt svingades i
luften. En skallande nåd ljöd likasom uti ett an-
detag med gemensam mun ifrån hela folkmassan;
de benådade kysste korset. aLefve Konunger!
voro deras första ord, och folkmassan instämde med
en entusiastisk kör uti denna fromma text. I tri-
umif gick det tillbaka till Athen. Underrättelsen
om den erhållna nåden måtte hafva utbredt sig
som en löpeld, ty på alla gator trängdes folket om
hvarandra och på ropet: alefve konungen! var in-
gen ända. Qvinnorna korsade sig, slogo tillsam-
mans sina händer och greto, då de sågo de benå-
dade förbrytarne stå upprätt uti vagnarna vid sidan
af presten, med krucifixet i hand, och näst Gud
oupphörligt tacka konungen för sin lyckliga rädd-
ning. Man måste sjelf hafva varit vittne till en så-
dan scen, som varade i trenne timmar och var
uppfylld, först af fasa och sedan af glädje, för att
inse, huru svårt det är att genom en berättelse å-
tergifva den. Af konungens mildhet kunde man
icke vänta sig något annat än dessa tvänne brotts-
lingars benådning, som hade utstått en tiofaldig
dödsårgest; man önskar endast, att ett rättvist straff
måtte drabba exekutionstjenstemännen, derföre att
genom deras försummele en sådan offentlig skan-
dal kunnat passera, som, i händelse folket hade
uppfört sig med mindre klokhet, lätt kunnat leda
till svåra uppträden.