Article Image
4 Slutligen befallde en polisbetjent den ena af brottsllingarne att stiga ur vagnen; derpå ville man aflöIsa honom kedjorna, hvilket, i anseende till den fummelaktighet, hvarmed det verkställdes, gick ganska långsamt; ty i brist af andra verktyg nödgades man med stenar bulta åtskiljs de hakar, hvarmed I kedjorna sammanbhöllos. Sedan detta väl var verk)ställdt, bands, med lika mycken oskicklighet, ett långt streck om hans händer och lif och på detta sätt leddes han baklänges till machinen. Skarprättaren Istod darrande och blek, en verklig bild af eländet, (likasom hade han varit delingventien, och visst ej, fburu ban skulle börja förrättningen. Sedan mördaren och bödeln en stund betraktat hvarandra med de mest olikartade känslor, lade den sednare darrande ned brotislingen och ville binga kenom vid stupstocken, men af oskicklighet och förskräckelse lät han den falla och stod änro ocrörlig med darrande knän midtemot missdådaren. aNå,, ropade den märkvärdigt lugne förbrytaren otålig, askall du taga hufvudet af mig, så skynda dig att det måtte gå fort. Jag vet inte hur jag skall bära mig åt,, svarade skarprättaren med det mest ömkliga utseende. En dödstystnad var utan afbrott rådande under denna förfärliga dialog emellan bödeln och mördaren. Stick in ditt hufvud här, yttrade bödela efter någon stunds öfverläggning och visade delinqventen urholknirgen uti maschinen. Den dömde, som imellertid gick af ech an framför guiilotinen, dervid bunden med tåg, hvari tvänne personer höllo honom fästad, öfvertänkte saken och insåg att det ieke skulle kunna gå för sig på detta sätt, samt begagnade sig icke af denna inbjudning. Nej, utropade han — anej! soldater varen barmhertige och nedskjuten mig hellre, att jag ej längre må behöfva utstå dödsångestens qval! Skarprättaren lemnade ställningen, förklarande, att han ej visste, huru han skulle använda maschinen. Ena ljudlös tystnad herrskade ännu på alla kanter, en darrning öfverkom hvarje åskådare; den ännu i vagnen sittande andra delinqventen såg sig tidt och ofta om för att få veta, om hans kamrat ännu icke hade slutat. Den omständigheten, att ingen högre tjensteman, hvarken statsprokuratorn eller någon i hans ställe tillförordnad var närvarande, satte de lägre polistjenstemännen uti stor förlägenhet och det farns intet annat val, än att skicka en kurir till det en timmas väg aflägsna Athen, för att anmäla händelsen för konungen och inhemta hans befallning. Hufvudmannen på stället sprängde utaf, och en och en half timma förgick under den mest spända väntan att få erfara resultatet, hvarunder publiken ganska oförbehållsamt gaf tillkänna sitt missnöje med justitieväsendets dåliga mått och steg. Alla hufvuden, naturligtvis äfven delinqventernas voro riktade emot vägen till Athen, då man fick se ett stort dammoln upphvirfla och närma sig allt mera; man upptäckte lansar och sablar, som blixtrade om hvarandra och slutligen äfven ett hvitt kläde, som oupphörligt svingades i luften. En skallande nåd ljöd likasom uti ett andetag med gemensam mun ifrån hela folkmassan; de benådade kysste korset. aLefve Konunger! voro deras första ord, och folkmassan instämde med en entusiastisk kör uti denna fromma text. I triumif gick det tillbaka till Athen. Underrättelsen om den erhållna nåden måtte hafva utbredt sig som en löpeld, ty på alla gator trängdes folket om hvarandra och på ropet: alefve konungen! var ingen ända. Qvinnorna korsade sig, slogo tillsammans sina händer och greto, då de sågo de benådade förbrytarne stå upprätt uti vagnarna vid sidan af presten, med krucifixet i hand, och näst Gud oupphörligt tacka konungen för sin lyckliga räddning. Man måste sjelf hafva varit vittne till en sådan scen, som varade i trenne timmar och var uppfylld, först af fasa och sedan af glädje, för att inse, huru svårt det är att genom en berättelse återgifva den. Af konungens mildhet kunde man icke vänta sig något annat än dessa tvänne brottslingars benådning, som hade utstått en tiofaldig dödsårgest; man önskar endast, att ett rättvist straff måtte drabba exekutionstjenstemännen, derföre att genom deras försummele en sådan offentlig skandal kunnat passera, som, i händelse folket hade uppfört sig med mindre klokhet, lätt kunnat leda till svåra uppträden.

19 september 1839, sida 3

Thumbnail