de, men svara på frågan allenast, att det åtminstone säkert skulle tjena menigheten tillika mycket, som alla de tusentals rena ozödsgheter, dem samhället nu måste bära, betala och lida af. 3:o måste folket sjelf väckas till mera intresse för sina barns uppfostran och för sjelfva skolan. Detta intresse slumrar nu, emedan massan af allmänheten märker föga gagn af sin skola. Imedlertid har hågen för uppfostringsväsendet mycket stigit, och den skail växa i samma mån som skolan visar sig gagnelig. Vårt upplysta och vältänkande presterskap, som i så många fall står folket nära, kan, genom uppmuntran, råd och verksamt bidrag till folkskolors anläggande och skötsel, inlägga en oförvansklig ära, och gifva sin egen institution det fastaste stöd emot ett någon gång ifrågakommande öfverändakastande, som ingenting i verlden annat än folkets kärlek och förtroende skall kunna kraftigt afböja. 4:0 måste Rikets ständer taga folkskolor i synnerligt betraktande. Menighetens uppfostran är den största häfstång, som gilves på jorden, till förande af ett samhälle framåt och att beskydda det. Ett historiskt rön, gällande både för krig och fred, är att menniskan genom uppfostran mångdubblas till vigt, värde och kraft: att en enda, väl (moraliskt, intellektuelt och fysiskt) bildad och fri man ofta kan verka och betyda så mycket som tio, ja som hundrade obyfsade, oskicklige och trälar. Vi må blott påminna oss Athens exempel; huru liten till antalet var ej dess manstyrka emot Xerxes här? Men en Atheniensisk medborgare var såsom tio Perser; och de bildade segrade öfver barbarerne; de få öfver de mänga? Krigshistorien är full af dylika händelser; fredshistorien kan uppvisa ännu fleraa Men med bildning måste vi då förstå någonting vida mera, än allenast besittningen af några theoretiska uppgifter, ehuru angelägna äfven de äro. Hvilken politisk makt skulle icke Norden kunna utgöra, om vi finge föreställa oss hvarje dess innebyggare genom en sann, stark, fulländad och verkligen nationell uppfostran mångdubblad till fem eller till tio? Sverige skulle då icke bebos af tre, men af femton till trettio millioner menriskor! Detta utfop må man kalla svärmiskt och sanguiniskt, och det är så, icke för att slutsatsen haltar, men för att den folkskolas upprätthållande, hvarom vi talat, möter stora hinder. Funnes den, så skulle det andra, om millionernas mångdubblande genom hvarje individs förökade kraft och betydelse, utan all fråga följa. En till själ och kropp allmänt uppfostrad nation kan egentligen aldrig underkufvas; den måste till sin sista man och qvinna utrotas, innan den vore besegrad. Och sådant går icke lätt. Rikets ständer må derföre betänka detta. Vi veta icke, om den oangenäma omständigheten anslag behöfves för folkskolan sjelf; kanske tarfvas sådant blott för hennes preliminär-institution, bildandet af folklärarne. Men säkert är, att om penningar måste utgifvas för menighetens allmänna uppfostran, så kunna vi tryggt påstå, att ännu ingenting i sambället blifvit påkostadt, som mera förtjenat det, än en inrättning, som till styrka tiodubblade vår population, och gjorde oss ounderkuflige. a nn