de, men svara på frågan allenast, att det åtmin-
stone säkert skulle tjena menigheten tillika myc-
ket, som alla de tusentals rena ozödsgheter,
dem samhället nu måste bära, betala och lida af.
3:o måste folket sjelf väckas till mera in-
tresse för sina barns uppfostran och för sjelfva
skolan. Detta intresse slumrar nu, emedan mas-
san af allmänheten märker föga gagn af sin sko-
la. Imedlertid har hågen för uppfostringsväsen-
det mycket stigit, och den skail växa i samma
mån som skolan visar sig gagnelig. Vårt upp-
lysta och vältänkande presterskap, som i så
många fall står folket nära, kan, genom upp-
muntran, råd och verksamt bidrag till folksko-
lors anläggande och skötsel, inlägga en oför-
vansklig ära, och gifva sin egen institution det
fastaste stöd emot ett någon gång ifrågakom-
mande öfverändakastande, som ingenting i verl-
den annat än folkets kärlek och förtroende
skall kunna kraftigt afböja.
4:0 måste Rikets ständer taga folkskolor i
synnerligt betraktande. Menighetens uppfostran
är den största häfstång, som gilves på jorden,
till förande af ett samhälle framåt och att be-
skydda det. Ett historiskt rön, gällande både
för krig och fred, är att menniskan genom upp-
fostran mångdubblas till vigt, värde och kraft:
att en enda, väl (moraliskt, intellektuelt och
fysiskt) bildad och fri man ofta kan verka och
betyda så mycket som tio, ja som hundrade o-
byfsade, oskicklige och trälar. Vi må blott
påminna oss Athens exempel; huru liten till
antalet var ej dess manstyrka emot Xerxes här?
Men en Atheniensisk medborgare var såsom tio
Perser; och de bildade segrade öfver barbarer-
ne; de få öfver de mänga? Krigshistorien är
full af dylika händelser; fredshistorien kan upp-
visa ännu fleraa Men med bildning måste vi
då förstå någonting vida mera, än allenast be-
sittningen af några theoretiska uppgifter, ehuru
angelägna äfven de äro. Hvilken politisk makt
skulle icke Norden kunna utgöra, om vi finge
föreställa oss hvarje dess innebyggare genom en
sann, stark, fulländad och verkligen nationell
uppfostran mångdubblad till fem eller till tio?
Sverige skulle då icke bebos af tre, men af fem-
ton till trettio millioner menriskor! Detta ut-
fop må man kalla svärmiskt och sanguiniskt,
och det är så, icke för att slutsatsen haltar,
men för att den folkskolas upprätthållande, hvar-
om vi talat, möter stora hinder. Funnes den,
så skulle det andra, om millionernas mångdubb-
lande genom hvarje individs förökade kraft och
betydelse, utan all fråga följa. En till själ
och kropp allmänt uppfostrad nation kan e-
gentligen aldrig underkufvas; den måste till
sin sista man och qvinna utrotas, innan den
vore besegrad. Och sådant går icke lätt. Ri-
kets ständer må derföre betänka detta. Vi ve-
ta icke, om den oangenäma omständigheten an-
slag behöfves för folkskolan sjelf; kanske tarf-
vas sådant blott för hennes preliminär-institu-
tion, bildandet af folklärarne. Men säkert är,
att om penningar måste utgifvas för menighe-
tens allmänna uppfostran, så kunna vi tryggt
påstå, att ännu ingenting i sambället blifvit på-
kostadt, som mera förtjenat det, än en inrätt-
ning, som till styrka tiodubblade vår popula-
tion, och gjorde oss ounderkuflige.
a nn