21 MO Ve UTE hen a a s ning om våldet mot Svarfvarne Wedenberg och Ullström, den 214 Juli sistlidet år. (Slut fr. gårdagsbl.) Den 42 innevarande Augusti fuliföljdes vidare undersökningen, för att bland annar få utrönt, hvilken den 12:te patrulikarlen varit; men som nägon I sådan upplysning ej stod att vinna, och Wedenberg och Uilström icke kunde förete någon bevisning derom, att gardisten JM 2 Holma varit denae 412:te person, så blef Holm från målet skiljd. Svarfvarne Wedenberg och Ullström afgåfvo derefter skriftligen sitt slutpåstående, deruti de anförde: att, med stöd af 61 Kap. 4 SS MissgerningsBalken, de ansågo Fanjunkaren Stvolenburg, som gifvit manskapet befallning om vapnens användande vid ifrågavarande tillfälle, böra betraktas lika med dem, som våldet föröfvade; att af flere viitnen vore styrkt att, då Fanjunkaren Stoltenburg kom till hörnet af Malmtorgsgatan och Gustaf Adoifs torg, vägen derstädes varit spärrad af en annan militärstyrka, som hindrade de der församlade personer att passera vidare; att likaledes vore bekräftadt, att Fanjunkaren Svolienburg och hans trupp, vid ankomsten till stället, af folksamlingen underrättades om berörde förhållande, eller att densamma nekades framkomma åt Gustaf Adolfs torg, hvilket Fanjunkaren sjelf medgifvit genom sitt förklarande, att han tillsade folksamlingen taga vägen tillbaka uppåt Malmtorgsgatan; att således, när patrullen började den häfiigare ridten och inhuggningarne på folket, detia skedde med kännedom om möjligheten för de angripne, att undankomma, enär hästgardist-patrullen sjelf upptog gatans hela bredd; att ett våld, utöfvadt under sådana omständigheter, då alla utvägar, att värja sig för detsamma, blifvit på förhand afskurna, måste, om någensin, äga karakteren af försåt, och sålunda hänföras till det slags brott, hvarom uti 24 Kap. 6 MissgerningsBalken stadgas: Siller man i försåt för cannan, ehvar thet helst är, att honom skada göara till lif eller lem, och sargar han honom, eller aslår blånad eller blodvite; straffes med ett års -efängelse, med eller utan arbete, efter omständigaheterne, plikte ock thertill etthundrade daler till alreskiftes. Orkar han ej böta; arbete therutöfver dfyra månader. Till följd häraf och då Ullström under våldet undfått ett djupt sår i hufvudet, yrkade Wedenberg och Ullström, på grund af nyss åberopade lagrum och 48 Kap. 9 S MissgerningsBalken, hvarest stadgas, att böter i dylika fall böra fördubblas, när gerningen skett af personer, stadda i tjensteutöfning, att Fanjunkaren Stoltenburg och de patrullkarlar, som öfvertygats om att hafva vid tillfället utdelat hugg, nemligen korporalerue Almqvist och Rickenberg, måtte dömas att undergå ett års fästning, böta 200 Daler Silfvermynt med 66 Rår 32 sk., eller, i brist af tillgång, hållas 8 månader utöfver året i fångelse, hvarjemte Wedenberg och Ullström, med åberopande af 39 Kap. 4 MissgerningsBalken samt 21 Kap. 5 S RättegångsBalken, anhöllo, att de samtlige, en för alla och alla för en, måtte åläggas godtgöra Wedenberg och Ullström all tillfogad skada, hinder, tidspillan och rättegångs-utgifter samt Ullström gerskildt för sveda och värk; fordrande Wedenberg 200 Rdr, och Ullström 300 Rdr, allt Banko. I den händelse att KrigsRätten skulle anse sig förbindrad att, i fråga om våldsverkarnes kriminella ansvar, tillämpa här ofvan angifoa lagstadganden, framställde Wedenberg och Ullström alternatift det påstående, att ej mindre Fanjunkaren Stoltenburg, än korporalerne Almqvist och Rickenberg, jemte utgifvande af all den fordrade penningeersättningen, måtte bötfällas efter 214 Kap. 7 MissgerningsBalken till 40 Daler för bruten gatufred, och, efter 35 Kap. 4 S, samma Balk, till 40 Daier för såramål, hvilka böter borde, jemlikt 48 Kap. 9 , fördubblas. I sammanhang med detta påstående yrkade klaganderne dessutom allt det ansvar, som Krigsartiklarne och serskilda militäriska stadganden kunde bestämma; hvarjemte klaganderne fästade KrigsRättens uppmärksamhet derpå, att Fanjunkaren Stoltenburg både för sin förman, Hr Löjtnanten Burenstam och för Hr t. f. Öfverståthållaren, fördöljt hvad som vid ifrågavarande tillfälle inträffat och i stället uppgifvit, att ingenting af betydenhet timat, genom hvilket förfaraude Stoltenburg, enligt klagandernes förmenande, öfverträdt 29 8 2 Kap. Krigsartiklarne, der det heter: aDristar Officer, af hvad grad han än är, aeller Underofficer, afgifva esannfärdig rapport atill annors förjäng; hafve förverkat embete eller atjenst, och vare ovärdig alt vidare någon Kongl. aMaj:ls och Kronans tjenst bekläda — — Med afseende härå ansågo sig klaganderne icke kunna undgå att finna Stoltemburg hafva gjort sig skyldig till mistning af sin vid Lifgardet till häst innehafvande beställning, utan att vidare vara förtjent att i någon Kronans tjenst inträda. Beträffande korporalerne Almqvist och Rickenberg, hemställde klaganderne, om icke, vid tillämpning emot dem a! Krigsartiklarne, de borde, jemte prygelstraff, varda degraderade. Fanjunkaren Stoltenburg har öfver Aktors och klagandernes slutpåståenden förklarat sig och, jemte det han förnyat sin jäfsanmärkning emot gardister. ne Hallberg och Ågren, samt yrkat att de, såsom ostadige i sina uppgifter, måtte förklaras såsom återgångsvittnen, hufvudsakligen genmält: att, då Aktor grundat sitt påstående på Hallbergs, Ågren: och Svarfvaren Norei vittnesmål, hvaraf endast der sistnämnde såsom ojäfvigt vittre qvarstod, och di . Rö. s