ens egde förmånen att se H. E., mycket mindr
att få dagligen och ofta emottaga dess snäsor.
Hvad snäsorna i öfrigt vidkommer, så förneka
jag helt och hållet, att de någonsin ägt rum. Ja;
var aldrig uti den ställning till aflidne Grefve Ad
lersparre, att han kunnat tillåta sig att snäsa mig
och hvad som är ganska säkert, är, att aldrig jag
ingått på förödmjukelsen att af Grefyve Adlersparrt
taga några snäsor; och vore det rätt intressant at
erfara, om någon eller några andra varit tillstäde:
vid tilldragelser af detta slag. Flere torde ännu
minnas uppträdet emellan Excellensen Adlersparrt
och mig, vid Tanums prestgård, med anledning a!
det bref från General Adlercreutz till mig, som
Adlersparre brutit, utan att finna annat än et!
uppdrag till mig, att, i händelse af en fortsatt
Grefve Adlersparres vägran, emottaga bestyret vid
Prins Carl Augusts öfverförande till Sverge; och
det var visserligen icke jag, som vid tillfäliet emot-
tog några snäsor. Snäsa var i öfrigt icke Adler-
Sparres sak. Jag hörde honom aldrig snäsa nå-
on. —
Att Excellensen Grefve Adlersparre tillåtit sig
uti enskilda bref såra min heder, och angripa mitt
namn och rykte, har varit i högsta mätto oädelt;
men att dess son, Herr Kammarherren Grefve Ad-
jersparre, genom offentliggörandet i tryck af så-
Jana sin aflidne Faders nidskrifter, icke tvekat at!
anfalla en lefvande medborgare, i afseende å hvad
han äger dyrbarast på jorden, det är ännu sämre;
och jag fruktar, att den nyligen vunna Kammar-
nerre-värdigheten icke återgifver hvad Herr Gref-
ve Adlersparre på företaget uti allmänna omdömet
förlorat. Det har biifvit mig berättadt, att Grefve
Adlersparres skriftställeri skall äga gynnare, hvar-
if en enda påstås hafva prenumererat på 50 exem.
lar, hvilket i våra dagar är en sällsynt uppmun-
ran vid ett litterärt bemödande, som man möjligt-
vis i nästa häfte får erfara, till hvad grad det kan.
land samhällets idealer, försvaras; och hvarvid
nan likväl torde föra sig till besinning, att äfven
ag är i besittning af enskild brefvexling både med
flidne Excellens Adlersparre och med andra, ehu-
u jag i det längsta skyr att missbruka det en-
skilda förtroendet.
Jag är ledsen, att med första afdelningen af den-
1a skrift hafva nödgats förena den sednare; men
åa anfallen, som jag blifvit det, förmodar jag att
n billig allmänhet ursäktar, om dess tålamod blif-
it taget uti anspråk vid försvaret.
Stockholm den 7 Augusti 1839.
C. H. Anckarsvärd.