ens egde förmånen att se H. E., mycket mindr att få dagligen och ofta emottaga dess snäsor. Hvad snäsorna i öfrigt vidkommer, så förneka jag helt och hållet, att de någonsin ägt rum. Ja; var aldrig uti den ställning till aflidne Grefve Ad lersparre, att han kunnat tillåta sig att snäsa mig och hvad som är ganska säkert, är, att aldrig jag ingått på förödmjukelsen att af Grefyve Adlersparrt taga några snäsor; och vore det rätt intressant at erfara, om någon eller några andra varit tillstäde: vid tilldragelser af detta slag. Flere torde ännu minnas uppträdet emellan Excellensen Adlersparrt och mig, vid Tanums prestgård, med anledning a! det bref från General Adlercreutz till mig, som Adlersparre brutit, utan att finna annat än et! uppdrag till mig, att, i händelse af en fortsatt Grefve Adlersparres vägran, emottaga bestyret vid Prins Carl Augusts öfverförande till Sverge; och det var visserligen icke jag, som vid tillfäliet emottog några snäsor. Snäsa var i öfrigt icke AdlerSparres sak. Jag hörde honom aldrig snäsa nåon. — Att Excellensen Grefve Adlersparre tillåtit sig uti enskilda bref såra min heder, och angripa mitt namn och rykte, har varit i högsta mätto oädelt; men att dess son, Herr Kammarherren Grefve Adjersparre, genom offentliggörandet i tryck af såJana sin aflidne Faders nidskrifter, icke tvekat at! anfalla en lefvande medborgare, i afseende å hvad han äger dyrbarast på jorden, det är ännu sämre; och jag fruktar, att den nyligen vunna Kammarnerre-värdigheten icke återgifver hvad Herr Grefve Adlersparre på företaget uti allmänna omdömet förlorat. Det har biifvit mig berättadt, att Grefve Adlersparres skriftställeri skall äga gynnare, hvarif en enda påstås hafva prenumererat på 50 exem. lar, hvilket i våra dagar är en sällsynt uppmunran vid ett litterärt bemödande, som man möjligtvis i nästa häfte får erfara, till hvad grad det kan. land samhällets idealer, försvaras; och hvarvid nan likväl torde föra sig till besinning, att äfven ag är i besittning af enskild brefvexling både med flidne Excellens Adlersparre och med andra, ehuu jag i det längsta skyr att missbruka det enskilda förtroendet. Jag är ledsen, att med första afdelningen af den1a skrift hafva nödgats förena den sednare; men åa anfallen, som jag blifvit det, förmodar jag att n billig allmänhet ursäktar, om dess tålamod blifit taget uti anspråk vid försvaret. Stockholm den 7 Augusti 1839. C. H. Anckarsvärd.