AMA 9 20 AM na vänskapliga förhållanden med de sedermera inträdda. Jag uppmanar denna person att utan skonsamhet berätta alit hvad han vet om min feghet så väl emot röda reeckar, som i politiskt hänseende i Carlstad och Christinehamn, eller hvar helst ban vet något med mig i sådsnt bänseende vara passeradt, och han bör veta mest, emedan han alltid var mig närmast. Han är en nitisk vän af Excellensen Adlersparre, och bör således vittna, om han vet något, som kan frigöra framlidne H. E. ifrån det gemena uti dess, för att begagna dess eget uttryck, lömska framställningar om mitt poltroneri. Tystnaden blifver här feghet för den, som vet något att berätta. Sanniogen kan aldrig blifva vådlig att uttala, då ännu så många ögonvittnem lefva till bestyrkandet af den. Hvad jag vet, och hvad många jemte mig veta, är, att då mitt och andras hufvyuder, gemom mångfaldiga vittnen, uti revolutionsföretaget voro på spel, hade ÖfversteLöjtnant Adlersparre, likt en Pechlin, ännu aldrig om rerolutiomen samtalat med tvenne på ca gång närvarande personer. Framlidne Hans Excellens Adlersparres bref vidrör usder förtäekta ord mine förhållanden till framlidne H. Exc. Adlercreutz. Exc. Adlerspar.e tiliåter sig bär att kalla mig en lömsk öfverlöpare till General Adlercreutz. Här får jag säga, att det är svårt, att ej vid försvaret begagna de enda uttryck,, som passa mot anfallet; och detär af aktning endast för den allmänbet, som läser denna uppsats, jag undertrycker de ordalag, som borde nyttjas emot den, som vågar beskylla mig för lömskhet. Jag lömsk! Hvem känner eller hvem har någonsin känt mig såsom sådan? De som minnas Excellensen Adlersparres tillställning emot General Adlercreutz, då han blef nämnd till chef för Lifregementsbrigaden, de kunna förtälja huru det går till att handla lömskt. Men nu till sjelfva saken. — Hade jag någonsin svurit ÖfversteLöjtnant Adlersparre någon trooch huldhetsed; och var General Adlercreutz någon fiendtlig makt, till hvilken öfverlöpning kunde komma i fråga? Jag hade för General Adlercreutz både vänskap och högaktning; och jag har sednare funnit mig haft orätt, att någonsin för Excellensen Adlersparre hafva hyst någondera. — Det var genom mig som första bekantskapen emellan General Adlercreutz och ÖfversteLöjtnant Adlersparre inleddes. Det var jag, som ifrån Carlstad skref det bref till General Adlercreutz, som Grefve Hugo Hamilton framförde, och hvarpå General Adlercreutz beslöt sig till sin djerfva handling den 43 Mars; och med allt detta vågar Excellensen Adlersparre yttra, att jag var en lömsk öfverlöpare till General Adlercreutz! Lågheten utaf sådana tillmälen är utan namn; men Adlersparres hat och afundssjuka mot Adlercreutz var också gränslös. Excellensen Adlersparre frågar uti sitt bref, huru långt General Adlercreutz syftade? Jag svarade, att General Adlercreutz aldrig befattade sig med statsskickets ordnande. Han hade genom en djerf och beslutsam handling gjort slut på revolutionen, och förebyggt det borgerliga kriget. Statsläran hade aldrig utgjort föremål för hans begrundning. Han hade aldrig varit publicist: ban hade icke något rykte som studerad patriot. Han var endast krigare och hederlig man; och man egde inga anspråk å honom, i afseende å revolutionens ledning till något för fäderneslandet båtande resultat. — Excellensen Adlersparres anspeglingar på det motstånd, som af General Adlercreutz gjordes emot all reaktion emot personer, och emot Grefve af Ugglas i synnerhet, tillhöra detta småsinne, som utgjorde hufvuddraget uti Adlersparres sinnelag. Men huru motsäger sig icke Grefve Adlersparre, då han, efter att hafva så svåra belastat Grefve Adlercreutz, för Grefve af Ugglas bibehållande på sin plats gör sig sjelf en så stor förtjenst stt hafva hejdat deras oförstånd, som ville halshuggning, fördrifvande, och framställning af blott revolutionärer och yrhjernor; hvilket allt jag icke tror i verkligheten fanns, annorstädes än i Herr Grefve Adlersparres inbillning. — För Hr Grefve Adlersparres andel uti beredandet af den skörd, Fäderneslandet hemtat ifrån 4809 års revolution, må för historien gälla, att han ännu 20 år derefter sjel yttrar, call 1809 års företag syfiade och framgick just jemnt så långt det borde.x Vare detta nog sagdt om Grefve Adlersparres statsmannaförtjenst till fåderneslandet; och denna storhetsbubbla är också långt för detta på minnets stjernhvalf brusten. Det var icke Sverige beskärdt, att 1809 ega sådane män, som Norge fem år sednare vid Eidswold företedde! Vidkommande de yttranden, Hr Grefve Adler sparre 20 år efter det förmenta tillfället så ädelmodigt påbördar mig hafva fällt om Bondeståndet, I så vinna de sin hela märkvärdighet endast genom I den tidpunkt, vid hvilken de nu offentliggöras. — l Om jag för 30 år sedan under något förtroligt samtal med Hr Grefve Adlersparre, verkligen skulle uttryckt mig så, som det i alla delar vackra och ädla brefvet innehåller, så vittnar det endast om I ett oförstånd, hvilket jag sednare anser mig hafva helt och hållet godtgiort. Ingenting skulle vara mig lättare, än att alldeles förneka tillmälet; ty om -l äfven tryckt attest kunde anskaffas, att tvenne på en gång närvarande vittnen hört aflidne Grefve Adlersparre säga det, så uppmanar jag förgäfves .Itvenne så beskaffade vittnen till bestyrkande, att jag i sjelfva verket haft ett sådant yttrande, hvilket jag på heder och ära kan försäkra, att jag icke påminner mig; men hvad jag vet, är att jag, vidifrågavarande tidpunkt ej allenast under flere på huerandra fälianda damnars. man undar wvwvarkar irka