AMA 9 20 AM
na vänskapliga förhållanden med de sedermera in-
trädda. Jag uppmanar denna person att utan skon-
samhet berätta alit hvad han vet om min feghet
så väl emot röda reeckar, som i politiskt hänseen-
de i Carlstad och Christinehamn, eller hvar helst
ban vet något med mig i sådsnt bänseende vara
passeradt, och han bör veta mest, emedan han all-
tid var mig närmast. Han är en nitisk vän af
Excellensen Adlersparre, och bör således vittna,
om han vet något, som kan frigöra framlidne H.
E. ifrån det gemena uti dess, för att begagna dess
eget uttryck, lömska framställningar om mitt pol-
troneri. Tystnaden blifver här feghet för den, som
vet något att berätta. Sanniogen kan aldrig blif-
va vådlig att uttala, då ännu så många ögonvitt-
nem lefva till bestyrkandet af den. Hvad jag vet,
och hvad många jemte mig veta, är, att då mitt
och andras hufvyuder, gemom mångfaldiga vittnen,
uti revolutionsföretaget voro på spel, hade Öfverste-
Löjtnant Adlersparre, likt en Pechlin, ännu aldrig
om rerolutiomen samtalat med tvenne på ca gång
närvarande personer.
Framlidne Hans Excellens Adlersparres bref vid-
rör usder förtäekta ord mine förhållanden till fram-
lidne H. Exc. Adlercreutz. Exc. Adlerspar.e tiliå-
ter sig bär att kalla mig en lömsk öfverlöpare
till General Adlercreutz. Här får jag säga, att det
är svårt, att ej vid försvaret begagna de enda ut-
tryck,, som passa mot anfallet; och detär af akt-
ning endast för den allmänbet, som läser denna
uppsats, jag undertrycker de ordalag, som borde nytt-
jas emot den, som vågar beskylla mig för lömskhet.
Jag lömsk! Hvem känner eller hvem har någonsin
känt mig såsom sådan? De som minnas Excellen-
sen Adlersparres tillställning emot General Adler-
creutz, då han blef nämnd till chef för Lifrege-
mentsbrigaden, de kunna förtälja huru det går till
att handla lömskt. Men nu till sjelfva saken. —
Hade jag någonsin svurit ÖfversteLöjtnant Adler-
sparre någon tro- och huldhetsed; och var General
Adlercreutz någon fiendtlig makt, till hvilken öfver-
löpning kunde komma i fråga? Jag hade för Ge-
neral Adlercreutz både vänskap och högaktning;
och jag har sednare funnit mig haft orätt, att nå-
gonsin för Excellensen Adlersparre hafva hyst nå-
gondera. — Det var genom mig som första bekant-
skapen emellan General Adlercreutz och Öfverste-
Löjtnant Adlersparre inleddes. Det var jag, som
ifrån Carlstad skref det bref till General Adler-
creutz, som Grefve Hugo Hamilton framförde, och
hvarpå General Adlercreutz beslöt sig till sin djerf-
va handling den 43 Mars; och med allt detta vå-
gar Excellensen Adlersparre yttra, att jag var en
lömsk öfverlöpare till General Adlercreutz! Låghe-
ten utaf sådana tillmälen är utan namn; men Ad-
lersparres hat och afundssjuka mot Adlercreutz var
också gränslös. Excellensen Adlersparre frågar uti
sitt bref, huru långt General Adlercreutz syftade?
Jag svarade, att General Adlercreutz aldrig befat-
tade sig med statsskickets ordnande. Han hade
genom en djerf och beslutsam handling gjort slut
på revolutionen, och förebyggt det borgerliga kri-
get. Statsläran hade aldrig utgjort föremål för hans
begrundning. Han hade aldrig varit publicist: ban
hade icke något rykte som studerad patriot. Han
var endast krigare och hederlig man; och man eg-
de inga anspråk å honom, i afseende å revolutio-
nens ledning till något för fäderneslandet båtande
resultat. — Excellensen Adlersparres anspeglingar
på det motstånd, som af General Adlercreutz gjor-
des emot all reaktion emot personer, och emot
Grefve af Ugglas i synnerhet, tillhöra detta små-
sinne, som utgjorde hufvuddraget uti Adlersparres
sinnelag. Men huru motsäger sig icke Grefve Ad-
lersparre, då han, efter att hafva så svåra belastat
Grefve Adlercreutz, för Grefve af Ugglas bibehål-
lande på sin plats gör sig sjelf en så stor förtjenst
stt hafva hejdat deras oförstånd, som ville hals-
huggning, fördrifvande, och framställning af blott
revolutionärer och yrhjernor; hvilket allt jag icke
tror i verkligheten fanns, annorstädes än i Herr
Grefve Adlersparres inbillning. — För Hr Grefve
Adlersparres andel uti beredandet af den skörd,
Fäderneslandet hemtat ifrån 4809 års revolution,
må för historien gälla, att han ännu 20 år derefter
sjel yttrar, call 1809 års företag syfiade och fram-
gick just jemnt så långt det borde.x Vare detta
nog sagdt om Grefve Adlersparres statsmannaför-
tjenst till fåderneslandet; och denna storhetsbubbla
är också långt för detta på minnets stjernhvalf
brusten. Det var icke Sverige beskärdt, att 1809
ega sådane män, som Norge fem år sednare vid
Eidswold företedde!
Vidkommande de yttranden, Hr Grefve Adler
sparre 20 år efter det förmenta tillfället så ädel-
modigt påbördar mig hafva fällt om Bondeståndet,
I så vinna de sin hela märkvärdighet endast genom
I den tidpunkt, vid hvilken de nu offentliggöras. —
l Om jag för 30 år sedan under något förtroligt sam-
tal med Hr Grefve Adlersparre, verkligen skulle
uttryckt mig så, som det i alla delar vackra och
ädla brefvet innehåller, så vittnar det endast om
I ett oförstånd, hvilket jag sednare anser mig hafva
helt och hållet godtgiort. Ingenting skulle vara
mig lättare, än att alldeles förneka tillmälet; ty om
-l äfven tryckt attest kunde anskaffas, att tvenne på
en gång närvarande vittnen hört aflidne Grefve
Adlersparre säga det, så uppmanar jag förgäfves
.Itvenne så beskaffade vittnen till bestyrkande, att
jag i sjelfva verket haft ett sådant yttrande, hvil-
ket jag på heder och ära kan försäkra, att jag icke
påminner mig; men hvad jag vet, är att jag, vidi-
frågavarande tidpunkt ej allenast under flere på
huerandra fälianda damnars. man undar wvwvarkar irka