att försöka efter döden låta den aflidnes illska uppträda, såsom vitsordande emot den lefvande, som dei vore vådligt, att lemna företaget opåtaldt. — Med Riddaren S:t Carl Henric är meningen) att i brefvet betekna mig, då jag är den enda af de inom den ifrågavarande kretsen handlande porsonerne med det nämnda förnamnet. — De ifrågavarande bilagorne lära troligen vara desamma, som jag, till följe af He Kammarherrn Grefye Adlersparres ofö:behållsamhet, för 6 å 7 år sedan sett, men som, till Tidningsredaktionernes heder, icke kunde vinna! tryckning, oaktadt flere i sådant afseende gjorda försök; och hvarvid de så kallade bilagornes, af mig ailtför väl kända, handskrift var det enda, som djupt smärtade mig, på samma gång, som både för fattareskapet och den likaväl kända korrekturshanden tillvunno sig mitt oofvervinnerliga förakt. — Vidkommande min pretention, att befalla min befälhafvare, som uti brefvet omnämndes, så vet jag omöjligen hvarpå det hänsyftar, och skulle vara högst förbunden, om sådant kunde genom någon annan upplysas, då jag icke kan föra mig til! minnes, att något missförstånd imellan Hr Ofverstelöjtnanten och mig uti subordinationsväg någonsin ägt rum. Jag fruktar, att det 4829 ännu var 1827 års revision, som spökade uti H E:s förestälining. Våra olika begrepp om den blinde lydnadens tillämplighet till det konstitutionella sambällsskicket t yckte inseglet på de ditintills, åtminstone i synbar måtto, slumrande missförhållanderaa emellan H. E. och mig; men man torde vara god ihågkomma, att jag då ingalunda stod under H. E:s befäl; och att det ingalunda får, såsom någon olydnad, läggas mig till last, om jag icke ailtid kunde ålerhålla min otålighet öfver H. E:s oerhörda oskicklighet att leda öfverläggningarne. — Hvad H. E:s anspeglingar på min ärelystnad vid kommer, så nödgas jag utan omsvep förklara, att aflidne ki. E. Georg Adlersparre lagt sig i grafven utan all aktning för sanningen, då han uti bref efierlemnar, att jag gjort anspråk på statsministerskap eller något dylikt. Jag skulle kunna förete bref ifrån mig af 4841 till dåvarande H. K. H. Kronprinsen, hvaruti jag undanbeder mig utnämningen till generaladjutant, på den grund att jag gjort intet, som då berättigade mig till den, och med uttrycket att mina täta befordringar skulle tvifvelsutan läggas mine gynnare till last, då de icke voro fotade på en motsvarande förtjenst. Jag äger ännu det smickrande svaret uti mitt förvar. — Finnes någon, som i detta hänseende kan vittna till förmån för sanningen af Excellernsen Adlersparres utsago, så stige den fram; vore det än någon enda Hans Excellens öfverlefvande Seid, så skall han icke kunna så samvetslöst vittna emot, hvad han vet sant eller händt vara. Mitt sträfvande ef ter en statsministerplats 4809 sammanparar sig ej illa med den politiska obetydlighet, jag genast, efter revolutionens utbrett, intog, med den absoluta tystnad, jag vid hela 1809 års riksdag iaktog, och med mitt politiska beteende alltifrån inträdet af den nya sakernas ordming. — Hans Excellens Adlersparres yttrande om mitt darrande och svigtande, först i Carlstad och sedan i Cnristinehamn, utgör höjden utaf all nedrighet, och stämpeln på ett sinne ag utaf det alldralägsta slag. — Uti historisk taMa af Sf. d. Konung Gustaf IV Adolfs sednaste re geringsår, Tom. III, pag. 106, står att läsa: Baron tarl Anckarsvärd återkom korrt der:fter med muntelig bekräftelse på hvad han berättat om tillståndet i Stockholm. Han emottog nu med glädje underrättelsen om trupparnes snara uppbrott — Hvilket bör nu äga vitsord, den vid sjelfva tillfället u:gifna offentliga handlingen, eller det 20 år: sednare till obekant person uti ilska, under hat och hämndelysnad skrifna och nu 30 år sednare offentliggjorda brefvet? Aro glädjeyttring och darrning uti den aflidne Exellensens ordbok blifne synonymer, eller har Riddaren S:t Göran på ettdera stället ljugit? Allmanna omdömet lärer härvid icke tveka om utslaget. — Den äfven omtalade min återkomst till Carlstad inträffade middagstiden den 6 Mars; och mitt affårdande till Nerge ägde rum tidigt på morgonen den 7 Mars, sedan det lyckats mig, att undanrödja några tilltänkta oförtjenta förföljelser, hvarom dåvarande Generalirtendenten Billberg torde ännu minnas något; och skulle han äfven kunna frågas om han, förrän genom Excellencen Adliersparres ifrågavarande bref, hört omtalas mina darrningar i Carlstad. Bland de få personer, hvilka uti Carlstad utgjorde mitt sällskap natten emellan den 6 och 7 Mars, vill jag minnas Hr Öfverste von Böhnren och Hr Major Matern, och jag uppmanar dem att i hedrens nama yppa hvad de veia sant vara i denna del, om de veta något, som för tillfället kunde frälsa H. E. Adlersparres ära. Pag. 111 uti förutnämnde historiska tafla läses: cGenast efter inryckningen iCarlstad afsändes Baron Anckarsvärd till Norrska befälkafvaren på gränsen, Gencral Staffeldt, c. c. Detta uppdrag torde äfven i sin mån jäfva berättelsen om darrningen, emedan man icke gerna lemnar sådana uppdrag, som det ofvannämnde, åt en feg och obeslutsam person. — Pag 145 läses: — ser rr uJlag bör här säga, hvad som gör heder åt Baron Anckarsvärds skarpsinnighet, att an insåg detta bäde förr och bättre, än jag. Jay hade verkligen uppdra ;it honom att gifva en vink i delta ämnes (nemligen att genem löfte på Sveriges krona göra oss Prinsen af Augustenburg berågen) amen han gjorde det icke och derföre har han min evärdeliga erkänsla, — — — — — — Vid min återkomst ifrån Norrige träffade jag ännu till mia stora förundran i Christinehamn ÖfversteLöj:nant Adlersparre med dess högqvarter. — Det