att försöka efter döden låta den aflidnes illska upp-
träda, såsom vitsordande emot den lefvande, som
dei vore vådligt, att lemna företaget opåtaldt. —
Med Riddaren S:t Carl Henric är meningen) att i
brefvet betekna mig, då jag är den enda af de inom
den ifrågavarande kretsen handlande porsonerne
med det nämnda förnamnet. — De ifrågavarande
bilagorne lära troligen vara desamma, som jag,
till följe af He Kammarherrn Grefye Adlersparres
ofö:behållsamhet, för 6 å 7 år sedan sett, men som,
till Tidningsredaktionernes heder, icke kunde vinna!
tryckning, oaktadt flere i sådant afseende gjorda
försök; och hvarvid de så kallade bilagornes, af
mig ailtför väl kända, handskrift var det enda,
som djupt smärtade mig, på samma gång, som både
för fattareskapet och den likaväl kända korrekturs-
handen tillvunno sig mitt oofvervinnerliga förakt.
— Vidkommande min pretention, att befalla min
befälhafvare, som uti brefvet omnämndes, så vet
jag omöjligen hvarpå det hänsyftar, och skulle
vara högst förbunden, om sådant kunde genom
någon annan upplysas, då jag icke kan föra mig
til! minnes, att något missförstånd imellan Hr Of-
verstelöjtnanten och mig uti subordinationsväg nå-
gonsin ägt rum. Jag fruktar, att det 4829 ännu
var 1827 års revision, som spökade uti H E:s fö-
restälining. Våra olika begrepp om den blinde
lydnadens tillämplighet till det konstitutionella sam-
bällsskicket t yckte inseglet på de ditintills, åt-
minstone i synbar måtto, slumrande missförhållan-
deraa emellan H. E. och mig; men man torde vara
god ihågkomma, att jag då ingalunda stod under
H. E:s befäl; och att det ingalunda får, såsom nå-
gon olydnad, läggas mig till last, om jag icke ail-
tid kunde ålerhålla min otålighet öfver H. E:s oer-
hörda oskicklighet att leda öfverläggningarne. —
Hvad H. E:s anspeglingar på min ärelystnad vid
kommer, så nödgas jag utan omsvep förklara, att
aflidne ki. E. Georg Adlersparre lagt sig i grafven
utan all aktning för sanningen, då han uti bref
efierlemnar, att jag gjort anspråk på statsminister-
skap eller något dylikt. Jag skulle kunna förete
bref ifrån mig af 4841 till dåvarande H. K. H.
Kronprinsen, hvaruti jag undanbeder mig utnäm-
ningen till generaladjutant, på den grund att jag
gjort intet, som då berättigade mig till den, och
med uttrycket att mina täta befordringar skulle
tvifvelsutan läggas mine gynnare till last, då de
icke voro fotade på en motsvarande förtjenst. Jag
äger ännu det smickrande svaret uti mitt förvar.
— Finnes någon, som i detta hänseende kan vittna
till förmån för sanningen af Excellernsen Adlerspar-
res utsago, så stige den fram; vore det än någon
enda Hans Excellens öfverlefvande Seid, så skall
han icke kunna så samvetslöst vittna emot, hvad
han vet sant eller händt vara. Mitt sträfvande ef
ter en statsministerplats 4809 sammanparar sig ej
illa med den politiska obetydlighet, jag genast, efter
revolutionens utbrett, intog, med den absoluta tyst-
nad, jag vid hela 1809 års riksdag iaktog, och med
mitt politiska beteende alltifrån inträdet af den
nya sakernas ordming. — Hans Excellens Adler-
sparres yttrande om mitt darrande och svigtande,
först i Carlstad och sedan i Cnristinehamn, utgör
höjden utaf all nedrighet, och stämpeln på ett sin-
ne ag utaf det alldralägsta slag. — Uti historisk ta-
Ma af Sf. d. Konung Gustaf IV Adolfs sednaste re
geringsår, Tom. III, pag. 106, står att läsa: Ba-
ron tarl Anckarsvärd återkom korrt der:fter med
muntelig bekräftelse på hvad han berättat om till-
ståndet i Stockholm. Han emottog nu med glädje
underrättelsen om trupparnes snara uppbrott —
Hvilket bör nu äga vitsord, den vid sjelfva tillfäl-
let u:gifna offentliga handlingen, eller det 20 år:
sednare till obekant person uti ilska, under hat
och hämndelysnad skrifna och nu 30 år sednare
offentliggjorda brefvet? Aro glädjeyttring och darr-
ning uti den aflidne Exellensens ordbok blifne
synonymer, eller har Riddaren S:t Göran på ettde-
ra stället ljugit? Allmanna omdömet lärer härvid
icke tveka om utslaget. — Den äfven omtalade
min återkomst till Carlstad inträffade middagsti-
den den 6 Mars; och mitt affårdande till Nerge
ägde rum tidigt på morgonen den 7 Mars, sedan
det lyckats mig, att undanrödja några tilltänkta o-
förtjenta förföljelser, hvarom dåvarande General-
irtendenten Billberg torde ännu minnas något; och
skulle han äfven kunna frågas om han, förrän ge-
nom Excellencen Adliersparres ifrågavarande bref,
hört omtalas mina darrningar i Carlstad. Bland
de få personer, hvilka uti Carlstad utgjorde mitt
sällskap natten emellan den 6 och 7 Mars, vill jag
minnas Hr Öfverste von Böhnren och Hr Major Ma-
tern, och jag uppmanar dem att i hedrens nama
yppa hvad de veia sant vara i denna del, om de
veta något, som för tillfället kunde frälsa H. E.
Adlersparres ära. Pag. 111 uti förutnämnde histo-
riska tafla läses: cGenast efter inryckningen iCarl-
stad afsändes Baron Anckarsvärd till Norrska be-
fälkafvaren på gränsen, Gencral Staffeldt, c. c.
Detta uppdrag torde äfven i sin mån jäfva berät-
telsen om darrningen, emedan man icke gerna lem-
nar sådana uppdrag, som det ofvannämnde, åt en
feg och obeslutsam person. — Pag 145 läses: —
ser rr uJlag bör här säga, hvad som
gör heder åt Baron Anckarsvärds skarpsinnighet,
att an insåg detta bäde förr och bättre, än jag.
Jay hade verkligen uppdra ;it honom att gifva en
vink i delta ämnes (nemligen att genem löfte på
Sveriges krona göra oss Prinsen af Augustenburg
berågen) amen han gjorde det icke och derföre har
han min evärdeliga erkänsla, — — — — — —
Vid min återkomst ifrån Norrige träffade jag ännu
till mia stora förundran i Christinehamn Öfverste-
Löj:nant Adlersparre med dess högqvarter. — Det