hvilka jag icke vidkärdes och icke kunde vid-
kännas, att hafva till någon yttrat, eller såsom
vidare sades, innehållet af Minervas artiklar i
alla dess achufvudsakliga delar, hvarigenom
auppgifterna erhållit den färg, som derifram-
lyser; men något spår dertill, att jag skulle
förklarat alltsammans, såsom saknande all
skymt af sanning,, finnes icke der eller på nå-
got annat ställe. Det är mig pådiktadt. — Till
förenämnde angi.velser hörde, utom att det
omnämnda uttrycket om Mäh och Bäh! vore
berättadt af mig, jemväl, att Hr Lindeberg cgrym-
late, att jag skulle om honom nyttjat öknam-
net Farbror Mårten m. m. Kan det väl ne-
kas, att just dessa biomständigheter utgjorde
det, hvarmed Minerva hade satt den önskade
färgen på det eljest likgiltiga samtalet? Och
jag frågar nu, om den Sandström-Sucks-
dorffska rapporten rörande detta enskilda sam-
tal på något sätt bekräftar, att jag hade be-
gagnat ett enda af dessa uttryck? Det varlik-
väl just öfver dessa, försigtigtvis specielt upp-
gifna omständigheter (utom grymtningen, som
jag då glömde) som jag hade uppmanat Miner-
va att låta sin rapportör eller sine rapportö-.
rer framstiga, aför att med sitt namn och sin
cutsago låta se huru mycket han eller de vid-
chålla af Minervas angifvelser.
Långt ifrån således att attesten skulle bevi-
sat något emot mitt första bestridande, bekräf-
tar den det snarare hbelt och käillet, och det
torde då icke vara obehörigt, om jag önskar
en billig rättelse i följande af artikelns författa-
re fällda yttrande om det Sandström-Sucks-
dorffska betyget: kDet innehöll, att hvad Mi-
anerva berättat, var rena flinthårda sanningen,
cingenting mer och ingenting mindre.
Sedan jag nu genom framläggande af he-
la den hbufvudsakliga sviten af skriftvexlin-
gen, (hvem som helst obetaget att granska
om något deremot stridande finnes) styrkt,
att de mot Aftonbladet och mig i Najadens
artikel gjorda ofvan citerade uppgifterna i
sak innefatta fullkomliga misstag, öfverlemnar
jag slutsatserna åt hvar och en, som genom
Najadens eller andras lika obetänksamma om-
dömen kunnat komma i fara att missledas.
Stoekholm den 9 Augusti 18539.
L. J. Hjerta.
—S—t ir