samma erkännanden af vetenskapernas värde.
Sant är, att matrosen och grufarbetaren icke
känna namnen på vetenskapsmännen, icke ens
på vetenskaperna; men säkert är, att de känna,
att det är de lärde, som göra dem dessa tjen-
ster. Och orsaken är, att vetenskaperne ändt-
ligen förmått sig att nedstiga till det ringare
folket, att arbeta för folket, ja, i ett för folket
begripligt språk, i stället att, såsom fordom,
omgifva sig med en förnäm nimbus, tala ett
utdödt språk och med förakt utlåta sig om
apöbel (såsom Biskopen i Götheborg ännu). De
hafva begripit — ändtligen begripit — alt,
likasom Gud låter fästets stora, herrliga lampa
skina på alla, så är hans mening äfven, att
alla skola blifva delaktige al de skatter, som
kunna upptäckas med den heliga lampa, han
tändt i menniskosnillet.
Detta är en sida, och icke den ringaste, af
den demokrati, som går igenom tiden. Vissa
tåla ingen sorts demokrati; ty om den vunne
insteg, hvad blefve då asamtällets höjder,?
Icke ginge det an, att dessa intoges endast af
dem, som stiga dit försedde med snillets och
verksamhetens diplom! En pödbel måste finnas
att afhålla derifrån och att kasta sin vredes
skålar öfver, då man vill hålla tal. Om veten-
skaperne lätta folkets arbete och göra det hf-
vet angenämt, så får det för många behof och
förslappas, säger lektorn i Götheborg. Pöbeln
vill förstöra vetenskaperna och sprida natt
öfver jordens, säger Biskopen i Götheborg.
Den förre anser förmodligen rättare och bättre
vara, om sjömannen åte rutten mat, drucke
ruttet vatten och arbetade dubbelt, eller att
grufarbetaren flöge i luften emellanåt; då blefve
I hans lif icke så beqvämt, att han kunde aför-
slappas,. Den sednare — Gud vet, hvad han
vill med sin pöbel! Då vi icke äga antaga, att
han vill utrota honom, så veta vi sannerligen
icke, hvad han vill. Det enda, som synes klart,
är att han vill hata honom; ty man hatar den,
om hvilken man alltid yttrar sig med bitter-.
het. Detta må passa den upplyste mannen i
allmänhet rätt illa; men sämst passar det en
andans man, en herde, som är satt att afödaj
Christi bjord. Christus förkunnade ju högt, l!
att han var kommen att rädda just det lägre
folket undan shfveriet och att gilva äfven det
menniskovärde. Detta är ju ett af de grund-
drag, hvarigenom den kristna religionen står
eå högt öfver alla andra religioner.
Men — frågar läsaren — hvad har allt det-
ta att göra med naturforskaremötet i Göthe-
borg? — Jo, saken hänger så tillsamman: med
enåturforskningen lärer Hr Biskop af Wingård
baft föga att göra; men han var en sorts värd,
gjorde les honneurs, proponerade skålarna vid
efskedskalaset. Till skålarna hörde en latinsk
sång, hvilken hedrar sin författares versifika-
tionsförmåga och som vi i Måndags införde i
vårt blad. Tredje versen af sången lyder på
latin:
aIlle servabit sacer ordo flammam
Ignis oterni; neque, si repugnat
Vulgus ingratum, tenebris licebit
Secula volvi.a
Ingenting anstötligt ligger i den tanken, att
em en en otacksam hop sträfvar emot ljuset,
skall dock verlden icke få försjunka i mörker.
Men härmed var sångaren icke belåten. Till de
i latinet obevandrades tjenst — och desse äro
de fleste — hade han bifogat en öfversättning,
der hans hjertas tankar ohöljdare uttalas. Så-
som läsaren minnes, föll sig versen sålunda på
svenska:
eHeligt är kallet: det är de, som vårda
Eviga elden och som hindra tacklös
Pöbel att sprida (hvad den länge syftat)
Natt öfver jorden.a
Om Hr Biskopen icke sjelf är författare till
erserna och öfversättningen, är han dock.an-
svarig för deras innehåll, då han var värd för
tillfället och proponerade de skålar, hvartill
de sjöngos. Men vi förmoda, att ban verkligen
är författare. Detta berättigar honom till lof-
d för en utmärkt poetisk talent; men det be-
ättigar ock oss i ännu högre grad till de an-
märkningar vi yttrat. cEn tacklös pöbel, som
Fänge syftat att sprida natt öfver jordenu är
en osanning, i synnerhet i fråga om de veten-
skaper, hvilkas representanter voro samlade vid
tillfället; och det är tillika en kärlekslös och
bitter osanning, ovärdig en kyrkans fader.
RE
Den i gårdagsbladet omtalade skrift, röran-
de Hr Dahlqvists skiljande från theatern, lyder
per
AA BA BA Hm BD AO PP mA
-
AA mn —-—- om