VV MM he
tänkeri — detta förskräckliga brott, att vilja
låta förståndet ransaka uti andelga ting, — än
till någon saknad af en religiös basis för lif-
vel; ty en sådan basis kan icka saknas hos
ett folk, som visat sig mera än något annat
i vår tid, kunna lefva för en högre tanka än
ögonblickets och den verldsliga njutningens el-
ler just motsatsen af hvad kotteridomarena
påstå.
Detta kunde kanhända redan vara nog, för
att vederlägga en hop deklamationer, som vore
endast löjliga, om de icke började på att vilja
öfvergå till en stående opinion, derföre att man
ej brytt sig om att vederlägga dem; men föl-
jom våra aglaccer, ännu ett par steg.
Blir det fråga om bevis för irrel:giositeten,
så anför man bland mängden af sjelfmord, som
en tid voro temligen allmänna, och som skulle
ådagalägga en tomhet, en hopplöshet, ett endart
materielt sträfvande, en brist på ren lefnads-
lust, hvilka åter borde förklaras af bristande
tro på ett högre lif. Bevisningen är imedlertid
icke bindande; då erfarenheten visat, att sjelf-
mord ofta ske just af religionssvärmeri, af för.
mycken tro på det öfversinliga och grubblande
derpå. Då sjelfmorden voro så allmänna i Eng-
land, påfunnos andra förklaringsgrunder, såsom
öfvermätthet, d. v. s. att hafva njutit för myc-
ket, då deremot samma verkan hos Fransmän-
nen nu skulle härflyta af att vilja njuta — al
spleen, hvilken antogs för en sjukdom och så-
ledes kunde ursägtas och beklagas — afklima-
tet — af sjelfva stenkolsröken. Mildrande om-
ständigheter funnos således der, dem man icke
vill påtänka här! Hvad kan orsaken vara, om
ej en föresats att i allt fiana lyten och odygder
hos Fransmännen? Och skälet åter härtill?
Månne icke lusten alt nedsätta den nation, som
står i spetsen för det allmänna frihets-mouve-
mentet? Nordamerikanerne och Norrmännen
hafva af samma skäl fätt sin hyra, fastän cauf
ein ander Manier,. Alla förnuftige hafva imed-
lertid längesedan begynt tvifla på eessa dystra
mordsagor om ett folk, hvars massa just är ut-
märkt för glädtigt lynne, för förnöjsamhet och
för ovanlig måttlighet i lefnadssätt.
Det talas äfven mycket om kryperi och lycksö-
keri hos Fransmännen, och att ingenting kan
likna deras håg att komma fram till brödstycken
på embetsvägen. Riktigheten af denna beskyll-
ning beror på hvar och huru. I en stat, der
en strängt centraliserande styrelse finnes, upp-
står alltid en klass af embets-jägare och lyck-
sökare, som äro färdiga till allt, blott för att
vinna sitt ändamål. Men vi skulle ödmjukast
vilja fråga, huru det i detta afseende står till i
vårt kära Sverige, med våra regala pastorater,
riksdagsdomsagor, landshöfdingeackorder, reträt-
ter i president-fåtöljerna, m. m.
Om för öfrigt detta lyte, denna demoralisa-
ton finnes, hvems är skulden? är det icke en
styrelse, som oafletligen sträfvat och sträfvat att
göra alla offentliga funktionärer till viljelösa, o-
fria verktyg? Och är det icke nationen, som
sträfvar alt motarbeta detta system? Prefekter
och andra embetsmän afsättas ju hoptals; och
detta bevisar ju, att någon motståndskraft, nå-
gon sjelfständig wilja ändock finnes hos dem,
och att de icke med nog blindt devouement vil-
ja offra karakter och anseende. Deremet finnas
andra länder, der en afsättning från motsvarande
embeten aldrig inträffar, utan innehafvarne mult-
na på platserne, hvilket synes bevisa, att mot-
stånd aldrig försökes mot den corubbliga tanken,
och att man underkastar sig allt, för att bibe-
hålla sig der, sedan man underkastat sig allt,
för att komma dit.
Slutligen lärer en hvar medgifva, att det i
allo medgörliga lycksökeriet, som mångenstädes
inträngt äfven i lagskipningen, likväl icke smit-
Fn den Franska domarecorpsen. Utan fruktan
för motsägelse kan man yttra, att Europa i all-
mänhet — och det sedan långliga tider tillba-
ka — icke kunnat uppvisa en magistratur med
högsintare integritet och sjelfständighet. Vi bop-
pas, att detta är dock något i detta förderfvets
tidehtarf! Det säges, att vi äro apor af Frans-
männen; låtom oss då efterapa dem äfveni det-
ta, i stället för att söka svärta deras mnational-
karakter i ting, dem vi icke känna! — Frzen-
ska - magistraturens, likasom Franska armåens,
ära är alltid att hafva uppfyllt sin pligt, utan
att synes veta hvem som sitter vid styret. Bå-
da hafva aktat sin ära högt; och ära vinnes ic-