nai-karakterens andel 1 revoiutionens ohygglgheter under revolutionskrigen hafva också begynt förlora sitt anseende; och säkert skola de öfrige snart gå samma väg. Sjelfva Engelsmänner, de förbitltrade warf-fiendernec, hafva börjat afskudda sig sina gamla fördomar och erkänna nu öppet, att det icke är franska folket, utan franska styrelsen, som frambragt den oro, de skakningar, hvaraf Frankrike nu plågas. Och föga skall man hafva sett af historien, om man icke vet, att den ädlaste nation kam (lör tillfället åtminstone) demoraliseras af en onationel eller listig styrelse och sålunda framstå i en fullkomligt falsk dager. Man roar sig nemligen med det påstående, att de ständiga cemeuterna, och mordförsöken, den republikanska och oroliga sinnesstämningea härflyta ur en inneboende ond natur, ur en oren njutningslystnad, ur ett begär att plundra eller ckrafla sig upp, ur en brist på religion och renare lufnadslust, som äro en oskiljaktig tillhörighet till sjelfva den Fransyska racen. 1medlertid synas sjelfva aattentaternex visa någonting helt annat. Utan tvilvel äro de brottsliga, och em menniska med känsla för det rätta måste ogilla dem; men detta hindrar icke att se, det de flesta icke härflutit af egennyttiga baräkningar, eller personlig hämndkänsla (såsom fallet tyvärr oftast varit, då persorer vr privilegierade kaster komplotterat om fu7stars lifj; utan af en brirnande, om än vilseförd, enthusiasra för hvad brottslingen ansett rätt och för fäderneslandet nyttigt. Komplotterna, då sådana funnits, hafva utan tvifvel stundom blifvit ledda af egennyttiga beräknare; men säkert synes, att det icke varit blott, icke ens hufvudsakligen med förespeglingar och löften om personliga fördelar, som mängden af de sammansvurne låtit låcka sig; tvärtom har det varit en al sjelfuppoffring mäktig enthusiasm, som kastat verktygen in i deras brottsliga företag. Denna beredvillighet att med gladt mod offra sig för en ide, af hvad beskaffenhet den än må vara, bar sannerligen blifvit sällsynt; och om den än missbrukas, bevisar den dock en själens spänstighet och kraft, hvaraf, om den rätt ledes eller får verka till ädlare ändamål, kan väntas en vida herrligare framtid, än hvad den vanliga liknöjdheten och krassa egennyttan någonsin kan lofva. Å Huru det rätteligen förhåller sig med den religionslösket, som tillvites Fransmännen, veta vi icke; men det skulle vara förvånande, om en sådan tcke funnes, efter allt hvad sig tilldragit på ett halft sekel. I det hela kan man väl antaga, att den religion, som fans i Frankrike före revolutionen, icke var stort bättre än ingen. Ett folk, som vaknar till känsla af frihet ur armarna af en sådan religion, och då nemligen icke är beredt på en reformation, utan till en början blott har verldsliga ting att åtänka, måste till en tid blifva alldeles vilse ock rådlöst i andeliga ting. Sådan var Fransmännens ställning under revolutionen; och vid dess slut gjordes inga ändamålsenliga bemödanden att bota det onda. Både Napoleon, Restaurationen och den nuvarande styrelsen hafva velat återställa den gamla kyrkan; restaurationen skydde inga medel för ändamålet, och om än Kejsaren och Juli-tronen icke gått så långt, hafva de dock ögonskenligen gynnat det gamla. Men nu förhåller det sig så med Katolicismen, att dess styrka icke ligger i öfvertygelsen, utan i förbländning, hänförelse, fruktan. Eho som en gång vågat lösgöra sig från den blinda tron, vågat tänka, han återkommer ieke gerna till denna lära, som blott kan beherska nationer, hvilka, ifrån barndomen insöfda deri, icke någon gång vågat tvifla. Denna religions grundsats är, att aldrig kunna modifieras, aldrig låta pruta med sig; allt eller intet är hennes valspråk; mellan blind undergifverhet eller fullkomlig otro, mellan evig fördömelse och den enda saliggörande, tron erkännes ingen medelväg. Den brist på religion, som man tillvitar Fransmännen, och hvarmed man egentligen menar brist på katolicism, kunde då, om den i allmänhet existerade, sägas vara en frukt af omständigheterna, af styrelsernas oklokhet, eller öfverklokhet, och ingalanda af ett eget national-lyte, en afgjord fallenhet för irreligiositet. I de ännu strängt katolska länderna rider, enligt trovärdiga vittnesbörd, lika mycken otro hos de s. k. högre stånden; skilnaden är nuv p weanoonontvmwvmzs-oomo—omnn—wsmmmvw mm mm inmosxmmmisnBnnhnBBlhmbmm i kk-t-2 inner xtsoJ—s —