ur buketten, den som mest behagat oss och
räcka honom den såsom måttstock på hela bu-
kettens innehåll.
En morgon i Villa Reale).
Jag gick en dag, vid löfvens lätta susning,
Längs utmed stranden fram till Maros gral,
Och ögat pjöt, med aldrig mättad tjusning,
En såden himmel och ett sådant haft.
Framför mig krusades den blåa fjärden
Af vindens anda, svalkande och ljuf:
Bakom mig låg den skönsta stad i verlden,
Och midt emot mig reste sig Vesuv.
Sångfåglar slogo, täflande om priset,
Sin fulla drill i fikonlöfvenas natt;
Och sllt var helsa, allt var ljust och gladt,
Som första dagens sol i Paradiset.
Bäst så jog gick längs hafvets bugter fram,
Och gladde mig åt sängen, vågen, dagen,
Med bok i hand satt lutad mot en stam
En man, med söderns prägel uti dragen.
De vexlade, för hvarje nyläst rad,
I mimistkt spel: man såg hur vreden jäste
An i hans bröst; — än var han stolt, än glad,
Han led och njöt, han lefde hvad han läste.
För hvad maturen skref der rundt omkring,
Försänkt i boken, hade han ej öga:
Af skådespelet i det låga, höga,
Han njöt, han såg, han hörde ingenting.
Men moln och solsken flögo öfver pannan,
Och ögat ömsom tårades och log; —
Så satt han, läste sida efier annan,
Och såg ej opp, och andan knappt han drog.
Den mannen — tänkte jag — lär solen bränna
I bjernans kamrar; är det ej en tok,
Som på en dag, en sådan ort, som denna,
Kan glömma jord och himmel — för en bok!
Och dock — det lyser eld, det blixtrar snille
Ur dessa ögon, dessa musklers spel; —
Det är ej hans, nej, det är bokens fel:
Den bsken framför allt jag känna ville.
På skaider kar Itelien ingen brist,
Frår Dante ner till Monti hvilken skara!
Ja, en af dessa lär väl demne vara,
Men hvem? Låt se! En af de största visst.
Nu mannens intryck syntes djupa, starka,
Då täekte jag: det sjelfva Dante är;
Men åter blef han vek, och öm, och kär —
Då tänkte jag: nej, nej, det är Pelrarca!
Så, oviss än, jag gick min bana fram
Af sköna stunder att ett mer förvärfva,
Och, mellan Cap Misen och Cap Minerva,
Jag såg hur Capri utpå Golfen semm.
Två uddar, lika herrliga att skåda!
Ivart skall hon styra kosan väl i deg? —
Hon tycktes oviss, hop, emellan båda,
Som mellan Dante och Petrarca jag. —
Men redan brände solem öfver måttan,
Facehinon lopp till Osterianms berd,
Och herden från Puzzuoli dref sin hjord
Till Pausilippen, in i svala grottan.
Och hafvet glödde nu i middagsbrand,
Och inger biomma mer förmådde vaka,
Och, djur och växter, alla efter hand
I slummer sänktes — jag gick hem tillbaka.
Men vid jag sä till hemmet vände om
Att, lik de andra, njuta min Siesta,
Der mannen satt och läste nyss, jag kom
I förbifarten än ena blick att fästa.
Försvuonen mannen var, men boekenr qvar,
Och denna pu jag ej var sem att taga; —
Det Dante ej, det ej Petrarca var,
Det var en landsman, det var Frithiofs Saga.
Besöket på Omberg är besväradt ef åtskilli-
sa synder, som Tegner får taga på sitt samve-
te. Det som hos honom är mandr, oegentlig-
het, fel mot språket, har, derföre att det varit
omstråladt af hans snille, eller .förbisetts för
det mäktiga, sublima tjusande i hans skapelser
och för musiken i hans vers, framkallat mer än
en försökere; men som de flesta af desse hafva
;tadmat vid mandtret och påminna om Kellgrens
uttryck att för det att Pope var puckelryg-
gig, Homer ech Milton blinda, fordras, för att
likna dem, ingenting mer, än att sätta puckeln
på och ögonen förbinda,. Herr IH. tyckes nä-
stan alldeles hafva försvurit, att i vers nyttja
irticulus definitus, att sätta edjektivum före
ubstantivum och nomen före verbum. Ty uti
letta poem hör man aldrig talas om skogen,
narken, jorden, solen, utam endast skog, mark,
ord, sol, o. s. v. Det blir aldrig tre yaglin-
sar, utar ynglingar tre, de giago ej, utan gin-
;0 de yrglingar trenmen, 0. s. v. Lägger man
iu till, att allt hos honom är blått, icke en-
last himmeler och vågen, utan sjelfva bergen,
— om flickans öga förstås det af sig sjelft —
tt en ändlös visa sjunges om Hertig Magni i
ändlighet repeterade äfventyr med hafsfrun,
ch ändå ytterligare sjunges om igen tre, fyra
änger, att märkvärdigheterna i trakten citeras
ganska beskedliga, orimade verser, så har
nan ungefärliga innehållet.
I — be —
) I Neapel.
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
.