AVE VIlEVÄiMgy VUSISLM MA 07 00 ee - OO PF
pet och uppfattning af lagens anda och rätta
mening. Hofrätten tillstyrker bibehållande af
den form och uppställning för straffbalken, som
f. ä. lagkommitten antagit.
Sve ea Hofrätt har, jemte anmärkning, att det
ej vore likgiltigt att äfven i yttre former bi-
behålla den gamia vördnaden hos folket för Re-
ligion och Konungamakt, ansett f. d. lagkom-
a hafva handlat måhända riktigare, om
den närmare följt en med 41734 års lag öfver-
ensstämmande ordning mellan lagstadganderna
och således först i ett serskildt kapitel uti an-
dra afdelningen om brottens karakteristik upp-
tagit de i början af 42 kap. förekommande re-
ligionsbrott, så ock de i 9: 4, 3 m. samt 10
kap. 1,4 SS upptagna förbrytelser emot konun-
gahuset, sedan statsbrott i allmänbet och der-
efter alla öfriga mot enskilde begångna brott. ?)
Svea Hofrätt har hemställt, huruvida icke de
begge serskilda delarna ef rättegångsbalken, af
hvilka den ena handlar om tvistemål och den
andra om brottmål, kunde sammanslas till en,
enär i den sednare delen på mingfaldiga ställen
lemnas hänvisning till stadganderne i den förra,
och begge innehålla jemväl i öfrigt mycket ge-
mensamt, så att den sednare ej kunde begagnas
utan den andra jemväl vore till hands. Hof-
rätten anförer vidare: amindre säkerhet i lagbu-
dens tillämpning bör ej kunna uppstå deraf, att
rätlegångsordniregen blifver densamma för alla
slag af mål, naturligtvis med den skiljaktighet
ämnenas beskaffenhet fordrar; och begge delar-
nes sammanfogande synes medföra lättnad, så
väl för den egentliga juristen, som för rättssö-
kande i allmänhet, heldst rättegångsbalken der-
igenom kan blifva betydligt kortare och kost-
naderse följaktligen lindrigare för den mindre
bemedlade vid lagbokens anskeffande. Skulle
likväl ett sådant sammanförande icke fimnas än-
damilsenligt, borde dock de i sednare delen fö-
rekommande kapitlen gå i nummerföljd efter
dem i förra delen, enär i annat fall sannolikt
flerfaldig oreda vid citatlioner af de serskilda de-
larne synes kunna uppstå.n
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge deremot
tror, att rättegångsbalkens förenämnde indelning,
låret ifrån att vara främmande eller förvillande,
skall göra lagen mera tillgänglig och fattlig äf-
ven för andra än egentliga jurister och snarare
lätta än försvåra lagbokens rådfrågande för me-
nige man, då genom det bestämda i lagbuden
ej nigot tvifvel bör uppstå till hvilken klass
af mål de höra.
Semtlige af Hofrätterna hafva på ungefär
samma grunder som f. d. Lagkommittcen till-
styrkt ett allmänt införande af de relatift be-
stämda straffen, d. v. s. sådana, der det öfver-
lemrnas åt domaren att inom uppgifna gränser
välja ett. för brottet passande straffmitt. Dock
har Svea Hofrätt anmärkt, att då lagförslaget
lermnade domstolen öppet, att för ett brott ena
13 Det första af FHofrättens skäl för den här yttra-
de förmodan rörer icke sjelfya uppställningen el-
ler formen, utan antagandet af relatift bestämda
straff, d. v. s. de, som bestämmas genom ett ma-
ximum och minimum; men då Hofrätten, såsom
framdeles visas, erkänt sådana straffs företräde,
torde ock anmärkningen, så vidt den stödjes på
förstnämnde skäl, förfalla. Lika litet grundadt
torde äfven det andra skälet vara. För de flesta
i 6 och 7 kap. omnämnda fail saknas tydliga och
fullständiga bestämmelser i nu gällande lag. Så-
vida dessa fall äga något inflytande på strafftil-
lämpnihgen, m åste sådant bedömas efter analo-
gier, hemtade från speciela lagbud. Således t.
ex. innehåller väl 32 kap. M. B., att, då afvita
dräper någon, skall den, som honom värda bör,
böta 20 daler; men något bestämdt stadgande
finnes ei, som förklarar att vansinnig person är
straffri. Sådant slutar man likväl af derna ,
ehuru den endast talar om dråp och om ansvar
för dem, som vårda vansinnige. En mängd lika
exempel kunna anföras. Nu måste det likväl va-
ra lättare att få kunskap om lagstiftarens vilja,
då han-sjelf lemnat allmänna bestämmelser, som
genom tillbjelp af register utan svårighet böra
kunna finnas, än då man skall sluta sig till de
allmänna grundsatserna, som finnas spridda och
invecklade i lagens speciela stadganden, såsom
förhållandet är med nu gällande lag.
?) Genom den af Hofrätten föreslagna uppställning
skulle kommitten gjort sig skyldig till ett fel e-
mot den systematiska ordningen, som icke är u-
tan stor vigt i en lag. Vi hysa den tanke att
vördnaden för religionen och konungamakten är
beroende af helt annat än ordningen vid straff-
lagbudens uppställning. Uppfyller lärareembetet
nitiskt .sitt kall och konungamakten värdigt sin
stora bestämmelse, skall man utan tvifvel sakna
anledning till klagan öfver bristande vördnad så