AVE VIlEVÄiMgy VUSISLM MA 07 00 ee OO PF pet och uppfattning af lagens anda och rätta mening. Hofrätten tillstyrker bibehållande af den form och uppställning för straffbalken, som f. ä. lagkommitten antagit. Sve ea Hofrätt har, jemte anmärkning, att det ej vore likgiltigt att äfven i yttre former bibehålla den gamia vördnaden hos folket för Religion och Konungamakt, ansett f. d. lagkoma hafva handlat måhända riktigare, om den närmare följt en med 41734 års lag öfverensstämmande ordning mellan lagstadganderna och således först i ett serskildt kapitel uti andra afdelningen om brottens karakteristik upptagit de i början af 42 kap. förekommande religionsbrott, så ock de i 9: 4, 3 m. samt 10 kap. 1,4 SS upptagna förbrytelser emot konungahuset, sedan statsbrott i allmänbet och derefter alla öfriga mot enskilde begångna brott. ?) Svea Hofrätt har hemställt, huruvida icke de begge serskilda delarna ef rättegångsbalken, af hvilka den ena handlar om tvistemål och den andra om brottmål, kunde sammanslas till en, enär i den sednare delen på mingfaldiga ställen lemnas hänvisning till stadganderne i den förra, och begge innehålla jemväl i öfrigt mycket gemensamt, så att den sednare ej kunde begagnas utan den andra jemväl vore till hands. Hofrätten anförer vidare: amindre säkerhet i lagbudens tillämpning bör ej kunna uppstå deraf, att rätlegångsordniregen blifver densamma för alla slag af mål, naturligtvis med den skiljaktighet ämnenas beskaffenhet fordrar; och begge delarnes sammanfogande synes medföra lättnad, så väl för den egentliga juristen, som för rättssökande i allmänhet, heldst rättegångsbalken derigenom kan blifva betydligt kortare och kostnaderse följaktligen lindrigare för den mindre bemedlade vid lagbokens anskeffande. Skulle likväl ett sådant sammanförande icke fimnas ändamilsenligt, borde dock de i sednare delen förekommande kapitlen gå i nummerföljd efter dem i förra delen, enär i annat fall sannolikt flerfaldig oreda vid citatlioner af de serskilda delarne synes kunna uppstå.n Hofrätten öfver Skåne och Blekinge deremot tror, att rättegångsbalkens förenämnde indelning, låret ifrån att vara främmande eller förvillande, skall göra lagen mera tillgänglig och fattlig äfven för andra än egentliga jurister och snarare lätta än försvåra lagbokens rådfrågande för menige man, då genom det bestämda i lagbuden ej nigot tvifvel bör uppstå till hvilken klass af mål de höra. Semtlige af Hofrätterna hafva på ungefär samma grunder som f. d. Lagkommittcen tillstyrkt ett allmänt införande af de relatift bestämda straffen, d. v. s. sådana, der det öfverlemrnas åt domaren att inom uppgifna gränser välja ett. för brottet passande straffmitt. Dock har Svea Hofrätt anmärkt, att då lagförslaget lermnade domstolen öppet, att för ett brott ena 13 Det första af FHofrättens skäl för den här yttrade förmodan rörer icke sjelfya uppställningen eller formen, utan antagandet af relatift bestämda straff, d. v. s. de, som bestämmas genom ett maximum och minimum; men då Hofrätten, såsom framdeles visas, erkänt sådana straffs företräde, torde ock anmärkningen, så vidt den stödjes på förstnämnde skäl, förfalla. Lika litet grundadt torde äfven det andra skälet vara. För de flesta i 6 och 7 kap. omnämnda fail saknas tydliga och fullständiga bestämmelser i nu gällande lag. Såvida dessa fall äga något inflytande på strafftillämpnihgen, m åste sådant bedömas efter analogier, hemtade från speciela lagbud. Således t. ex. innehåller väl 32 kap. M. B., att, då afvita dräper någon, skall den, som honom värda bör, böta 20 daler; men något bestämdt stadgande finnes ei, som förklarar att vansinnig person är straffri. Sådant slutar man likväl af derna , ehuru den endast talar om dråp och om ansvar för dem, som vårda vansinnige. En mängd lika exempel kunna anföras. Nu måste det likväl vara lättare att få kunskap om lagstiftarens vilja, då han-sjelf lemnat allmänna bestämmelser, som genom tillbjelp af register utan svårighet böra kunna finnas, än då man skall sluta sig till de allmänna grundsatserna, som finnas spridda och invecklade i lagens speciela stadganden, såsom förhållandet är med nu gällande lag. ?) Genom den af Hofrätten föreslagna uppställning skulle kommitten gjort sig skyldig till ett fel emot den systematiska ordningen, som icke är utan stor vigt i en lag. Vi hysa den tanke att vördnaden för religionen och konungamakten är beroende af helt annat än ordningen vid strafflagbudens uppställning. Uppfyller lärareembetet nitiskt .sitt kall och konungamakten värdigt sin stora bestämmelse, skall man utan tvifvel sakna anledning till klagan öfver bristande vördnad så