Det är redan af gammalt en allmän öfverty-
gelse, att det betydliga kapital af upplysning
som finnes nedlagdt i Sveriges lärarestånd, a
omständigheterna hindras att blifva så frukt
bärande för den allmänna bildningen, som de!
borde och kunde blifva. Flera ledamöter a
nämnde stånd hafva offentiigen förklarat sig så-
som anhängare af denna öfvertygelse, och ne
danintagne artikel innehåller en opinionsyttring
i samma riktning, samt förtjenar redan derföre
uppmärksamhet, emedan den visar, att ifråga
varande opinion fortfarande gör flera prosely-
ter. Den innehåller dessutom många sund;
och klara sanningar, tjenlige att hälla uppmärk-
samheten på ämnet vaken, och synes derföre
om än en och annan detalj må ogillas, ej bö-
ra undanhållas offentligheten:
OM PRESTEN, SÅSOM FOLKLÄRARE.
Presternas förhållande till folkbildningen ä1
en sak, som efter handen börjar ådraga sig
uppmärksambet. Detta förhållande förtjens!
ock att blifva föremål för alfvarsam under-
sökning. Men man bör dervid ej blott under-
söka, huru presterne uppfyllasist kall såsom för-
menta folklärare, utan ock, huruvida de verk.
ligen äro i tillfälle att uppfylla detsamma och
om staten lemnat dem medel i händerna, at!
på något kraftigt sätt inverka på folkbildningen
an kallar presten folklärare: man tror, at
folkbildningen ligger, för det mesta åtminstone
i hans hand: man gör honom ansvarig för mas:
ans moralit. Det är visserligen lätt och he.
vändigt att säga, tro! och fordra detta. Mer
är nu verkligen prestens embetshefattning a
en beskaffenhet, att den både tillförbinder och
illåter honom att vara folklärare, i detta ord:
anna mening — ja ens i religionen? Hvilk:
ro hans göromål och åliggande, nämligen de
resterliga? Att predika, bereda ungdomen til
attvarden, hålla husförhör, skrifta, meddel:
attvarden, förrätta altartjensten, döpa barn
ammanviga brudfolk, begrafva lik, besöka sju-
a. De bland dessa förrättningar, som lemnz
onom tilfälle till undervisning, äro: prediknin: