PEHR HENRIK LING. Kort Karakteristik af hans arbeten. Vi hafva här tecknat det namn, som en af Sveriges mest gigantiska karakterer burit. Mannen är död. Det kan då vara tillåtligt, att med några ord söka gifva en vink om såväl hvad han gjort och lyckats uti, som hvad han gjort olyckligt. Afven det misslyckade har hos Ling varit af en jättelik natur, och, hvad ännu mera är, af en för efterverlden fruktbringande. Små karakterer misslyckas vanligen på ett ömkligt sätt: sjelfva saken, som de försökt, var usel, och utgången blef blott en löjlighet. Prof på dylikt hafva vi dagligen omkring oss. Men när böga och vidtomfamnande ämnen i ett tidehvarf äro i antågande, finna wvi det merendels så gå till, att en tid förut modulationer låta höra sig, som — efter kvad lefvande samtida i deras inskränkta vishet tycka — bortdö betydelselöst i tomma luften: för-slag, påkänningar, försök ske, som ingen begriper, emedan det ligger i saken, att de för egen del måste slå dåligt ut, och den väg, som de med egen undergång öppta, ser och förstår blott efterverlden. Sådana saker äro enfans perdus på seklets stormstegar. De dö utan seger, men segren följer dem. Två stora banor utmärkte Lings verksamhet: Gymnosstik och Nordisk Poesi. I den förra lyckades han och har, genom den stiftelse han i denna väg bragt i gång, för fäderneslandets ungdom och framtid säkert uträttat mer, än de fleste patrioter, dem Sverige äger att med:tacksamhet och hög sjelfkänsla teckna i sina minnen. I den sednare misslyckades han, men på ett så betydelsefullt sätt, att det skall befinnas värdigt den högsta uppmärksamhet. När Ling först uppträdde med ett af honom sjelf skapadt nytt system för gymnastik och fäktkonst, omfattades han genast af det unga slägtet med liflig enthusiasm, och det dröjde icke heller länge, förrän han bekom en af styrelsen sjelf anvisad lokal till anläggande af ett central-institut. Ständerna gåfvo medel och saken kom i gång. Men det stora återstod, att få den ut bland folket. Man gäckade uppfinnaren, man kallade honom charlatan; man lät honom roa sig och de sina i sitt institut, då ban nu en gång lyckats att skaffa sig ett sådant. Men efter man förr i verlden kunnat lefva och dö bra utan gymnastik, så ville icke medici af inflyelse tillerkänna dessa upptåg någon nytta för allmänheten; och efter svenska armåen förr i verlden kunnat i bataljer låta slå sig, ej mindre än segra, allt utan gymnastik, så ville icke militärer af inflytande tillstyrka dess bruk för manskapets bildning och öfning. Skolverkens styresmän och ledare gillade också icke införandet af dessa konsterZ bland sina barn; dels derföre, att de sjelfve i sin ungdom icke gymnasticerat och likväl kunnat uppstiga till all den värdighet, de innehade; dels ock derföre, att barnens egna föräldrar, särdeles de feminina, med hufvud och hjerta fulla af farhågor betraktade öfningar, som kunde göra deras afkomlingar till raska menniskor — följaktligen i samma mån till djerfve