Härtill svarade H. M. Konungen:
Mina Herrar!
Min wistelse bland norska folket har befästa!
min öfvertygelse om dess twofasta villgifvennet
Lycklig al avt se, hur val det bemärker de käos-
lor för dess väl, som lifva mig, tackar jag För
synen, från hvilken dessa känstor leda sitl ursprung.
Den Aillvetande, svm genomskådar menniskobjertat,
känner den uppriktiga tillgifvenhet, jag byser för
detta trogna folk.
Norges fem och tjugoäriga politiska tillvaro och
det lugn det under deuna tid njutit, uppväger. i
mina ögon ett sekels geaom segrar förvärfvad ära.
Rikets politiska lif, sedar Nurge intagit sin plats
bland Europas sjelfständiga staver, är ett faktum,
som Norrmannen erkänner och sätter högre värde
på, än alit hvad jag för öfrigt kunnat uträtta till
dess bästa.
Gotherne och deras efterkommande, Skandina-
verne, i synnerhet i 8:e och 9:e seklerna, öfver-
iemnade sig ät äfventyrliga ströflåg, skapade ko-
nun sariken längt ifrån hemmet och oroade andra
folk; mera lyckliga än dessa bilda Norges söner
nu en odelad stat.
Försynen har värdigats leda mina företag, och
J ären äter fria och oafhängiga. De tvenne för-
enade brödrafolkens sträfvan har icke mer, som
fordom, iandsbygdens och städernas ödeläggelse till
föremål. Vårt syftemål är ej alt bilda tvenne kri-
giska, utan tvenne lyckliga nationer; icke att söka
utvidga vära gränser eller kränka något annat folks
rättigheter, utan att bibehålla dem, som tillhöra de
förenade rikena.
Genom att välsigna Norges land, bönhör Försy-
nen de önskningar, J gören för mig, och denna
gudomliga välsignelse skall förena nationens repre-
sentaniers och Er Konungs tankar Och bemödan-
den till ett gemensamt mål.
Med det hopp att soart åter kunna besöka Norge,
förnyar jag för Er försäkringen om min synnerliga
konungsliga bevägeuhet.