erna, SSaan ov ar var act actta tvIlR, SoH algjol-I de revolutionerna genom sitt uppträdande. Hvarjej2 Fransman, äfven af deu lägsta klassen, har härigeiI nom efter hand förvärfvat en politisk sjelfständighet eller en sjelfkänsla, som tillåter honom att hafva ett eget omdöme, om äfven ofia ett förvändt. Folkets ledare, tryckpressen, anpelierar ofta, utan att sjelf veta det, i alla statsfrågor till dess åsiat, och när regeringen på sädant sätt förlorat den allmänna meningens stöd, så vädja slutligen de stats-t män och den del af pressen, som äro fiendtliga mot henne äfvenledes till folkets armar. Hvar och en, vän och fiende, erkänner faktiskt denna nödvändighet, och regeringen sjelf, som bortslöser millioner, för att låta sina tidningar framtränga ända ! in i jordbrukarens koja, ända tillarbetarens vinds-l; kammare, regeringea, som förbehållit sig rättighe-l: ten att ensam låta på gatorna utropa och för ett par centimer sälja sina tidningar och ströskrifter, underkastar sig, lika så väl som oppositionen ifrågavarande nödvändighet. Men med samma hand, hvarmed hon erbjuder folket de laror, som bon gerna ville sprida bland detsamma, stöter regeringen det tilibaka, när det försöker tillvälla sig ett omdöme, som icke för ögonblicket är regeringens eget. Endast i denna motsägelse ligger den sista orsaken till alla uppresningar, som alltsedan 1830 förefallit i Frankrike. Hvar och en vet, att folket, den icke-officiella pationen, har i sina händer Frankrikes öde, dess regerings bestånd eller undergång, och att regeringen, i trots af denna nödvändighet, söker att hålla folket aflägsnadt ifrån sig. Nöden och eländet, antipgen erkända eller blott medvetslöst kända, gifva såiedes alltid den makt, som fordrar deras afbjelpande, medel vid handen, att i folkets namn fordra en rätsighet, som i sjelfva verket hvarje dag ånyo erkännes genom alla revolutioner, genom alla offentliga förhandlingar och genom pressen. Att vilja tillskrifva uppresningarna hemliga förbindelser eller polistillställningar, är en chimer, som försvinner vid ett närmare skärskådande. Det ickeefficiella Frankrikes ställning, i anseende till det officiella, är orsaken till alla dessa uppresningar och en del af folkets elände, utgör häfstången, och blott när man försökt och lyckats upplösa ifrågavarande motsägelse, mellan nationens båda elementer, skall häfstången föslora sin kraft och ej förr återvinna henne, än när nöden bland folket åter uppnått sin nuvarande ståndpunkt och ej kan afhjelpas. Sedan man sålunda betraktat denna sida af det fransyska samhället, är det af stort intresse att se, huru regeringen betraktar sin ställning till den allmänna meningen och dess uttryck: prässen, emedan man härigenom finner, att bon, alldeles lik folkelementet, anser den bestående ordningen icke passa för sig och är missnöjd med det sätt, hvarpå det konstituttonella lifvets första vilkor: den fria yttrande rätten begagnas, så snart den icke begagnas will bennes fördel. Sålunda innehöll regeringens organ, La Pressc, straxt efter sista upproret, en häfuig artikel mot de liberala tidningarna, hviltsa beskylldes för allt det onda, som sker och särdeles för hvarje folkupplopp. Man igenkänner i denna och flera dylika artiktiars tun alldeles samma anda, till en del nästan samma uryck, som de goda tidningarna hos oss begagna mot den fria pressen. Detheter nemligen i denna artikel bland annat, och den förtjenar serskild uppmärksamhet derföre, att Staistidringen har skyndat aftrycka den hel. cHuru, om någon ställer sig i spetsen för fyra personer, för att göra ett anfall mot samhällsinrättninzarne, så är detta ett brott; men om han ställer sig i spetsen för 20,000 prenumeranter och 400,000 läsare, så betyder det ingentivg! Ar det väl möjligt, utan ständigt förnyade omstörtningar, att tio tidningsägare hvarje morgon fån sina rum utdela befallning till tusende bland de mest bildade och inflytelserikaste personer, inöfva och uppelda dem? En tidning verkar på läsaren liksom den ständigt fallande vattendroppen på stenen, han urholkar den slutligen. Den kommer dagligen regelbundet hem i huset: en vän, en affär bortvisas, men tidningen blir alltid mottagen. Om den i dag icke lyckas ffvortyga, så kommer den i morgon igen medsamma thema, och i öfvermorgon vinner den syftemålet. Ingenting kan motstå denna verkan, och så länge en sådan kraft a:betar, skall det unga och svaga Franska samhället omöjligen kunna vinna någon stadga. Skall denna kraft lemnas utan någon motkraft, skall hon förblifva i individers händer, som begagna den för sina intressen och sina föraktliga afsigter? Denna fråga är liktydig med den: Skall det i Frankrike finnas en regering eller fiera? Vi hafva redan sagt det. pressen är en ay feodalism; men i stället för vasaller, lössläpper man j prenumeranter emot regeringen. Så länge stormen! rasar i tidningarna, så länge skall myteriets strömsär utgjuta sig öfver politikens fält.c Oppositionstidningarne nafva naturligtvis icke Jemnat denna uppsats utan svar. National säger bland annat: Det är sant, att kronan blifvit indragen i meningsstriden, men hvem har börjat dermed? Man läse Fonfredes, Papins och Journ. des DEbatss artikiar, hvilket sistnämnde biad strax i begynnelsen försäkrade, att konungen TF alta a Aaftar AARAhL samfära darmad dat fr