erna, SSaan ov ar var act actta tvIlR, SoH algjol-I -
de revolutionerna genom sitt uppträdande. Hvarjej2
Fransman, äfven af deu lägsta klassen, har härige- iI
nom efter hand förvärfvat en politisk sjelfständig-
het eller en sjelfkänsla, som tillåter honom att haf-
va ett eget omdöme, om äfven ofia ett förvändt.
Folkets ledare, tryckpressen, anpelierar ofta, utan
att sjelf veta det, i alla statsfrågor till dess åsiat,
och när regeringen på sädant sätt förlorat den all-
männa meningens stöd, så vädja slutligen de stats-t
män och den del af pressen, som äro fiendtliga
mot henne äfvenledes till folkets armar. Hvar och
en, vän och fiende, erkänner faktiskt denna nöd-
vändighet, och regeringen sjelf, som bortslöser mil-
lioner, för att låta sina tidningar framtränga ända !
in i jordbrukarens koja, ända tillarbetarens vinds-l;
kammare, regeringea, som förbehållit sig rättighe-l:
ten att ensam låta på gatorna utropa och för ett
par centimer sälja sina tidningar och ströskrifter,
underkastar sig, lika så väl som oppositionen ifrå-
gavarande nödvändighet. Men med samma hand,
hvarmed hon erbjuder folket de laror, som bon
gerna ville sprida bland detsamma, stöter regerin-
gen det tilibaka, när det försöker tillvälla sig ett
omdöme, som icke för ögonblicket är regeringens
eget. Endast i denna motsägelse ligger den sista
orsaken till alla uppresningar, som alltsedan 1830
förefallit i Frankrike.
Hvar och en vet, att folket, den icke-officiella
pationen, har i sina händer Frankrikes öde, dess
regerings bestånd eller undergång, och att regerin-
gen, i trots af denna nödvändighet, söker att hålla
folket aflägsnadt ifrån sig. Nöden och eländet, an-
tipgen erkända eller blott medvetslöst kända, gifva
såiedes alltid den makt, som fordrar deras afbjel-
pande, medel vid handen, att i folkets namn for-
dra en rätsighet, som i sjelfva verket hvarje dag
ånyo erkännes genom alla revolutioner, genom alla
offentliga förhandlingar och genom pressen. Att
vilja tillskrifva uppresningarna hemliga förbindel-
ser eller polistillställningar, är en chimer, som för-
svinner vid ett närmare skärskådande. Det icke-
efficiella Frankrikes ställning, i anseende till det
officiella, är orsaken till alla dessa uppresningar
och en del af folkets elände, utgör häfstången, och
blott när man försökt och lyckats upplösa ifråga-
varande motsägelse, mellan nationens båda elemen-
ter, skall häfstången föslora sin kraft och ej förr
återvinna henne, än när nöden bland folket åter
uppnått sin nuvarande ståndpunkt och ej kan af-
hjelpas.
Sedan man sålunda betraktat denna sida af
det fransyska samhället, är det af stort intresse
att se, huru regeringen betraktar sin ställning
till den allmänna meningen och dess uttryck:
prässen, emedan man härigenom finner, att
bon, alldeles lik folkelementet, anser den be-
stående ordningen icke passa för sig och är
missnöjd med det sätt, hvarpå det konstitutto-
nella lifvets första vilkor: den fria yttrande
rätten begagnas, så snart den icke begagnas will
bennes fördel. Sålunda innehöll regeringens
organ, La Pressc, straxt efter sista upproret,
en häfuig artikel mot de liberala tidningarna,
hviltsa beskylldes för allt det onda, som sker
och särdeles för hvarje folkupplopp. Man i-
genkänner i denna och flera dylika artiktiars
tun alldeles samma anda, till en del nästan
samma uryck, som de goda tidningarna hos oss
begagna mot den fria pressen. Detheter nem-
ligen i denna artikel bland annat, och den förtje-
nar serskild uppmärksamhet derföre, att Staistid-
ringen har skyndat aftrycka den hel.
cHuru, om någon ställer sig i spetsen för fyra
personer, för att göra ett anfall mot samhällsinrätt-
ninzarne, så är detta ett brott; men om han ställer
sig i spetsen för 20,000 prenumeranter och 400,000
läsare, så betyder det ingentivg! Ar det väl möj-
ligt, utan ständigt förnyade omstörtningar, att tio
tidningsägare hvarje morgon fån sina rum utdela
befallning till tusende bland de mest bildade och
inflytelserikaste personer, inöfva och uppelda dem?
En tidning verkar på läsaren liksom den ständigt
fallande vattendroppen på stenen, han urholkar den
slutligen. Den kommer dagligen regelbundet hem
i huset: en vän, en affär bortvisas, men tidningen
blir alltid mottagen. Om den i dag icke lyckas
ffvortyga, så kommer den i morgon igen medsam-
ma thema, och i öfvermorgon vinner den syftemå-
let. Ingenting kan motstå denna verkan, och så
länge en sådan kraft a:betar, skall det unga och
svaga Franska samhället omöjligen kunna vinna
någon stadga. Skall denna kraft lemnas utan nå-
gon motkraft, skall hon förblifva i individers hän-
der, som begagna den för sina intressen och sina
föraktliga afsigter? Denna fråga är liktydig med
den: Skall det i Frankrike finnas en regering eller
fiera? Vi hafva redan sagt det. pressen är en ay
feodalism; men i stället för vasaller, lössläpper man j
prenumeranter emot regeringen. Så länge stormen!
rasar i tidningarna, så länge skall myteriets ström-
sär utgjuta sig öfver politikens fält.c
Oppositionstidningarne nafva naturligtvis icke
Jemnat denna uppsats utan svar. National sä-
ger bland annat: Det är sant, att kronan blif-
vit indragen i meningsstriden, men hvem har
börjat dermed? Man läse Fonfredes, Papins och
Journ. des DEbatss artikiar, hvilket sistnämnde
biad strax i begynnelsen försäkrade, att konungen
TF alta a Aaftar AARAhL samfära darmad dat fr