allmänna angelägenheter, så har likväl denna
publicitet förut hela tiden med en synbar grann-
lagenhet undvikit att vidröra vissa punkter,
vissa facta, som likväl utgjorde de märkvärdi-
saste, för att bedöma systemets, karakter. Knap-
past någon enda af Regeringens personal har blif-
vit så, som sig bordt, kalfatrad och framhållen
till allmänhetens skärskådande, annat än medelst
spridda anmärkningar. . Det oaktadt blefvo de,
som vigade uppträda i någon opposition, ut-
skrikna såsom illvillise, såsom fiender till
dynastien, ja till all ordning och styrel-
se; man behandlade dem såsom republikaner,
till dess ändtligen andra skulle uppstå, som öp-
pet predikade republiken. Man envisades att
misstyda konstitutionen och behandla den så,
som hade meningen med 1809 års revolution
och statsskick varit endast att göra en person-
förändring, men bibehåller kallena,-styrandets rå-
aste principer i full kraf!. Man fortfor att blott
ropa på sin rätt, utan att vilja begripa, det all
styrelse ytterst hvilar på förtroende och utan
den har en maskstungen rot. Man kan icke
urskulda sig med den förevändningen, att man
icke kände nationens sympathier, icke visste
dess önskningar. Symptomer visade sig, som
voro omisskänneliga; röster höjde sig, som ta-
lade tydligt; folkets ombud uttryckte ofta,
hvad göras borde. Men man ställde sig blind
och döf; man lät icke blott de af egen drift
uppträdande varnarne utmålas såsom willasinna-
de, såsom Jakobiner; sjeifva Si:änderna, då de
någon gång uttalade rationens, mot de antagna
principerna stridande, önskningar och behof,
blefvo af de legda lofsjungarne och sykofanter-
ne afmålade såsom revolutionära och slutligen
hela folket såsom otacksamt mot en hop väl-
gerningar. Oaktadt omisskänneliga vinkar från
menniskor och händelser, fortgick man på
den en gång beträdda banan och tycktes hafva
antagit såsom en regerings första, nästan enda,
pligt att hålla emot. Fiera saker hafva måst
ändtligen medgifvas; men för att göra det
med så elak mine, som möjligt, stretades det
i sista stund. Sålunda nödsakades Ständerna
länge förgäfves begära rättigheten att granska
förvaltningen af en mängd kassor, dem imed-
lertidl nationen sammanskjutit, och hvilkas till-
stånd grundlagen gifver henne den mest oförtyd-
bara rätt att efterse. Slutligen måsle man ge
efter, emedan allt, som är grundadt på rätt och
billighet, icke kan hindras att slutligen göra
sig gällande; och det är statsmanna-vishet att
urskilja, hvad som sålunda förr eller sednare
måste ske, från verkligen obilliga och samhälls-
förstörande anspråk. Genom dylik envishet
förspilles förtroendet; och nationen misstänker
malversationer och behof af hemlighet, så snart
hon möter ett ihärdigt motstånd mot sin for-
dran på offentlighet, Hvad man vann, var
icke det önskade mörkret, blott misstroende.
Sålunda fortfor stretandet, i hvarje gren a!
förvaltningen, mot allt hvad concession heter
— oftast icke concession, icke eftergift a
verkligen existerande prerogativer, utan åter-
lemnande af usurpationer, dem hvarken lag el-
ler naturlig billighet gillade. Var frågan icke
om någon ting vigtigare än tillsättandet af ett
par notatier i ett riksstånd, så skulle det ön-
dock stretas, innan Styrelsen kunde förmå sig
att släppa ur bkänderna ens en så lumpen usur-
pation. Genom ett öppet och frankt medgif-
vande, genom ett frivilligt erkännande af an-
dras rätt bredvid sin skulle man hafva störkt
den sednare och väckt förtroende; men man
ansåg rätt att uppoffra detta för hoppet att be-
hålla småsaker, som man tyckte sig behöfvå
till komplettering af centralisationen. De an.
förda exempl:n äro två; men hundrade lik
karaktereristika hade kunnat anföras, så vä
härpå, som på ett evigt smågnabb, ett evig
trakasserande mot bvar och en som vågade på
minna om usurpationerna.
Gruoden för detta handiingssätt var ingen
ting annat, än omöjligheten, att någonsin kun
na beqväma sig att anse makten såsom anna
än ett komplett förmynderskap öfver folket
loch det representativa machineriet för ett obe
qvåmt hinder, hvilket man barde underkast
sig så litet som möjligt. Likaså hade man in
billat sig, att hvarje eftergift blott föder ny
anspråk hos folket. Detta är icke i sig sjel
och från början sant; men det blir sant, sedar
folket en gång hunnit vänja sig vid det oupp
hörliga begäret efter usurpationer å andra si
dan. Detta dels förargar, dels inger den öfver
tuwralcran att Aldur AvnNAnN aerantiar Linna i