allmänna angelägenheter, så har likväl denna publicitet förut hela tiden med en synbar grannlagenhet undvikit att vidröra vissa punkter, vissa facta, som likväl utgjorde de märkvärdisaste, för att bedöma systemets, karakter. Knappast någon enda af Regeringens personal har blifvit så, som sig bordt, kalfatrad och framhållen till allmänhetens skärskådande, annat än medelst spridda anmärkningar. . Det oaktadt blefvo de, som vigade uppträda i någon opposition, utskrikna såsom illvillise, såsom fiender till dynastien, ja till all ordning och styrelse; man behandlade dem såsom republikaner, till dess ändtligen andra skulle uppstå, som öppet predikade republiken. Man envisades att misstyda konstitutionen och behandla den så, som hade meningen med 1809 års revolution och statsskick varit endast att göra en personförändring, men bibehåller kallena,-styrandets råaste principer i full kraf!. Man fortfor att blott ropa på sin rätt, utan att vilja begripa, det all styrelse ytterst hvilar på förtroende och utan den har en maskstungen rot. Man kan icke urskulda sig med den förevändningen, att man icke kände nationens sympathier, icke visste dess önskningar. Symptomer visade sig, som voro omisskänneliga; röster höjde sig, som talade tydligt; folkets ombud uttryckte ofta, hvad göras borde. Men man ställde sig blind och döf; man lät icke blott de af egen drift uppträdande varnarne utmålas såsom willasinnade, såsom Jakobiner; sjeifva Si:änderna, då de någon gång uttalade rationens, mot de antagna principerna stridande, önskningar och behof, blefvo af de legda lofsjungarne och sykofanterne afmålade såsom revolutionära och slutligen hela folket såsom otacksamt mot en hop välgerningar. Oaktadt omisskänneliga vinkar från menniskor och händelser, fortgick man på den en gång beträdda banan och tycktes hafva antagit såsom en regerings första, nästan enda, pligt att hålla emot. Fiera saker hafva måst ändtligen medgifvas; men för att göra det med så elak mine, som möjligt, stretades det i sista stund. Sålunda nödsakades Ständerna länge förgäfves begära rättigheten att granska förvaltningen af en mängd kassor, dem imedlertidl nationen sammanskjutit, och hvilkas tillstånd grundlagen gifver henne den mest oförtydbara rätt att efterse. Slutligen måsle man ge efter, emedan allt, som är grundadt på rätt och billighet, icke kan hindras att slutligen göra sig gällande; och det är statsmanna-vishet att urskilja, hvad som sålunda förr eller sednare måste ske, från verkligen obilliga och samhällsförstörande anspråk. Genom dylik envishet förspilles förtroendet; och nationen misstänker malversationer och behof af hemlighet, så snart hon möter ett ihärdigt motstånd mot sin fordran på offentlighet, Hvad man vann, var icke det önskade mörkret, blott misstroende. Sålunda fortfor stretandet, i hvarje gren a! förvaltningen, mot allt hvad concession heter — oftast icke concession, icke eftergift a verkligen existerande prerogativer, utan återlemnande af usurpationer, dem hvarken lag eller naturlig billighet gillade. Var frågan icke om någon ting vigtigare än tillsättandet af ett par notatier i ett riksstånd, så skulle det öndock stretas, innan Styrelsen kunde förmå sig att släppa ur bkänderna ens en så lumpen usurpation. Genom ett öppet och frankt medgifvande, genom ett frivilligt erkännande af andras rätt bredvid sin skulle man hafva störkt den sednare och väckt förtroende; men man ansåg rätt att uppoffra detta för hoppet att behålla småsaker, som man tyckte sig behöfvå till komplettering af centralisationen. De an. förda exempl:n äro två; men hundrade lik karaktereristika hade kunnat anföras, så vä härpå, som på ett evigt smågnabb, ett evig trakasserande mot bvar och en som vågade på minna om usurpationerna. Gruoden för detta handiingssätt var ingen ting annat, än omöjligheten, att någonsin kun na beqväma sig att anse makten såsom anna än ett komplett förmynderskap öfver folket loch det representativa machineriet för ett obe qvåmt hinder, hvilket man barde underkast sig så litet som möjligt. Likaså hade man in billat sig, att hvarje eftergift blott föder ny anspråk hos folket. Detta är icke i sig sjel och från början sant; men det blir sant, sedar folket en gång hunnit vänja sig vid det oupp hörliga begäret efter usurpationer å andra si dan. Detta dels förargar, dels inger den öfver tuwralcran att Aldur AvnNAnN aerantiar Linna i