yvig 0 nn
pade slutligen upp i de utslagna fenstren till
Hallrättens rum, utryckte fensterbågarne och
sönderslogo dessa eller kastade dem ut i den
vilda folkhopen, som med ursinnighet slogo dem
i spillror mot gatan och trampade dem under
fötterna, eller sleto dem i stycken mellan hän-
derne, ieke aktande svedan i såren efier de i
bågarne qvarsittande glasskärfvorne. I hopen
utmärkte sig i synnerhet en person för vildhet
och öfverdåd. Det var en ung sjöman, snyg-
gare klädd än de fleste öfrige af samma klass,
bärande på hufvudet en hvit bast- eller
halmbatt. Han var beständigt i rörelse, böre
jade ofta hurrningarne eller gaf signal dertill
och kastade sig med synnerlig skadeglädje öf-
ver de utryckta fensterbågarna, man observe-
rades ej deltaga i det egentliga vållet mot
huset.,
vÄndtligen, efter ungefär en timmas stenkast-
ning. syntes en liten trupp af Svea gardet,
hvilken jag, Roman, räknade till 46 man och
4 officer, komma, med gevär på axel, uppmar-
eherande å Göthgaten, från Södermalmstorg.
Då denna lilla trupp hunnit upp emot Marie-
gatan och Pettermyndesbacke, vek väl folhopen
något undan, så att truppen fick marchera fram,
tills ban kom milt under våra fenster; men
nu möttes han af stenkastning och började
straxt åter, under synbar fruktan att blifva
nedstenad, småningom rygga tillbaka. I detta
ögonblick sprang den officer, som anförde trup-
pen, några steg framom dess front åt Göth-
gatsbacken och ropale med hög röst åt fol-
ket: Mina Herrar! upphören att kasta sten
ppå manskapet; eljest låter jag skjuta på eder.a
(Jag, Utterbäck, hörde officeern på detta sätt
varna folket två gånger.) Till svar på denna
uppmaning kastades från folket i Göthgatsbacr
ken flere stenar åt officerns fötter, hvarföra
denne åter skyndsamt drog sig bakom truppen,
och lät en af det retirerande manskapet af-
skjula ett skott, som bestämdt riktades åt luf-
ten. Stenkastningen furtfor detta oaktadt, lik-
som truppen fortfor att draga sig tillbaka åt
Södermalmstorg, med bibehållen front åt Göth-
gatsbacken, under aflossande då och då af ett
skolt. Då truppen hunnit närmare norra än-
dan af Stadshuset, förföljd endast af någre sjö-
män och pojkar, hvilka, slingrande sig mest ef-
ter husväggarne, fortforo att kasta stenar åt
soldaterne, och då således gatan framför trup-
pen intill hörnet vid Pettermyndesbacke var
nära tom på folk, varsebletvo vi en, efter ut-
seeudet stupid person, ensam gående nästan
midt på gatan åt norr, rakt mot den retire-
rande truppen: ett skott lossades från solda-
terne, kanhända just mot honom, men han
fortsatle obekymrad sin gång, och vi förundrade
oss öfver hans framfusighet. Ilan gjorde ej
några huvtande rörelser; vi kunde ej förmärka,
att han medförde någon sten, och vi tyckte
oss icke förut hafva sett någon sådan figur
bland dem, som kastade stenar på Stadshuset.
Han hade hunnit fram ungefär midtför stora
porten tiil Stadshuset, då ännu ett skott lossa-
des, och han föll död till gatan. (De bär an-
förda omständigbeter, rörande den skjutne per-
sonen,beviltnas ej af mig, Uwuerbäck; jag såg
honom hlott, då han träffades af skottet och föll.)
Detta var det sjette och sista skottet, som sköts
af den lilla truppen, hvilken derefter försvann.
En väl!klädd, civil person sprang från Stadshus-
porten fram till den skjulne; men, efter att
hafva lyftat på bufvud och armar, sprang han
tillbaka och tycktes tillkalla flere personer, som
ock straxt infunno sig och släpade liket intill
Stadshuset.
Uader detta hade stenkastningen å Stadshu-
set knappast någon stund foltkomligt upphört,
och nu tilltog den åter med förnyad fart, li-
kasom den burrande folkhopen åter samlades i
gathörnet. Efter en stunds förlopp, och under
det att fenster, gom förut blifvit skonade, ut-
slogos å Stadshuset, dels åt Göthgatan, dels vid
ingången till samma hus i Pettermyndesbacke,
hörde vi åter någre skott lossas, denna gången
redifrån nyssnämnde backe, men om någon
menriska deraf träffades, blef af oss ej obser-
veradt. (Jag, Roman, såg äfven, från ett öppnat
fenster, tvenne af dessa skott skjutas; de skötos
inifrån ett fenster bredvid Stadshustrappan ned
i backen, och syntes mig vara ämnade att träffa
de överdådiga sjömän och pojkar, som här
uma KAh Lactada ctan: man cam av tvelta