yvig 0 nn pade slutligen upp i de utslagna fenstren till Hallrättens rum, utryckte fensterbågarne och sönderslogo dessa eller kastade dem ut i den vilda folkhopen, som med ursinnighet slogo dem i spillror mot gatan och trampade dem under fötterna, eller sleto dem i stycken mellan händerne, ieke aktande svedan i såren efier de i bågarne qvarsittande glasskärfvorne. I hopen utmärkte sig i synnerhet en person för vildhet och öfverdåd. Det var en ung sjöman, snyggare klädd än de fleste öfrige af samma klass, bärande på hufvudet en hvit basteller halmbatt. Han var beständigt i rörelse, böre jade ofta hurrningarne eller gaf signal dertill och kastade sig med synnerlig skadeglädje öfver de utryckta fensterbågarna, man observerades ej deltaga i det egentliga vållet mot huset., vÄndtligen, efter ungefär en timmas stenkastning. syntes en liten trupp af Svea gardet, hvilken jag, Roman, räknade till 46 man och 4 officer, komma, med gevär på axel, uppmareherande å Göthgaten, från Södermalmstorg. Då denna lilla trupp hunnit upp emot Mariegatan och Pettermyndesbacke, vek väl folhopen något undan, så att truppen fick marchera fram, tills ban kom milt under våra fenster; men nu möttes han af stenkastning och började straxt åter, under synbar fruktan att blifva nedstenad, småningom rygga tillbaka. I detta ögonblick sprang den officer, som anförde truppen, några steg framom dess front åt Göthgatsbacken och ropale med hög röst åt folket: Mina Herrar! upphören att kasta sten ppå manskapet; eljest låter jag skjuta på eder.a (Jag, Utterbäck, hörde officeern på detta sätt varna folket två gånger.) Till svar på denna uppmaning kastades från folket i Göthgatsbacr ken flere stenar åt officerns fötter, hvarföra denne åter skyndsamt drog sig bakom truppen, och lät en af det retirerande manskapet afskjula ett skott, som bestämdt riktades åt luften. Stenkastningen furtfor detta oaktadt, liksom truppen fortfor att draga sig tillbaka åt Södermalmstorg, med bibehållen front åt Göthgatsbacken, under aflossande då och då af ett skolt. Då truppen hunnit närmare norra ändan af Stadshuset, förföljd endast af någre sjömän och pojkar, hvilka, slingrande sig mest efter husväggarne, fortforo att kasta stenar åt soldaterne, och då således gatan framför truppen intill hörnet vid Pettermyndesbacke var nära tom på folk, varsebletvo vi en, efter utseeudet stupid person, ensam gående nästan midt på gatan åt norr, rakt mot den retirerande truppen: ett skott lossades från soldaterne, kanhända just mot honom, men han fortsatle obekymrad sin gång, och vi förundrade oss öfver hans framfusighet. Ilan gjorde ej några huvtande rörelser; vi kunde ej förmärka, att han medförde någon sten, och vi tyckte oss icke förut hafva sett någon sådan figur bland dem, som kastade stenar på Stadshuset. Han hade hunnit fram ungefär midtför stora porten tiil Stadshuset, då ännu ett skott lossades, och han föll död till gatan. (De bär anförda omständigbeter, rörande den skjutne personen,beviltnas ej af mig, Uwuerbäck; jag såg honom hlott, då han träffades af skottet och föll.) Detta var det sjette och sista skottet, som sköts af den lilla truppen, hvilken derefter försvann. En väl!klädd, civil person sprang från Stadshusporten fram till den skjulne; men, efter att hafva lyftat på bufvud och armar, sprang han tillbaka och tycktes tillkalla flere personer, som ock straxt infunno sig och släpade liket intill Stadshuset. Uader detta hade stenkastningen å Stadshuset knappast någon stund foltkomligt upphört, och nu tilltog den åter med förnyad fart, likasom den burrande folkhopen åter samlades i gathörnet. Efter en stunds förlopp, och under det att fenster, gom förut blifvit skonade, utslogos å Stadshuset, dels åt Göthgatan, dels vid ingången till samma hus i Pettermyndesbacke, hörde vi åter någre skott lossas, denna gången redifrån nyssnämnde backe, men om någon menriska deraf träffades, blef af oss ej observeradt. (Jag, Roman, såg äfven, från ett öppnat fenster, tvenne af dessa skott skjutas; de skötos inifrån ett fenster bredvid Stadshustrappan ned i backen, och syntes mig vara ämnade att träffa de överdådiga sjömän och pojkar, som här uma KAh Lactada ctan: man cam av tvelta