den allmännaste känsla får alltid någon predi-
kant emotl sig, en af dem, som icke hafva mer
än ett intresse: bröd, af det allmänna bekostadt,
men af regeringen utdeladt. Vore Norge al
ålder välsignadt med en dylik sykofant-ras,
så hade vi åtminstone fått läsa satirer och bitter-
het mot dem, som alslogo veto och firade den
17 Maj — nödrop om jakobinsk skamliöshet
att icke vilja gå Hjeliekonungens önskningar
till mötes, — föreläsningar om den monarki-
ska principen, — hån öfver monarki med re-
publikanska institutioner,, m. m. d. IHär blyges
man icke att ge sjelfva majoriteten namn af
Oppositlion,, i fall den någon gång vågar af-
sia kungliga propositioner; och om än repre-
sentationen vore fullkomligt ense, så skulle än-
dock icke tryta tillmälen om demagogi och ra-
bulisteri och dylikt, emedan vi hafva godtyc-
kes-advokater, som aldrig blygas.
Deras hätskhet och kitslighet frambringar
helt naturligen hätskhet och kitslighet å moisat-
ta sidan; och sålunda kan hos oss aldrig en
sak afilöpa med den lugna, passionslösa värdig-
het, som hos Norrmännen. Satir, och smädel-
ser och tillvitelser om hemliga bevekelsegrun-
der skola åtfölja hvarje offentlig diskussion; och
ingen rörelse i statsmachineriet kan för sig gå
utan stort spektakel. Hvem som föranledt
denna osed, må vederbörande uppgöra sins e-
meilan; men egentligen tyckes den hafva upp-
kommit i den stund, da ena och annan med-
borgare först begynte antyda, atvt vi år 1809
borde anses hafva fått ett nytt statsskick, vä-
sendiligen skildt från det gamla allenan,-väsen-
det. Dessa tolkare fingo uppbära de första sal-
vorna af hån och smädelse. Norrmännen äro
lyckliga nog, att icke äga ett gammalt stats-
skick, eller gamla, oförbätterliga anhängare der-
af. Äfven hafva de blifvit förskonade för fos-
foristiska universiteter. Vi behöfva en lång strid
och vedermöda, för att komma på den punkt,
der Norrmännen voro redan för ett fjerdedels
sekel tillbaka. De behöfde blott skapa; vårt
längsta och svåraste arbete blifver att undan-
rödja; och detta gäller icke blott en mängd
förderfliga institutioner, utan ännu mer gamla
fördomar, vanor, ståndsanspråk, vidskeplig men-
niskofruktan, politiskt skråck, barnsliga förhis-
nelser, med ett ord en gammal surdeg, ärfd
efter ett statsskick, som varit eminemment
monarchique, oaktadt allt hvad ordad blifvit
om frihet. Den underdiåniga vidskepelsen var
aldrig större i Frankrike under Ludvig XIV;
och hvarje, äfven den oförnuftigaste, predikant
i den vägen kan påräkna att anslå ett icke o-
betydligt auditorium. Detta glesnar väl småi-
ningom; men predikanterne märka det icke, u-
tan fortfara i samma ton, som om kyrkan än-
nu vore full.