den allmännaste känsla får alltid någon predikant emotl sig, en af dem, som icke hafva mer än ett intresse: bröd, af det allmänna bekostadt, men af regeringen utdeladt. Vore Norge al ålder välsignadt med en dylik sykofant-ras, så hade vi åtminstone fått läsa satirer och bitterhet mot dem, som alslogo veto och firade den 17 Maj — nödrop om jakobinsk skamliöshet att icke vilja gå Hjeliekonungens önskningar till mötes, — föreläsningar om den monarkiska principen, — hån öfver monarki med republikanska institutioner,, m. m. d. IHär blyges man icke att ge sjelfva majoriteten namn af Oppositlion,, i fall den någon gång vågar afsia kungliga propositioner; och om än representationen vore fullkomligt ense, så skulle ändock icke tryta tillmälen om demagogi och rabulisteri och dylikt, emedan vi hafva godtyckes-advokater, som aldrig blygas. Deras hätskhet och kitslighet frambringar helt naturligen hätskhet och kitslighet å moisatta sidan; och sålunda kan hos oss aldrig en sak afilöpa med den lugna, passionslösa värdighet, som hos Norrmännen. Satir, och smädelser och tillvitelser om hemliga bevekelsegrunder skola åtfölja hvarje offentlig diskussion; och ingen rörelse i statsmachineriet kan för sig gå utan stort spektakel. Hvem som föranledt denna osed, må vederbörande uppgöra sins emeilan; men egentligen tyckes den hafva uppkommit i den stund, da ena och annan medborgare först begynte antyda, atvt vi år 1809 borde anses hafva fått ett nytt statsskick, väsendiligen skildt från det gamla allenan,-väsendet. Dessa tolkare fingo uppbära de första salvorna af hån och smädelse. Norrmännen äro lyckliga nog, att icke äga ett gammalt statsskick, eller gamla, oförbätterliga anhängare deraf. Äfven hafva de blifvit förskonade för fosforistiska universiteter. Vi behöfva en lång strid och vedermöda, för att komma på den punkt, der Norrmännen voro redan för ett fjerdedels sekel tillbaka. De behöfde blott skapa; vårt längsta och svåraste arbete blifver att undanrödja; och detta gäller icke blott en mängd förderfliga institutioner, utan ännu mer gamla fördomar, vanor, ståndsanspråk, vidskeplig menniskofruktan, politiskt skråck, barnsliga förhisnelser, med ett ord en gammal surdeg, ärfd efter ett statsskick, som varit eminemment monarchique, oaktadt allt hvad ordad blifvit om frihet. Den underdiåniga vidskepelsen var aldrig större i Frankrike under Ludvig XIV; och hvarje, äfven den oförnuftigaste, predikant i den vägen kan påräkna att anslå ett icke obetydligt auditorium. Detta glesnar väl småiningom; men predikanterne märka det icke, utan fortfara i samma ton, som om kyrkan ännu vore full.