SAtlilillag Ava ITV BIRV MVA VVIea MISS 2555 AA dessa förströelser taga en förnuftig riktning genom de äldres ledning och deltagande deri. omr OM DE SEDNASTE FÖRETEELSERNA I NORGE. Ett vackiare politiskt skådespel företer intet folk än det norska nu: det visar, hvad ea bestämd och lugn folkvilja vill säga. Den gamle Hjeitekonungen reser till dem, icke som förr!, för alt göra en kort pihelsning, utan för att tillbringa ett halft år och öfvervara nationalrepresentationens öfverläggningar. Glädjen är allmän; tillgifvenheten uttalas på alla möjliga sätt; all upptänklig aktning och vördnad visas. Men — ändock icke ett steg närmare komma de politiska frågorna det mål, dit man i ett fjerdedels sekel velat få dem. Det gamla, så ofta upprepade förslaget om det absoluta veto biir, under den allmänna vördnaden och glädjen, lika enhälligt afslaget, som någonsin förr; den förhatliga 47 Moaj firas, likasom förr. Men det framträder ingen kitslighet, ingen skadeglädje; man firar, men respekterar Konungens kända vedervilja, och anställer sina lusteldar och processioner så, alt han slipper s2 dem. Besynnerligt förekommer det, att en naliona!fest fivas utan regentens deltagande, ja, mot hans vilja, och att under hans egna ögon får lugnt passera, hvad som icke längesedan under hans, icke desavouerade, ståthållare mottogs med sabelhugg. Under en annan styrelseform skulle saken vara otänkbar; en autokrat skuile antingen sabla, så länge lust till en mot hans tycke stridande opinionsyttring försökte framträda, eller ock skulle han, äfven med förbittringen i hbjertat, se sig nödsakad att deltaga i opinionsyttringen. Det sednare blefve troligen fallet, emedan det förra i längden icke bär sig, så vila den opinion, mot hvilken han skulle kämpa, är verkligen allmän och djupt rotad. I allmänhet kan man säga, att ingen monark får så litet fölia egna tycken och nycker, som de: absoluta (vi tala icke om vilda, österländska despoter, som blott hafva ett alternatuf: att nedsabla eller blifva nedsablade), och att som menniska är ingen munark så fri, som den konsitutionelle. Skilnaden är, att om han får hafva egna tycken oqvalda, måste han också medzifva andra samma rått; och för ett väl orgsniseradt sinne är detta icke påkostande, fast det kan synas odrögligt för andra, hvilkas öfvarvägande passion är en rå egenkärlek och envishet (anspråket att ensam vara vis). Fiågar man sig, huru det tillgår att så utan bul!er och bing, utan förnärmande, eller ens indelitkatess, uten den annorstädes vanliga slitningen mellan opinioner, afslå monarkens propositioner och gå emot hans enskilda tycken; så bör man blott besinna, hvilka elementer som verka i Norge, och jemnföra dem med hvad t. ex. vi hafva. I Norge finnes intet hof med alja sina bihang. ingen förnäm och fattig adel, som måste lefva af statens sammanskott, och således, då den strider för ett kungligt förslag, strider på lif och död för sitt eget bröd, ingen med poritisk makt utrustad och af hofvet beroende kyrka, ingen skråmessig, och för yttre impulser så lätt åtkomlig, stånds-indelning af statens närvarande medlemmsr vid deras öfverläcgningar om statens angelägenheter. En national-vilja finnes utan tvifvel hos hvarje fol.: men det är icke allestädes så, som i Norge, att den kan uttala sig, utan att åtminstone hafva någon skrikare mot sig. Hela svenska folket t. ex. kan mingen gång vara lika enigt i sin ölvertygelse om oriktigheten af ett firslag, som det norska var om veto-frågan, kan hafva lika stark sympathi för någonting, scm det norska har för den 47 Maj; men ändeck händer aldrig, att denna enstämmighet får yttra sig, utan att någon stiger fram och har något att anföra till förslagets försvar eller wmmnathiane ardatttanda DTlat osfnacta intracca