SAtlilillag Ava ITV BIRV MVA VVIea MISS 2555 AA
dessa förströelser taga en förnuftig riktning ge-
nom de äldres ledning och deltagande deri.
omr
OM DE SEDNASTE FÖRETEELSERNA
I NORGE.
Ett vackiare politiskt skådespel företer intet
folk än det norska nu: det visar, hvad ea be-
stämd och lugn folkvilja vill säga. Den gamle
Hjeitekonungen reser till dem, icke som förr!,
för alt göra en kort pihelsning, utan för att
tillbringa ett halft år och öfvervara national-
representationens öfverläggningar. Glädjen är
allmän; tillgifvenheten uttalas på alla möjliga
sätt; all upptänklig aktning och vördnad visas.
Men — ändock icke ett steg närmare komma
de politiska frågorna det mål, dit man i ett
fjerdedels sekel velat få dem. Det gamla, så
ofta upprepade förslaget om det absoluta veto
biir, under den allmänna vördnaden och glä-
djen, lika enhälligt afslaget, som någonsin förr;
den förhatliga 47 Moaj firas, likasom förr. Men
det framträder ingen kitslighet, ingen skade-
glädje; man firar, men respekterar Konungens
kända vedervilja, och anställer sina lusteldar
och processioner så, alt han slipper s2 dem.
Besynnerligt förekommer det, att en nalio-
na!fest fivas utan regentens deltagande, ja, mot
hans vilja, och att under hans egna ögon får
lugnt passera, hvad som icke längesedan under
hans, icke desavouerade, ståthållare mottogs
med sabelhugg. Under en annan styrelseform
skulle saken vara otänkbar; en autokrat skuile
antingen sabla, så länge lust till en mot hans
tycke stridande opinionsyttring försökte fram-
träda, eller ock skulle han, äfven med förbit-
tringen i hbjertat, se sig nödsakad att deltaga i
opinionsyttringen. Det sednare blefve troligen
fallet, emedan det förra i längden icke bär sig,
så vila den opinion, mot hvilken han skulle
kämpa, är verkligen allmän och djupt rotad.
I allmänhet kan man säga, att ingen monark
får så litet fölia egna tycken och nycker, som
de: absoluta (vi tala icke om vilda, österländ-
ska despoter, som blott hafva ett alternatuf:
att nedsabla eller blifva nedsablade), och att
som menniska är ingen munark så fri, som den
konsitutionelle. Skilnaden är, att om han får
hafva egna tycken oqvalda, måste han också
medzifva andra samma rått; och för ett väl
orgsniseradt sinne är detta icke påkostande,
fast det kan synas odrögligt för andra, hvilkas
öfvarvägande passion är en rå egenkärlek och
envishet (anspråket att ensam vara vis).
Fiågar man sig, huru det tillgår att så utan
bul!er och bing, utan förnärmande, eller ens
indelitkatess, uten den annorstädes vanliga slit-
ningen mellan opinioner, afslå monarkens pro-
positioner och gå emot hans enskilda tycken;
så bör man blott besinna, hvilka elementer som
verka i Norge, och jemnföra dem med hvad t.
ex. vi hafva. I Norge finnes intet hof med al-
ja sina bihang. ingen förnäm och fattig adel,
som måste lefva af statens sammanskott, och
således, då den strider för ett kungligt förslag,
strider på lif och död för sitt eget bröd, in-
gen med poritisk makt utrustad och af hofvet
beroende kyrka, ingen skråmessig, och för yt-
tre impulser så lätt åtkomlig, stånds-indelning
af statens närvarande medlemmsr vid deras öf-
verläcgningar om statens angelägenheter. En
national-vilja finnes utan tvifvel hos hvarje
fol.: men det är icke allestädes så, som i Nor-
ge, att den kan uttala sig, utan att åtminsto-
ne hafva någon skrikare mot sig. Hela sven-
ska folket t. ex. kan mingen gång vara lika
enigt i sin ölvertygelse om oriktigheten af ett
firslag, som det norska var om veto-frågan,
kan hafva lika stark sympathi för någonting,
scm det norska har för den 47 Maj; men än-
deck händer aldrig, att denna enstämmighet
får yttra sig, utan att någon stiger fram och
har något att anföra till förslagets försvar eller
wmmnathiane ardatttanda DTlat osfnacta intracca