af andsa berömda kenventicmen i Moss. Då;
vi icke kunna erinra oss, att denna uppgift för-
ut blifvit offentliggjord, och då vi af yårda-
gens norska tidningas finna, att den äfven i
Norge, Ilwvilket den närmast rör, anses för en
nyhet, torde det vara lämpligt, att ick? un-
danhålla vår publik hvad de norska publi-
cisterne redan meddelat sin, och vi införe
derföre hår en öfversättning af den tyska
artikeln till så stor del, som fått rum i nor-
ska Morgenbladet. Det är väl sannolikt, att
man ännu icke på lång tid kan väata någon
tiliförlitlig upplysning om sanningen eller falsk-
heten af ifrågavarande uppgift, enär den ännu
utgör blott en för diplomaterne bekant hem-
lighet, hvars bejakande eller förnekande beror
af diplomatiens åsigt om tidpunktens lämplig-
het för det förra eller sednare; men det är
icke mindre sannolikt, att denna hemlighet ic-
ke så helt och hållet utgör en endas tillhörig-
het, att ju icke någon torde finnas, som deraf
är medvetande och af den nu åt saken lemna-
pe offentlighet uppmanas att församla och för-
vara bevisen, vare sig för eller mot, för att,
då tiderna tillåta, framlägga dem. De, som i
synnerhet böra visa sig intresserade af en rö-
cherche i detta ämne, äro Svenska Minerva och
det kotteri för hvilket hon skrapar vördnads-
full fot; för dem äro ju föreningen med Nor-
ge, och således äfven den grundläggande kon-
ventionen i Moss saker patt gråta åt, och d?
skulle utan tvifvel icke litet glädjas öfver ett
fynd, som förklarade bemälde konvention, så-
som en verkan af la force des choses,, och
icke såsomy en gärd åt friheten, hvilket
Kamarillans motparti velat finna. Vid artikeln,
som härefter följer, är den rättelse att be-
märka, att konventionen i Moss felaktigt blif-
vit daterad den 4 November, i stället för den
14 Augusti, och kavallerichocken på Christiania
torg 1824, i stället för 1829.
Vår Konung, Carl Johan, vistas ännu allt-
jemt i Norge, och hittills har intet bestämdt
kunnat erhållas, angående dagen för hans afre-
sa från Christiania; man förmodar likväl all-
mänt, alt den, ehuru vägarne i Norden ända
till början af Juni äro temligen svåra, kom-
mer att företagas före den 47 Maj. Som be-
kant är, utgör den 47 Maj den vigtigaste epo-
ken för det närvarande offentliga lifvet i Nor-
ge, emedan Norrmännen, sedan deras land ge-
nom Kielertraktaten blifvit afträdt, med oin-
skränkt makt, under svenska Konungens spira,
vägrade ait underkasta sig, antogo deras när-
varande, förträffliga och af utmärkte män ut-
arbetade statsförfattning. Ett fälttåg från Sver-
ges sida, ledt af dåvarande Kronprinsen, nume-
ra Konungen, var den omedelbara följden af
denna början, och en del af Norge hade redan
blifvit besatt af Svenskarne, di plötsligen en ku-
rir från svenska sändebudet vid Wienerkon-
gressen bragte den underrättelse, att Danmark,
som blifvit tvunget till afträdandet, redan väckt
mycket deltagande hos monarkerne, och att ett
snabbt slut på affären med Norge vore högst
nödvändigt. Detta förmådde Kronprinsen, att
genast inställa fiendtligheterna, samt att erbju-
da antagandet af Eidvoids-konstitutionen, utan
andra förändringar än dem, hvilka föreningen
under en krona med Sverge gjorde oumgäng-
liga, och så afslöts fördraget i Moss den 4 No-
vember. Ifrån den tiden har den 47 Maj va-
rit ett beständigt tvistäpple emellan hofvet och
Norrmännen. De sednare hafva alltjemnt velat
högtidlighålla oftanämnde dag, såsom den rätta
för åminnelsen af det ögonblick, då de sjelfva
återförskaffade sig friheten, hvaremot Konungen
önskat den förlagd till den 4 Novesaber, på
hvilken norska statsförfattningen al honom an-
togs, och derigenom kunde anses liksom åt na-
tionen förärad. Här röjer sig således på visst
sätt en strid mellan folksuveräniletens princip
och det kongl. prerogativet. I början var denna
strid mycket häftig; förbud utfärdades mot
större folksamlingar, polisförhör höllos, angåen-
de de på oftanämnde dag föreslagne skålar, 0.
S. V., ja, år 41824 gjordes till och med, på be- I
fallning af dåvarande svenska ståthållaren, grefve
v. Platen, em kavallerichock mot det å Christiania
torg församlade folket. Nu förbåller det sig
likväl helt annorlunda. Konungen har sett, att
Norrmännen ändock icke låto sig afskräckas
från firandet af den 47 Maj, och sedan en
Norrman, grefve Wedel Jarlsberg, blifvit ståt-
hållare, hafva alla hinder och förbud deremot
