.I hvars provinser uppror höjde sin fana, så att Loi
Russell uppmanat de bättre klasserna, att bistår:
Igeringen. Sir Robert hade mäst börja med e
sl minoritet i Underhuset. Största svårigheten hac
- blifvit Irland, och i detta afseende hade han
t ) parlamentet fått en minoritet af 22 röster, under
stödd af Lorderne Normauby och Morpeth. Blan
de högsta hofdarasplatserna innehades tvenne :
Lady. Dessa damer hade talaren menat, då ha
yrkat på ombyte af omgifning, emedan Lord Nor
manby nämndes såsom kandidat till premiermini
sterplatsen, i fall Lord Melbourne ej velat åter
taga den, och Lord Morpeth var utsedd att led
oppositionen i Underbuset. Under sådana förhål
landen skulle Sir Robert blott hafva kunnat bibe
hälla sig genom Underhusets upplösving, en åt
gärd, den han för landets bästa velat undvika
Landets bästa må föga lida af hans: resignerande
ja till och med, om han aldrig komme till styret
men att ingå på de framställda vilkoren, had
varit att bluttställa landets, ja sjelfva kronan
bästa.
Efter Sir Robert Peel uppsteg Lord Jobn Rus
sell. Han bekräftade hvad tidningarne innehållit
att Drottningen på Lord Melbournes inrådan vänd
sig till bertigen af Wellington om bildandet af der
nya ministeren; för sin del hade. ej Lord Russel
gifvit något dylikt råd, såsom man påstått, emedar
han ej ansett sin ställning inom ministeren berät-
tiga honom dertill. Lord Melbourne hade tillika
sagt Drottningen, att i dylika fall vore bruket, att
den nye premier-ministern finge besätta kavaljers-
personalen inom hofvet med inflytelserika ledamö-
ter af parlamentet; men i afseende på hofdamerna
hade Lorden ingenting yttrat, emedan det icke fal-
lit honom in att fråga derom kunde uppstå. (Skratt
och bravorop). Lord Russell anförde nu flere stäl-
len ur Sir Robert Peels bref, hvilka, i förening
med hans yttranden i konferenserne med Drottnin-
gen, ledt henne till den åsigten, att fråga icke vo-
re om förändring blott af en del, utan af hela hof-
damspersonalen. Men Drottningen hade hvarken
velat gå in på det ena eller andra, utan tvertom
velat bibehålla hela sin qvinliga hofstat oförändrad.
Dessutom hade Hennes Maj:t, äfven i sjelfva rege-
ringens intresse, icke kunnat gå in på sådana för-
slag; ty om principen en gång blifvit sanktione-
rad, så skuile Drottningen alltid blifva satt i nöd-
vändighet att förändra sin minister, ifall hon ville
bland sin omgifning fista någon förtrogen vän, el-
ler aflägsna någon person derifrån. Att bruket hit-
tills ej varit i enlighet med hvad Sir Robert for-
drat, bevisade Lorden genom anförande af flera
exempel. Ar 47410 hade, efter Lorderne Sunder-
lands och Rialtons afgång ur ministeren, bådas
fruar, döttrar till hertigen af Marlborough, fortfa-
rit att innehafva höga hofplatser hos Drottning An-
pa, ifrån Augusti 1740 till December 47141, då de
tagit afsked. På samma sätt hade tillgått vid mi-
nisterombytena under förra regeringen, då Whigs
aldrig begart hvad Sir Robert nu fordrat, fastän
Drottning Adelaides hof alltid bestått af ultra-
tories. Den ädle baroneten hade talat om svärig-
heterna uti Indien, på Jamaica, i Canada och fram-
för allt i Irland; men Talaren kunde icke begripa
pä hvad sätt dessa svårigheter skulle aflägsnas ge-
nom några hofdamers aflägsnande, och genom en
åtgärd, som generade Drottningen och så mycket
sårade hennes känsla. Då Drottningen frägade Ta-
jaren, om han ansäåge henne hafva handlat rätt, då
hon vägrade afskeda sina hofdamer, hade han sva-
rat, att han ansåg H. M. hafva gjort hyad hon bor-
de göra; hvarpå Drottningen anmärkt, att då hon,
såsom innehafyarinna af kronan, understödt den
minister, hvartill Lord Russell hörde, så hoppades
hon, att han nu, äfven å sin sida, fann sig pligtig
att understödja henne. Dagen derpå hade en mi-
nister-konselj blifvit hållen i Downingstreet, hvar-
vid det beslut fattades och togs till protokoll, att
fgifva följande förklaring: aHennes Maj:ts för-
rogne tjenare förklara, efter tagen kännedom om
let bref, H. M. skrifvit till Sir Robert Peel, den
10 Maj, och dennes svar derpå, att de äro af den
ankan, att ett ombyte af personalen är nödvändigt
vid de stora hof-embetena, hvilka inuchafvas af
varlaments-ledamöter, på samma gång som mini-
ter ombytes, för att gifva förvaltningen den för
less verksamhet nödvändiga karakteren af kraft,
varaktighet och konstitutionellt understöd af kro-
ran. Men de tro ej, att en lika grundsats bör an-
ändas i afseende på de platser inom Hennes
Maj:ts hofstat, som innehafyas af damer.n (Skratt
från oppositions-bänkarne; bifallsrop från de mi-
visterieile.) Talaren säg intet skäl att genom löje
örklara saken för ringa och obetydande. Samma
rtigtkänsla, som föranledt Talsaren att nedlägga sitt
mbete, sade honom att de, som ansågo H. M. haf-
a bandlat rätt, öppet måste ikläda sig ansyvarighe-
en för denna tanka inför parlamentet och landet.
Oaktadt dessa förklaringar och bekräftelser på de I
öfvervinnerliga hinder, hofdamerna upprest mot
en tillämnade Peelska ministeren, lärer man kun-
ja taga för afgjordt, att omöjligheten för Tories
!t nu mera styra landet, utgjort det sannskyldiga
indret för Sir Robert Peel att bilda ett kabinett. :
Jet korn väl till pass för honom, att sakerna fo-J:
ade sig så, alt han fick hofdamerna att skyllal,
å, för att med anständighet kunna draga sig ur
pelet.
Lord Melbourne gaf i Öfverhuset d. 14 tillkänna,
tt han åter trädt i spetsen för ministeren. (
Reform-vännerna i Underhuset hafva hållit en i
ammankomst, hvarvid de beslutit att gifva sina 1
otar vid Talmanac. valat aftar Ir Åhararna na ko 0.