.I hvars provinser uppror höjde sin fana, så att Loi Russell uppmanat de bättre klasserna, att bistår: Igeringen. Sir Robert hade mäst börja med e sl minoritet i Underhuset. Största svårigheten hac blifvit Irland, och i detta afseende hade han t ) parlamentet fått en minoritet af 22 röster, under stödd af Lorderne Normauby och Morpeth. Blan de högsta hofdarasplatserna innehades tvenne : Lady. Dessa damer hade talaren menat, då ha yrkat på ombyte af omgifning, emedan Lord Nor manby nämndes såsom kandidat till premiermini sterplatsen, i fall Lord Melbourne ej velat åter taga den, och Lord Morpeth var utsedd att led oppositionen i Underbuset. Under sådana förhål landen skulle Sir Robert blott hafva kunnat bibe hälla sig genom Underhusets upplösving, en åt gärd, den han för landets bästa velat undvika Landets bästa må föga lida af hans: resignerande ja till och med, om han aldrig komme till styret men att ingå på de framställda vilkoren, had varit att bluttställa landets, ja sjelfva kronan bästa. Efter Sir Robert Peel uppsteg Lord Jobn Rus sell. Han bekräftade hvad tidningarne innehållit att Drottningen på Lord Melbournes inrådan vänd sig till bertigen af Wellington om bildandet af der nya ministeren; för sin del hade. ej Lord Russel gifvit något dylikt råd, såsom man påstått, emedar han ej ansett sin ställning inom ministeren berättiga honom dertill. Lord Melbourne hade tillika sagt Drottningen, att i dylika fall vore bruket, att den nye premier-ministern finge besätta kavaljerspersonalen inom hofvet med inflytelserika ledamöter af parlamentet; men i afseende på hofdamerna hade Lorden ingenting yttrat, emedan det icke fallit honom in att fråga derom kunde uppstå. (Skratt och bravorop). Lord Russell anförde nu flere ställen ur Sir Robert Peels bref, hvilka, i förening med hans yttranden i konferenserne med Drottningen, ledt henne till den åsigten, att fråga icke vore om förändring blott af en del, utan af hela hofdamspersonalen. Men Drottningen hade hvarken velat gå in på det ena eller andra, utan tvertom velat bibehålla hela sin qvinliga hofstat oförändrad. Dessutom hade Hennes Maj:t, äfven i sjelfva regeringens intresse, icke kunnat gå in på sådana förslag; ty om principen en gång blifvit sanktionerad, så skuile Drottningen alltid blifva satt i nödvändighet att förändra sin minister, ifall hon ville bland sin omgifning fista någon förtrogen vän, eller aflägsna någon person derifrån. Att bruket hittills ej varit i enlighet med hvad Sir Robert fordrat, bevisade Lorden genom anförande af flera exempel. Ar 47410 hade, efter Lorderne Sunderlands och Rialtons afgång ur ministeren, bådas fruar, döttrar till hertigen af Marlborough, fortfarit att innehafva höga hofplatser hos Drottning Anpa, ifrån Augusti 1740 till December 47141, då de tagit afsked. På samma sätt hade tillgått vid ministerombytena under förra regeringen, då Whigs aldrig begart hvad Sir Robert nu fordrat, fastän Drottning Adelaides hof alltid bestått af ultratories. Den ädle baroneten hade talat om svärigheterna uti Indien, på Jamaica, i Canada och framför allt i Irland; men Talaren kunde icke begripa pä hvad sätt dessa svårigheter skulle aflägsnas genom några hofdamers aflägsnande, och genom en åtgärd, som generade Drottningen och så mycket sårade hennes känsla. Då Drottningen frägade Tajaren, om han ansäåge henne hafva handlat rätt, då hon vägrade afskeda sina hofdamer, hade han svarat, att han ansåg H. M. hafva gjort hyad hon borde göra; hvarpå Drottningen anmärkt, att då hon, såsom innehafyarinna af kronan, understödt den minister, hvartill Lord Russell hörde, så hoppades hon, att han nu, äfven å sin sida, fann sig pligtig att understödja henne. Dagen derpå hade en minister-konselj blifvit hållen i Downingstreet, hvarvid det beslut fattades och togs till protokoll, att fgifva följande förklaring: aHennes Maj:ts förrogne tjenare förklara, efter tagen kännedom om let bref, H. M. skrifvit till Sir Robert Peel, den 10 Maj, och dennes svar derpå, att de äro af den ankan, att ett ombyte af personalen är nödvändigt vid de stora hof-embetena, hvilka inuchafvas af varlaments-ledamöter, på samma gång som miniter ombytes, för att gifva förvaltningen den för less verksamhet nödvändiga karakteren af kraft, varaktighet och konstitutionellt understöd af kroran. Men de tro ej, att en lika grundsats bör anändas i afseende på de platser inom Hennes Maj:ts hofstat, som innehafyas af damer.n (Skratt från oppositions-bänkarne; bifallsrop från de mivisterieile.) Talaren säg intet skäl att genom löje örklara saken för ringa och obetydande. Samma rtigtkänsla, som föranledt Talsaren att nedlägga sitt mbete, sade honom att de, som ansågo H. M. hafa bandlat rätt, öppet måste ikläda sig ansyvarigheen för denna tanka inför parlamentet och landet. Oaktadt dessa förklaringar och bekräftelser på de I öfvervinnerliga hinder, hofdamerna upprest mot en tillämnade Peelska ministeren, lärer man kunja taga för afgjordt, att omöjligheten för Tories !t nu mera styra landet, utgjort det sannskyldiga indret för Sir Robert Peel att bilda ett kabinett. : Jet korn väl till pass för honom, att sakerna fo-J: ade sig så, alt han fick hofdamerna att skyllal, å, för att med anständighet kunna draga sig ur pelet. Lord Melbourne gaf i Öfverhuset d. 14 tillkänna, tt han åter trädt i spetsen för ministeren. ( Reform-vännerna i Underhuset hafva hållit en i ammankomst, hvarvid de beslutit att gifva sina 1 otar vid Talmanac. valat aftar Ir Åhararna na ko 0.