MUSIK. Mamsell Jenny Linds konsert på Kongl. Teatern i går afton var en af de intressantaste som på länge passerat, och ett nytt bevis på, i huru bög grad denna unga skådespelerska förvärfvat sig publikens ynnest. Redan i Onsdags afton voro alla biljetter, med undantag af några platser på femte raden och stående parterr, utsålda, och det bifall, de applådissementer, hvarmed konsertgifverskan emottogs och beledsagades både vid sitt inträde och efter hvarje af sina nummer, samt slutligen då hon framropades, var nästan ett fortfarande rus af enthusiasm. Det behöfves i sanning hela den modesti och kärlek till sin konst, som M:ll Lind äger, för att icke blifva bortskämd af sådant. Den som först ser denna adertonåriga konstnär inträda på scenen, skulle knappt anse den makt hon redan utöfvar öfver sin publik möjlig; hon liknar då snarare en blyg landtflicka, än en ung aktris som redan öfver ett år varit i en alltmer stigande ynnest. Hennes uppsyn, då hon står och väntar med sina noter i handen, har någonting så utomordentligt modest och enkelt, att man ej skulle ana, att så mycken själfullhet bor derinom. Men nu börjar hon sjunga; hennes öga lifvas småningom, och ehuru blott i konserten, utan att göra en enda gest, ser man likväl huru hon snart glömt allt omkring sig för det ämne, hvarom hon sjunger den strålande blicken, uttrycket i rösten, brö