Me VV JURY AMA SMA förfela att verka betydligt på opinionen. Har uttaiar utan förbehåll sitt ogillande och sin förtrytelse öfver Konung Ernsts tilltag. Anled. ningen till Friberre von Gagerns tal var ett utskotts betänkande i anledning af deputeraden: i andra kammaren Glaubrechts förslag om er petition till regeringen, att hon måtte medverka till återställande af 1833 års konstitution : Hannover. Hessiske statsministern Friherre du Thil hade, då denna proposition kom till re. geringens kunskap, aflåtit till kamrarne en skrif. velse, hvari förklarades, att saken icke rörde ständerna. Det är denna skrifvelse, hvarpå : talet på ett par ställen alluderas. Friherre vor Gagern yttrade sig skriftligen på följande sätt Det i sä många afseenden högst vigtiga ämne som nu kommer under vår öfverläggning, fyller mig med de bittraste känslor af bekymmer och ovilja och först sedan jag tillräckligt belyst detsamma skall jag till slut söka och finna grunder till tröst Efter sådana, omständligt, med afsigt och flera gån: ger uppställda satser och förbehåll å ministerens sida, vid de allravigtigaste frågor rörande konstitutionell författning och hela förbundsystemet, efter en så haltlös och dock anspråksfull doktrin i utskottets betänkande, är det pligt och i synnerhet min pligt, att åter i sina rättigheter insätta stats. rätt, folkrätt, logik och sammanhang, så mycket som står i min förmåga. Hans höghet, förste presidenten, prins Emil aj Hessen, afbröt här talaren och yttrade: aJag anser mig pligtig att afbryta talaren, ocn anmoda honom, ifall jag förstått honom rätt, att återtaga och förändra uttrycken: en så haltlös och dock anspråksfull doktrin i utskottets betänkande, emedan dessa uttryck äro förolämpande för utskottet. ÖOrfverhufvud måste jag fästa uppmärksamheten derpå, att det vid denna diskussion blir af serdeles vigt att undvika allt, som kunde innefatta nägonting vangenämt cller stötande för den ena eller andra ledamoten af den höga kammaren, och att, så mycket som möjligt, afhålla sig ifrån afvikelser från ämnet för öfverläggningen. Friherre von Ga;jern svarade: aMan kan icke undvika att yttra sig öfver sättet, hvarpå man här behandlar landtdagens angelägenheter. Sedermera fortsatte han läsningen af sitt skriftliga tal på följande sätt: cOch tron ej att jag här endast ämnar tala om theorier och principer, utan om störda rättigheter, om våra, om mina rättigheter, härledda af 13 och 14 art. i förbundsakten, hvars förhandling och författande jag, såsom hvar och en känner, varit med om, och som jag skall veta att försvara. Den största svårigheten för mig är, att jag nödgas fnblanda Storhertigens person, ja hans speciella äsigt, hvilken jag alltså icke kan lemna åsido. Men äfven denna svårighet afskräcker mig icke, och jag hoppas kunna lösa den. — Jag går icke så långt, att jag skulle vilja jemföra de Hannoverska statsurkunderna af 4819 och 1833 med hvarandra, och gifva den ena företrädet framför den andra. Detta tillhör Hannoveranerne eller de skiljedomare, som frivilligt eller i uppdrag af Tyska förbundet kunna komma att media i denna sak. Tysk statsrätt, Tysk nationalitet, Tysk ordning och isynnerhet Tysk sanning och rätt, det är mitt thema och det äkta konservativa, som så väl anstår denna höga kammare. Nej, den stora epoken af åren 481453, 14 och 15 — mej, Kongressen i Wien — nej, förbundsakten har icke testamenterat åt Tyska nationen absolutism, godtycke och laglöshet! Hvarje bokstaf i förhandlingarna, i de Preussiska, Engelska och Hannoverska statsskrifterna och förklaringarna, och äfven min, hade till mål den furstliga maktens inskränkning genom ständer. fÖch det utan uppskof, utan dröjsmål och utan undflykter. Så böd tiden, sinresstämningen och insigten. Det hette icke då, såsom vicomte de Chateaubriand sade om kongressen i Verona, äfven till följe af hvad han sjelf sett och varit med om: la plupart des evenemens de nos jours sexpliquent par la peur. Hvar och en, som med näågot allvar frågat derefter, vet hvad ett förbundssystem vill säga och känner dess fördelar. Fördomar eller till och med den nyss omtalta räddhägan kunna icke i detsamma insmuggla några nya åsigter och grundsatser. Det ligger en uppenbar motsägelse deri, att ständerna i de serskilda Tyska länderna skola lyda förbundsakten, öfverallt erkänna densamma, men icke få befatta sig med att fråga efter dess verkliga betydelse, dess verkiiga bestämmelse, och icke fordra dess upprätthållande. Hvad skulle man väl i NewYork eller Luzern säga, om det påstods, att man icke finge bekymra sig om Kongressen, om Schweitz, om landtdagarne, med ett ord, om det gemensamma fäderneslandet, om hela statsmachinen? Den furstliga högheten förändrar icke saken. Att vara furste vill här säga öfverhufvud för ett folk, och icke för en famili. Och så mycket stridande emot folkrätt, som än finnes i utskottets betänkande, så begagnar detsamma dock ordet: folkrättsenlig, och kallar Tyska förbundet en folkrättsenlig förening. (Talaren ingick här i några betraktelser öfver förbundsakten, och beklagade, att Förbundets förbandlingar hållas hemliga.) Då Georg Canning, under förra decenniet — det lärer hafva varit i Mars 4896 — i parlamentet, vid diskussionen om budgeten, möttes med den frågan, hvarföre en dyr beskickning underhölls vid det lilla hofvet i Stuttgart? svarade han: Det hade alltid varit Englands Me: att värka frördalalktiaot nå da arm2 häafran