Me VV JURY AMA SMA
förfela att verka betydligt på opinionen. Har
uttaiar utan förbehåll sitt ogillande och sin för-
trytelse öfver Konung Ernsts tilltag. Anled.
ningen till Friberre von Gagerns tal var ett ut-
skotts betänkande i anledning af deputeraden:
i andra kammaren Glaubrechts förslag om er
petition till regeringen, att hon måtte medver-
ka till återställande af 1833 års konstitution :
Hannover. Hessiske statsministern Friherre du
Thil hade, då denna proposition kom till re.
geringens kunskap, aflåtit till kamrarne en skrif.
velse, hvari förklarades, att saken icke rörde
- ständerna. Det är denna skrifvelse, hvarpå :
talet på ett par ställen alluderas. Friherre vor
Gagern yttrade sig skriftligen på följande sätt
Det i sä många afseenden högst vigtiga ämne
som nu kommer under vår öfverläggning, fyller mig
med de bittraste känslor af bekymmer och ovilja
och först sedan jag tillräckligt belyst detsamma
skall jag till slut söka och finna grunder till tröst
Efter sådana, omständligt, med afsigt och flera gån:
ger uppställda satser och förbehåll å ministerens
sida, vid de allravigtigaste frågor rörande konstitu-
tionell författning och hela förbundsystemet, efter
en så haltlös och dock anspråksfull doktrin i ut-
skottets betänkande, är det pligt och i synnerhet
min pligt, att åter i sina rättigheter insätta stats.
rätt, folkrätt, logik och sammanhang, så mycket
som står i min förmåga.
Hans höghet, förste presidenten, prins Emil aj
Hessen, afbröt här talaren och yttrade: aJag anser
mig pligtig att afbryta talaren, ocn anmoda honom,
ifall jag förstått honom rätt, att återtaga och förän-
dra uttrycken: en så haltlös och dock anspråksfull
doktrin i utskottets betänkande, emedan dessa ut-
tryck äro förolämpande för utskottet. ÖOrfverhufvud
måste jag fästa uppmärksamheten derpå, att det vid
denna diskussion blir af serdeles vigt att undvika
allt, som kunde innefatta nägonting vangenämt cl-
ler stötande för den ena eller andra ledamoten af
den höga kammaren, och att, så mycket som möj-
ligt, afhålla sig ifrån afvikelser från ämnet för öf-
verläggningen.
Friherre von Ga;jern svarade: aMan kan icke
undvika att yttra sig öfver sättet, hvarpå man här
behandlar landtdagens angelägenheter. Sederme-
ra fortsatte han läsningen af sitt skriftliga tal på
följande sätt: cOch tron ej att jag här endast äm-
nar tala om theorier och principer, utan om störda
rättigheter, om våra, om mina rättigheter, härledda
af 13 och 14 art. i förbundsakten, hvars förhand-
ling och författande jag, såsom hvar och en känner,
varit med om, och som jag skall veta att försvara.
Den största svårigheten för mig är, att jag nödgas
fnblanda Storhertigens person, ja hans speciella ä-
sigt, hvilken jag alltså icke kan lemna åsido. Men
äfven denna svårighet afskräcker mig icke, och jag
hoppas kunna lösa den. — Jag går icke så långt,
att jag skulle vilja jemföra de Hannoverska stats-
urkunderna af 4819 och 1833 med hvarandra, och
gifva den ena företrädet framför den andra. Detta
tillhör Hannoveranerne eller de skiljedomare, som
frivilligt eller i uppdrag af Tyska förbundet kunna
komma att media i denna sak. Tysk statsrätt, Tysk
nationalitet, Tysk ordning och isynnerhet Tysk san-
ning och rätt, det är mitt thema och det äkta kon-
servativa, som så väl anstår denna höga kammare.
Nej, den stora epoken af åren 481453, 14 och 15 —
mej, Kongressen i Wien — nej, förbundsakten har
icke testamenterat åt Tyska nationen absolutism,
godtycke och laglöshet! Hvarje bokstaf i förhand-
lingarna, i de Preussiska, Engelska och Hannover-
ska statsskrifterna och förklaringarna, och äfven
min, hade till mål den furstliga maktens inskränk-
ning genom ständer. fÖch det utan uppskof, utan
dröjsmål och utan undflykter. Så böd tiden, sin-
resstämningen och insigten. Det hette icke då, så-
som vicomte de Chateaubriand sade om kongres-
sen i Verona, äfven till följe af hvad han sjelf sett
och varit med om: la plupart des evenemens de
nos jours sexpliquent par la peur.
Hvar och en, som med näågot allvar frågat der-
efter, vet hvad ett förbundssystem vill säga och
känner dess fördelar. Fördomar eller till och med
den nyss omtalta räddhägan kunna icke i detsam-
ma insmuggla några nya åsigter och grundsatser.
Det ligger en uppenbar motsägelse deri, att stän-
derna i de serskilda Tyska länderna skola lyda för-
bundsakten, öfverallt erkänna densamma, men icke
få befatta sig med att fråga efter dess verkliga be-
tydelse, dess verkiiga bestämmelse, och icke fordra
dess upprätthållande. Hvad skulle man väl i New-
York eller Luzern säga, om det påstods, att man
icke finge bekymra sig om Kongressen, om Schweitz,
om landtdagarne, med ett ord, om det gemensam-
ma fäderneslandet, om hela statsmachinen? Den
furstliga högheten förändrar icke saken. Att vara
furste vill här säga öfverhufvud för ett folk, och
icke för en famili. Och så mycket stridande emot
folkrätt, som än finnes i utskottets betänkande, så
begagnar detsamma dock ordet: folkrättsenlig, och
kallar Tyska förbundet en folkrättsenlig förening.
(Talaren ingick här i några betraktelser öfver för-
bundsakten, och beklagade, att Förbundets förband-
lingar hållas hemliga.) Då Georg Canning, under
förra decenniet — det lärer hafva varit i Mars
4896 — i parlamentet, vid diskussionen om budge-
ten, möttes med den frågan, hvarföre en dyr be-
skickning underhölls vid det lilla hofvet i Stutt-
gart? svarade han: Det hade alltid varit Englands
Me: att värka frördalalktiaot nå da arm2 häafran