giltid funnits utan rikedom; hvilket deremot varit störst, när nationer börjas yra till sin undergång. Säga, att högsta cirkwlalion med evigt gyckelspel och anfäktelse, gör välmakt, är detsamma som att inbilla sig att sporren ger kraft, att feber är styrkande, att qvickhet är förstånd. — Det sanna är just tvertemot denna fåniga visdom, och lärer oss, att icke det mesta till en sak, utan just det minsta är dess äkta mått, som gör både dess styrka och dess skönhet. — — cDerföre är det ändtligen uppenbart, att Rikedom, genom elände och yppighet, gör nöd och öfvermod, och genom detta brotten., — Ehura dessa anförda ord icke äro egentligen uttalade för ett serskildt fall, sådant som det ifrågavarande, utan åsyfta allmänna förhållanden, synes mig dock, att mycket deraf äfven lämpar sig hit. — Ägde jag förmåga att, på ett så klart och tydligt sätt, som jag önskar, kunna utveckla min tanka, i detta vigtiga ämne, skulle jag visserligen icke underlåta det; men nu måste jag hålla mig inom de gränser, naturen och ödet för mig utstakat, och således inskränka mig till försäkran om min innerliga öfvertygelse, att en ytterligare inskränkning än den, som redan förelinnes i rättigheten att äga och besitta jord, icke allenast är rättsvidrig, utan äfven onaturlig och skadlig, och kan aldrig äga bestånd, om folkökningen fortgår i lika progression hädanefier som hittills. Och den gör det troligen, så vida härjande farsoter eller förödande krig uteblifva, och så vida restriktiva åtgärder icke vidtagas, hvilka på ett radikalt sätt hindra: den ringare folkklassens tillväxt, från hvilken, som man vet, hemmansklyfningarne. och jordens styckning egentligen härleda sig. — Min fasta föresats är att, hvad på mig ankommer, och, så vidt jag förstår, söka bevara den ringares rätt, så väl som den mäktigares, och således — såsom lagstiftare i ett samhälle, der allt stod till som det borde göra, skulle jag ej tveka tillstyrka, att ägandeoch nyttjande-rätten af en hvars lagliga egendom, den måtte vara större eller mindre, den. måtte hafva hvad namn som helst, borde förblifva fri och obehindrad, äfvensom att alla onaturliga band och tvångs-lagar, hvilka lägga hinder i vägen för menskliga krafternas utveckling och förädling eller sträfvande att på ett ärligt sätt försörja sig, skaffades ur vägen. Då imedlertid större delen af de kommitteer från hvarje rikets län, som med yttrande öfver hemmansklyfningen etc. inkommit, uttryckt den tanken, att väl icke de föreskrifter, som finnas i Kongl. Förordningen den 49 Dec. 1827, men bristande kontroll öfver Förordningens efterlefnad, har vållat den utsträckning af hemmansklyfning och jordafsöndring ete., som i sednare tider ägt rum, hvilken nu så mycket öfverklagas, anser jag visserligen, i följd af detta vitsord från en vidsträcktare erfarenhet än min egen, att någon uppmärksamhet deråt bör lemnas, om också framtidens erfarenhet kommer att jäfva de slutsatser, hvilka man nu nödgas draga af en sålunda sammanfattad mera tillfällig erfarenhet, och af sådana skäl vill jag medgifva: att kontroller, ledande till Förordningens efterlefnad, erfordras; men att äfven då,i följd af dessa kontroller, besittning med full äganderätt af mindre jordrymder nästan blir omöjlig, och således många tusende menniskor betagas hoppet att någonsin få äga eget tak öfver hufvudet, utvägar må beredas för dem, att på annat sätt få lifvets behof tillfredsställda, så att de icke slutligen tvingas till Imänna. välfirden något annat, hvarmed den allmänna vällirden och enskilda äganderätten kan bli föga båljåten. Och hurudana än dessa kontroller må bli, skall jag dock aldrig medgifva, att de skala äga retroaktif verkan, — hvarigenom en mängd tvister skulle uppkomma, en mängd förhållanden rubbas, som hittills ägt bestånd och ansetts heliga.n — särTTATTr