giltid funnits utan rikedom; hvilket deremot varit
störst, när nationer börjas yra till sin undergång.
Säga, att högsta cirkwlalion med evigt gyckelspel
och anfäktelse, gör välmakt, är detsamma som att
inbilla sig att sporren ger kraft, att feber är styr-
kande, att qvickhet är förstånd. — Det sanna är
just tvertemot denna fåniga visdom, och lärer oss,
att icke det mesta till en sak, utan just det min-
sta är dess äkta mått, som gör både dess styrka
och dess skönhet. — —
cDerföre är det ändtligen uppenbart, att Rike-
dom, genom elände och yppighet, gör nöd och öf-
vermod, och genom detta brotten., —
Ehura dessa anförda ord icke äro egentligen
uttalade för ett serskildt fall, sådant som det
ifrågavarande, utan åsyfta allmänna förhållan-
den, synes mig dock, att mycket deraf äfven
lämpar sig hit. — Ägde jag förmåga att, på ett
så klart och tydligt sätt, som jag önskar, kun-
na utveckla min tanka, i detta vigtiga ämne,
skulle jag visserligen icke underlåta det; men
nu måste jag hålla mig inom de gränser, natu-
ren och ödet för mig utstakat, och således in-
skränka mig till försäkran om min innerliga
öfvertygelse, att en ytterligare inskränkning än
den, som redan förelinnes i rättigheten att äga
och besitta jord, icke allenast är rättsvidrig,
utan äfven onaturlig och skadlig, och kan al-
drig äga bestånd, om folkökningen fortgår i li-
ka progression hädanefier som hittills. Och
den gör det troligen, så vida härjande farsoter
eller förödande krig uteblifva, och så vida re-
striktiva åtgärder icke vidtagas, hvilka på ett
radikalt sätt hindra: den ringare folkklassens till-
växt, från hvilken, som man vet, hemmans-
klyfningarne. och jordens styckning egentligen
härleda sig. — Min fasta föresats är att, hvad
på mig ankommer, och, så vidt jag förstår, sö-
ka bevara den ringares rätt, så väl som den
mäktigares, och således — såsom lagstiftare i
ett samhälle, der allt stod till som det borde
göra, skulle jag ej tveka tillstyrka, att ägande-
och nyttjande-rätten af en hvars lagliga egen-
dom, den måtte vara större eller mindre, den.
måtte hafva hvad namn som helst, borde för-
blifva fri och obehindrad, äfvensom att alla o-
naturliga band och tvångs-lagar, hvilka lägga
hinder i vägen för menskliga krafternas utveck-
ling och förädling eller sträfvande att på ett
ärligt sätt försörja sig, skaffades ur vägen. Då
imedlertid större delen af de kommitteer från
hvarje rikets län, som med yttrande öfver hem-
mansklyfningen etc. inkommit, uttryckt den tan-
ken, att väl icke de föreskrifter, som finnas i
Kongl. Förordningen den 49 Dec. 1827, men
bristande kontroll öfver Förordningens efterlef-
nad, har vållat den utsträckning af hemmans-
klyfning och jordafsöndring ete., som i sedna-
re tider ägt rum, hvilken nu så mycket öfver-
klagas, anser jag visserligen, i följd af detta
vitsord från en vidsträcktare erfarenhet än min
egen, att någon uppmärksamhet deråt bör lem-
nas, om också framtidens erfarenhet kommer
att jäfva de slutsatser, hvilka man nu nödgas
draga af en sålunda sammanfattad mera tillfäl-
lig erfarenhet, och af sådana skäl vill jag med-
gifva: att kontroller, ledande till Förordningens
efterlefnad, erfordras; men att äfven då,i följd
af dessa kontroller, besittning med full ägande-
rätt af mindre jordrymder nästan blir omöj-
lig, och således många tusende menniskor be-
tagas hoppet att någonsin få äga eget tak öfver
hufvudet, utvägar må beredas för dem, att på
annat sätt få lifvets behof tillfredsställda, så att
de icke slutligen tvingas till Imänna. välfirden
något annat, hvarmed den allmänna vällirden
och enskilda äganderätten kan bli föga båljåten.
Och hurudana än dessa kontroller må bli, skall
jag dock aldrig medgifva, att de skala äga re-
troaktif verkan, — hvarigenom en mängd tvi-
ster skulle uppkomma, en mängd förhållanden
rubbas, som hittills ägt bestånd och ansetts
heliga.n —
särTTATTr