gen enda småbrukare suttit, och lika säker än
jag på, att någon sådan icke heller kommer till
Riksdag att föra talan, ehuru det i denna sak
är deras rätt det gäller, ty grundlagen bestäm-
mer besuttenhet såsom ett vilkor för att kunna
väljas till riksdagsman. Biir nu den fattiga
förmögnare, sedan man fråntagit honom de me-
del, hvarmed han tänkte och ville försörja sig
och de sina? — — Hvilka rättigheter tiller-
kännas honom häremot? Löseskiliingen! — Nå!
det är godt och väl; men den far han ej sjelf
bestämma, och troligen får han icke för den,
någon egen jord på annat ställe, hvarå han
blir besutten. Han har således endast att välja
emellan tjena — svälta, stjäla eller tigga. —
Det finnes andra näringar än jordbruk, säger
man. Ja! men dertill fordras både fallenhet
och näringsfrihet; äga vi väl desse i allmän-
het? — Det enkla förnuftet tycks alltså anvisa,
att den lag, som koncentrerar förmögenhet, ä-
ganderätt och sjelfständighet på färre händer,
mer befordrar fattigdom, än den, som sprider
förmögenheten och sjelfbeståndet till pluralite-
ten af landets invånare, och — att således en
dylik lag leder till motsatsen af hvad den åsyftar,
— att den åstadkommer en större fattigdom
bredvid en mera sammandragen rikedom; —
Slafveri och armod i bredd med välde och en
på färre händer samlad välmåga. — Penningen
får då rättigheter, hvilka nekas menskligheten!
För nära 50 år sedan yttrade en Svensk
man följande märkliga ord:
Då, säger han, amenniskans naturliga orstanke
och idoghet först hade frambragt ett naturligt väl-
stånd; så var detta välstånd, enligt all sann histo-
ries vittnesbörd, lika så allmän som nog för alla
till sällhet. Men Rikedom, som i sin natur är för
mycket, disproportion och orätt: — Rikedom, som
kan göra jorden för liten för en endas lust, för en
endas svalg, ty mer vill mer ha, och ännu hellre
griper det mesta än det minsta: — Rikedom upp-
steg — — och gjorde eländet så naturligt, som
välståndet var förut, och så naturligt, som det är
att fänad och foglar hade intet, när först bonden
förstod att packa frukter, skörd, gräs och blomster
in i sin lada. Det är en klar kalkyl. Om en äg-
de hela jorden, så hade ju alla andra intet mer, än
hvad som kunde vinnas af hans hand? Och det
kunde lätt hända, att denna hand icke öppnades,
utan för trälar, knäböjda, smilande, — utan för gyck-
lare i fånig lust, — utan för konstnärer i all ga-
len yppighet och snillen i berömma. — Detta är
tyranniernas a b c d; icke kungar och adel, som
hade sitt ursprung af dygd, åtminstone af käckhet
och mod. Detta är grundtyranni. — Derföre kun-
de ock Romarnes hela gudomliga frihet i början
icke hindra dem att mangrant, midt i Republiken,
blifva skuldträlar under de: rika: och till slut
var det endast yppiyheten , det är rikedomens
majestät i all dess yrsel, som regerade dem, till dess
de icke mera kunde regeras, utan af en hotande blo-
dig tyrann. Korteligen: rikedomen, med en och sam-
ma kraft, gör elände och yppighet, och yppighet och
elände. Ty med sin gränslösa ifver i ståt, i på-
fund, i lust, utgör yppigheten en underbart qvick
eländets konst, eller bokstafligen en konst att med
allt öfverflöd evigt finna sig ånyo i nöd och brist;
och en nöd och brist, som lika verkligen fräter
hjertat, ty rikedomens högfärd har förenat dermed
hån och skam. — Det är gammalt bokprål, att nå-
got serdeles djupt eller högt gör vårt elände, ty
saken är klar, för den som ser. Lifvets kalkyl är
året, och årets kalkyl är dagen, och dagens kalkyl
är äta, dricka, bo, vara klädd och ansedd, på det
bästa. Således, det som häruti gör yrsel, förvirrar
allt. — Men nu har också hopen sinne, retelse och
lust; och det är en dumhet hvad qvickhufvuden
ropa, att rikedomen är dum; det är icke utan vett
den växer, och JM 4 af detta vett, är att sälja YP-
pighetens mäsk och draf åt hopen äfvensom dess
kraft och blomma åt de förnäma. — Dock äfven
denna yppighet göres evigt ny och större; hopen
hinner ej med, blottas, mattas och blir pack. Och
utur packet födas missgerningar. — Det är bekant,
att vanligen på jorden gäller Gud mindre än Guld.
Men det är lika så bekant, att aldrig var en na-
tion rätt ädel, rätt stark, eller rätt lycksalig, utan
med förakt af guldet; hvilket aldrig fordras till ett
naturligt välstånd, men tvertom med sin glans af
Tartaren lockar och leder menniskor långt ifrån
både Gud. och ära och fröjd och frihet, — Ja! hvad
man minst kunde vänta, icke blott mängden har
rikedomen genom sin egen natur och sin yppighets
hexeri, blottat på välstånd, på ära och gjort till
pack; utan äfven de höga hafva måst tvingas ifrån
sin första hjelte-enfald till att blänka i flärd och
flitter, hafva måst gräma sig af konstig nöd, a!
armodets sorger, och tjusas till ruiner. — Så klar
är det att rikedomen gör allt till träldom och elän:
de! Derföre är den en Ulysses, som kan undvika
Circes bägare, af hvilken så många tusende för
vandlats till svin och vargar. — — —
cYppigheten skulle, om den kunde, svälja Gud:
hela välsignelse i en droppe. — Men att denna yr.
sel ger Staten välmakt, det jollra gamla barn, som
ännu dårasaf glansen: ty guld ger den ofta, mer
aldrig välmakt. — Och vore pengar välmakt, si
skulle ej helsa och ett ädelt arbete, ej manligt vett
mr Er mr moa 8 för 4 mAh cianlfotöändiashat håds