gen enda småbrukare suttit, och lika säker än jag på, att någon sådan icke heller kommer till Riksdag att föra talan, ehuru det i denna sak är deras rätt det gäller, ty grundlagen bestämmer besuttenhet såsom ett vilkor för att kunna väljas till riksdagsman. Biir nu den fattiga förmögnare, sedan man fråntagit honom de medel, hvarmed han tänkte och ville försörja sig och de sina? — — Hvilka rättigheter tillerkännas honom häremot? Löseskiliingen! — Nå! det är godt och väl; men den far han ej sjelf bestämma, och troligen får han icke för den, någon egen jord på annat ställe, hvarå han blir besutten. Han har således endast att välja emellan tjena — svälta, stjäla eller tigga. — Det finnes andra näringar än jordbruk, säger man. Ja! men dertill fordras både fallenhet och näringsfrihet; äga vi väl desse i allmänhet? — Det enkla förnuftet tycks alltså anvisa, att den lag, som koncentrerar förmögenhet, äganderätt och sjelfständighet på färre händer, mer befordrar fattigdom, än den, som sprider förmögenheten och sjelfbeståndet till pluraliteten af landets invånare, och — att således en dylik lag leder till motsatsen af hvad den åsyftar, — att den åstadkommer en större fattigdom bredvid en mera sammandragen rikedom; — Slafveri och armod i bredd med välde och en på färre händer samlad välmåga. — Penningen får då rättigheter, hvilka nekas menskligheten! För nära 50 år sedan yttrade en Svensk man följande märkliga ord: Då, säger han, amenniskans naturliga orstanke och idoghet först hade frambragt ett naturligt välstånd; så var detta välstånd, enligt all sann histories vittnesbörd, lika så allmän som nog för alla till sällhet. Men Rikedom, som i sin natur är för mycket, disproportion och orätt: — Rikedom, som kan göra jorden för liten för en endas lust, för en endas svalg, ty mer vill mer ha, och ännu hellre griper det mesta än det minsta: — Rikedom uppsteg — — och gjorde eländet så naturligt, som välståndet var förut, och så naturligt, som det är att fänad och foglar hade intet, när först bonden förstod att packa frukter, skörd, gräs och blomster in i sin lada. Det är en klar kalkyl. Om en ägde hela jorden, så hade ju alla andra intet mer, än hvad som kunde vinnas af hans hand? Och det kunde lätt hända, att denna hand icke öppnades, utan för trälar, knäböjda, smilande, — utan för gycklare i fånig lust, — utan för konstnärer i all galen yppighet och snillen i berömma. — Detta är tyranniernas a b c d; icke kungar och adel, som hade sitt ursprung af dygd, åtminstone af käckhet och mod. Detta är grundtyranni. — Derföre kunde ock Romarnes hela gudomliga frihet i början icke hindra dem att mangrant, midt i Republiken, blifva skuldträlar under de: rika: och till slut var det endast yppiyheten , det är rikedomens majestät i all dess yrsel, som regerade dem, till dess de icke mera kunde regeras, utan af en hotande blodig tyrann. Korteligen: rikedomen, med en och samma kraft, gör elände och yppighet, och yppighet och elände. Ty med sin gränslösa ifver i ståt, i påfund, i lust, utgör yppigheten en underbart qvick eländets konst, eller bokstafligen en konst att med allt öfverflöd evigt finna sig ånyo i nöd och brist; och en nöd och brist, som lika verkligen fräter hjertat, ty rikedomens högfärd har förenat dermed hån och skam. — Det är gammalt bokprål, att något serdeles djupt eller högt gör vårt elände, ty saken är klar, för den som ser. Lifvets kalkyl är året, och årets kalkyl är dagen, och dagens kalkyl är äta, dricka, bo, vara klädd och ansedd, på det bästa. Således, det som häruti gör yrsel, förvirrar allt. — Men nu har också hopen sinne, retelse och lust; och det är en dumhet hvad qvickhufvuden ropa, att rikedomen är dum; det är icke utan vett den växer, och JM 4 af detta vett, är att sälja YPpighetens mäsk och draf åt hopen äfvensom dess kraft och blomma åt de förnäma. — Dock äfven denna yppighet göres evigt ny och större; hopen hinner ej med, blottas, mattas och blir pack. Och utur packet födas missgerningar. — Det är bekant, att vanligen på jorden gäller Gud mindre än Guld. Men det är lika så bekant, att aldrig var en nation rätt ädel, rätt stark, eller rätt lycksalig, utan med förakt af guldet; hvilket aldrig fordras till ett naturligt välstånd, men tvertom med sin glans af Tartaren lockar och leder menniskor långt ifrån både Gud. och ära och fröjd och frihet, — Ja! hvad man minst kunde vänta, icke blott mängden har rikedomen genom sin egen natur och sin yppighets hexeri, blottat på välstånd, på ära och gjort till pack; utan äfven de höga hafva måst tvingas ifrån sin första hjelte-enfald till att blänka i flärd och flitter, hafva måst gräma sig af konstig nöd, a! armodets sorger, och tjusas till ruiner. — Så klar är det att rikedomen gör allt till träldom och elän: de! Derföre är den en Ulysses, som kan undvika Circes bägare, af hvilken så många tusende för vandlats till svin och vargar. — — — cYppigheten skulle, om den kunde, svälja Gud: hela välsignelse i en droppe. — Men att denna yr. sel ger Staten välmakt, det jollra gamla barn, som ännu dårasaf glansen: ty guld ger den ofta, mer aldrig välmakt. — Och vore pengar välmakt, si skulle ej helsa och ett ädelt arbete, ej manligt vett mr Er mr moa 8 för 4 mAh cianlfotöändiashat håds