af sitt embete, och Privy Council att råda koI nungen, utan att det imedlertid faller någon in att begära, att alla dess ledamöter resignera, när den delen deraf, som kallas ministeren, resignerar. Den enda bestämda befattning, Privy Council har qvar, är utöfvandet af den domsrätt, som Konungen, i egenskap af öfver-länsherre, fordom personligen utöfvade i sitt råd (sitt civila råd, om man så får uttrycka sig; de tolf domrarnea äro hans juridiska råd och hafva så ansetts och kallats från urminnets tider). ) Presidenten i Privy Council anses höra till kabinettet och varierar med det. cMen om än denna reform-idt icke skulle I förmå göra sig gällande, och om man nödvändigt vill fortfarande hafva konungen till doI mare i enskilda tvistemål, så låter dock miniII sterstyrelsen i alla fall verkställa sig, och det; utan någon lagförändring, utom den af upplösI ningsförfattaren föreslagna, rörande protokollernas inskränkning och utfärdningssättet för konungens beslut. — Att Statssekreterarne skola befrias från föredragning af enskilda tvistemål, är imedlertid nödvändigt; men både detta ocb frågan om de serskilda föredraganderna i dessa mål torde möta föga svårigheter, enär det föI reslagna redan är i praxis vedertaget.c -FT os aFör att gifva ministrarne samband och förmå I dem att konferera och sammanjemka sina tankar om alla vigtiga ämnen, erfordras icke något serskildt lagstadgande; detta blifver ett behof och gör sig snart gällande utan alla föreskrifcer. Lika snart komma de säkert icke att inse nödvändigheten att äga en parlamentarisk majoritet för sig ialla prinI cip-frågor. Motviljan mot erkännandet af denna I majoritets nödvändighet uppenbarar sig ännu oförminskad i den missaktning, hvarmed representationens beslut behandlas. I England, Frankrike etc. brukas också kommittcer, cyederbörandes höfånden, 0. s. Y., likasom här. Men det sker alltid Iföre representationens beslut; så snart dat är gifI vet, då upphör all vidare undersökning; nationen anses hafva gifvit sitt slutliga svar på frågorna, och cm Konungamagten än skulle finna sig föranlåten att vägra sanktion derå, vågar hon dock icke I skymfa folkombuden med en ytterligare undersökning af hvad desse förklarat vara tillräckligt undersökt. Här deremot börjas det rätta ahörandet, till höger och venster just då, när Ständerne fattat sit beslut. Kommitteer nedsättas, vederbörande höras; detta sednare sträcker sig så långt red, att en länsmar kan komma att förklara ett Ständernas beslut för ett tomt förslagsmakeri. Med ett ord, då national-representationen gjort en sak ailldeles färdig, betraktas den ofta så, som vore deruti ingenting ännu gjort; man aktar högre en gros3handelseller skeppsredare-secielet, och framför allt tror man vida bögre på en embetsman, vore han än den lägste inom hierarkien ).c I U I Då nu så är, kan man icke undra, alt styrelsen — den må heta ministrar eller fingeras uppenbarad i en callenan — med synnerlig motvilja förkastar den tanken att bero af representationens beslut. Det måste till och med förefalla besynnerligt, att man ens gör sig det ringaste besvär att skaffa gynnande yoteringar. Detta sker dock, dels för att hafva något att åberopa för åtgärder, dem man vill, dels och hufvudsakligen för beskattningsoch anslags-väsendet, hvari man visst tillåter sig afsteg från föreskrifterna, men dock icke kan låta länsmän yttra sig ) tImedlertid skall snart den tiden komma, då man I inser den fullkomliga moraliska omöjigheten att! styra ulan folkets, lagligen uttryckta, bifall, än mera cmot ået. Härom kommer ingen lag aut stiftas; den hyarken behöfves eller uträttar något. En !! representation med lugn, värdighet och talenter ! kan icke trotsas; och en sådan kan ej hel!er lån-! ge uteblifva, Antingen mäste en annorlunde orga-!sS niserad uppkomma, eller ock skall sjelfva den, som a finnes, huru illa sammansatt den än är, nödgas att) kb ! tillegna sig det ljus och den duglighet, som finnes t att tillgå inom nationen. Sveriges gamla former L ) Blackstone, Bok. 4, Cap 3. I ) Detta sammanhänger med ett annat ämne, som! förtjenar sin serskilda afbandling: den ekonomi! ska lagstiftningen. Gränserna för denna uppsats tillåta ej att ingå i den vidlyftiga frågan. I fråga om styrelsens beroende af representationens pluralitet måste en erinran göras, för att förekomma ett missförstånd af den satsen, att kabinettet måste afgå, så smart det stadnar i mi-, noriteten. Ministrarne kunna väl, såsom enskilda representations-ledamöter, yttra sig och votera med minoriteten i någon enstaka fråga, utan att derföre genast afgå från styret; och ehuru detta blifver vanskeligare, om de sjelfve väckt frågan, såsom en regeriimgs-proposition (cabi: et measure), är deras resignation icke ändock gifven, emedan en afslagew motion i alla fall icke in nebär nödvändigheten eff ett nytt styrelse-system.! Men genomdrifvandet: af ett förslag, mot hvilket ) ud sor göniståre, medförer nya atse Ke grundsatser och: inöes alltid ofelbart en BB -—AM -— — MM Er Cr me (RR AA AM