öfvergilvit veråägheten. Uti aberedningsmål
diskuteras och beslutas ärenderne af Ailmänna
ärendernas Beredning och sedan af Statsråds-
beredningen (denna instans, hvarom grundlagen
ingenting vet, och som uppkommit genom den
insedda nödvändigheten af hvad jag här före-
slagit) hvarpå de anmälas, i det hela pro for-
ma, inför Konungen i Konseljen. Ganska be-
stämdt kan antagas, att beslutande-rätten i
dessa enskilda tvistemål hvarken ökar den
verkliga, öfver det heta vakande och bestyran-
de Konungamagten, eller kan vara angenäm för
monarken. Vår historia lärer oss, att det är
denna befattning med småsaker och enskild-
heter, som bragt Konungamagten i de flesta
kollisioner med folkets känslor och på hårda
prof satt dess tillgifvenhet, ena dagen i en vrå
af riket, den andra i en annan. Afven då man-
namån eller höga rekommendationer verkligen
intet uträttat, har dock den tappande ofta miss
tänkt dem: oeh tron på cHerrarnas, skuld i
allt det obehagliga, som skett, har icke alltid
räckt till. Låt då hvar man lagligen veta, att
det är Herrarnas; och tron på Konungen
skall lida långt mindre afbräck, sedan obeha-
get af motgångar i enskilda mål får ett annat
föremål än monarken, hvars popularitet alltid
måste lida gensm ett för starkt anlitande a!
tron på hans omgilnings inflytande, åtminstone
så länge denna kan reservera sig.
A andra sidan skulle äfven någon kunna
vilja förebrå mig att hafva åsyftat minskning :i
rådgifvare-ansvarigheten, genom Statsrådernas
uteslutande från det egentliga, positiva ansva-
ret. — Emot denna tillvitelse behöfves i för-
sta rummet knappast mera än den observation,
att förslaget icke står ensamt, utan förutsälter
antagande äfven af det öfriga. Bortiaga en
ansvarighet, utan att hafva en annan, säkrare
och ändamålsenligare, i stället, har icke varit
meningen. Först då, när de verklige ministrar-
ne hos sig förenat ansvarsskyldigheten i heia
dess vidd, kan fråga af någon det laghundna
statsskickets vän väckas om lossande af någon
sorts ansvarighet, som kan existera för närva-
rande. Och dessutom bör anmärkas, att mitt
förslag alldeles icke innebär någon minskning i
Statsrådernas ansvarsskyldighet, utan bibehåller
den jemnt så stor, som den ru bestämmes af
lagen, nemligen att ansvara för sina råd och
legaliter icke kunna tvingas till något ytterli-
gare. Förslagets syftning är blott, alt de, ge-
nom departements-chefernas framdragande till
komplett ministeriel ansvarighet, trängas mera
i skuggan och anses mindre direkt och posi-
tilft inverka på ärendernas gång. Alt de, som
äro skyldige att hafva ett helt adminisratift
fachs alla trådar i sin hand, utarbeta och kom-
binera alla ärenderna derinom, besörja om och
ansvara för beslutens utfärdande — att de,
hvilkas pligt detta är och som redan nu hafva
en högre ansvarsskyldighet (den att resignera,
hvilket icke är ålagdt eller kan åläggas dem,
som biott utgöra en modererande, en återhål-
lande kraf!) skola framstå och taga första rum-
met bland dem, af hvilka nationen fordrar rä-
kenskap, detta är, hvad samhällets väl kräfver.
Det är de, som hafva Konungens makt i sin
hand, då de andre blott med upplysningar
och råd verka, och då deras inflytande kan
mera anses negatift än positift.
Att vilja envisas att hålla alla rådgifvare i
samma grad af ansvarighet med departements-
cheferna skulle förlama, i stället för att för-
stärka kabinettets total-ansvar. Kollegial-an-
svarighet förfelas vanligen, genom dess split-
trande på många händer och genom den en-
skilde ledamotens insöfvande i den tro, att hans
ansvarspligt icke kan vara så stor, då den de-
las af så många. Det sämsta, som kan göras
vid organiserandet af en administration, är, att
så tnlstölla, att hvar och en har många att
krypa bakom; allt, som delar ansvar, minskar
det, om just ej legalt, åtminstone moraliskt och
i opinion.
Dessutom finnes en konsideration, som för
ingen del får förbises. Man måste en gång
komma till den öfvertygelse, att allt lappnings-
system är odugligt, och att ett kabinett måste,
under det hvar och en är personligen och ser-
skildt ansvarig för sitt fach och allt, hvad der-
mom sker, tillika vara ense i alla stora, vitala
samhällsfrågor. Om nationens ombud antyda
nödvändigheten af nya styrelseprinciper, bör