öfvergilvit veråägheten. Uti aberedningsmål diskuteras och beslutas ärenderne af Ailmänna ärendernas Beredning och sedan af Statsrådsberedningen (denna instans, hvarom grundlagen ingenting vet, och som uppkommit genom den insedda nödvändigheten af hvad jag här föreslagit) hvarpå de anmälas, i det hela pro forma, inför Konungen i Konseljen. Ganska bestämdt kan antagas, att beslutande-rätten i dessa enskilda tvistemål hvarken ökar den verkliga, öfver det heta vakande och bestyrande Konungamagten, eller kan vara angenäm för monarken. Vår historia lärer oss, att det är denna befattning med småsaker och enskildheter, som bragt Konungamagten i de flesta kollisioner med folkets känslor och på hårda prof satt dess tillgifvenhet, ena dagen i en vrå af riket, den andra i en annan. Afven då mannamån eller höga rekommendationer verkligen intet uträttat, har dock den tappande ofta miss tänkt dem: oeh tron på cHerrarnas, skuld i allt det obehagliga, som skett, har icke alltid räckt till. Låt då hvar man lagligen veta, att det är Herrarnas; och tron på Konungen skall lida långt mindre afbräck, sedan obehaget af motgångar i enskilda mål får ett annat föremål än monarken, hvars popularitet alltid måste lida gensm ett för starkt anlitande a! tron på hans omgilnings inflytande, åtminstone så länge denna kan reservera sig. A andra sidan skulle äfven någon kunna vilja förebrå mig att hafva åsyftat minskning :i rådgifvare-ansvarigheten, genom Statsrådernas uteslutande från det egentliga, positiva ansvaret. — Emot denna tillvitelse behöfves i första rummet knappast mera än den observation, att förslaget icke står ensamt, utan förutsälter antagande äfven af det öfriga. Bortiaga en ansvarighet, utan att hafva en annan, säkrare och ändamålsenligare, i stället, har icke varit meningen. Först då, när de verklige ministrarne hos sig förenat ansvarsskyldigheten i heia dess vidd, kan fråga af någon det laghundna statsskickets vän väckas om lossande af någon sorts ansvarighet, som kan existera för närvarande. Och dessutom bör anmärkas, att mitt förslag alldeles icke innebär någon minskning i Statsrådernas ansvarsskyldighet, utan bibehåller den jemnt så stor, som den ru bestämmes af lagen, nemligen att ansvara för sina råd och legaliter icke kunna tvingas till något ytterligare. Förslagets syftning är blott, alt de, genom departements-chefernas framdragande till komplett ministeriel ansvarighet, trängas mera i skuggan och anses mindre direkt och positilft inverka på ärendernas gång. Alt de, som äro skyldige att hafva ett helt adminisratift fachs alla trådar i sin hand, utarbeta och kombinera alla ärenderna derinom, besörja om och ansvara för beslutens utfärdande — att de, hvilkas pligt detta är och som redan nu hafva en högre ansvarsskyldighet (den att resignera, hvilket icke är ålagdt eller kan åläggas dem, som biott utgöra en modererande, en återhållande kraf!) skola framstå och taga första rummet bland dem, af hvilka nationen fordrar räkenskap, detta är, hvad samhällets väl kräfver. Det är de, som hafva Konungens makt i sin hand, då de andre blott med upplysningar och råd verka, och då deras inflytande kan mera anses negatift än positift. Att vilja envisas att hålla alla rådgifvare i samma grad af ansvarighet med departementscheferna skulle förlama, i stället för att förstärka kabinettets total-ansvar. Kollegial-ansvarighet förfelas vanligen, genom dess splittrande på många händer och genom den enskilde ledamotens insöfvande i den tro, att hans ansvarspligt icke kan vara så stor, då den delas af så många. Det sämsta, som kan göras vid organiserandet af en administration, är, att så tnlstölla, att hvar och en har många att krypa bakom; allt, som delar ansvar, minskar det, om just ej legalt, åtminstone moraliskt och i opinion. Dessutom finnes en konsideration, som för ingen del får förbises. Man måste en gång komma till den öfvertygelse, att allt lappningssystem är odugligt, och att ett kabinett måste, under det hvar och en är personligen och serskildt ansvarig för sitt fach och allt, hvad dermom sker, tillika vara ense i alla stora, vitala samhällsfrågor. Om nationens ombud antyda nödvändigheten af nya styrelseprinciper, bör