Såsom hvar och en vet, finnas inom vårt kära fädernesland och i synnerhet här i Stockholm åtskilliga personer, hvilka hysa eller åtminstone låta förmärka den öfvertygelsen, att det icke gifves något ondt, som icke har sitt upphof i den periodiska pressen, och att, om icke denna press funnes, också aldrig något missnöje skulle kunna existera med en så faderlig styrelse som den härvarande. Så snart advokatfliskalen i Kgl. Svea Hofrätt hade inkommit med sitt allvarsamma slutpåstående emot Hr tillförordnade Polismästaren, uti måiet rörande gossarne Christans, Berglunds och Lundbergs behandling, gålfvo också dessa personer luft åt nyssnämnda öfvertygelse i svårmodiga verop och påståenden, att den liberala pressen vore skulden till alltsammans. Genljudet af det förut kända yttrandet, att det icke vore möjligt att styra med en sådan press, och bedyrandet, att tidningarne endast arbetade på samhällsbandens upplösning, voro de första ljud, som frampressades af bestörtningen deröfver, att en åklagare hade vågat tala ur en så sträng ton mot sjelfva öfverståthållareembetet i Stockholm. Ännu värre blef det, då tidningarne; upptogo och kommenterade Öfvrerståthållareembetets tilltag att, liksom till uppenbart trots af lagens bud, formligt upphäfva en domstols tydliga förordnande, att personer borde ur häkte lösgifvas. Det var nu icke mera möjligt att inskränka sin harm mot pressen inom den muntligt yttrade förtrytelsen. Den transpirerade till en början genom Svenska Minerva, hvars redaktör är en af Hr t. f. Öflverståthållarens intimare vänner, och som i M 350 för den 25 sistl. April anmärkt, huru tidningarne hafva sin blick coaftåtligt fästad på polisstyrelsen i hufvudstaden, till förebyggande utaf, alt ingen mcdborgare, som stjäl, må komma i tillfälle till alt bekänna sådant på sig, derest kan icke skulle hafva en apart smak derför. Oaktadt en så talande och begriplig insinuation som den, att tidningarnes anmärkningar emot våld eller lagstridighet i Öfverståthållareembetes maktutöfning hufvudsakligen hade tin motif att hjelpa tjufvar, icke borde sakna sina påräknade effekt, i synnerhet i ett ögonbliek, då grofva stölder föröfvas tätare än förr och nästan hvarenda dag, så ville — Gud vet hutu det kom sig — insinuationen ändå ej taga rigtigt skruf hos en hel hop folk, som hafva en viss inbiten föreställning, att lagens föreskrifter ieke böra öfverträdas, icke ens af dem, som skola tillhålla andra att efterlefva desamma. Det blef derföre nödigt att låta någon af deegentliga kärntrupperna röra på sig. Det s. k, polisbladet miste rycka fram, och den gamle Granskaren, som ännu aldrig svikit en sjuk sak, och som nu händelsevis icke har något eget papper att skrifva uti, befanns genast redo att taga Vederbörande under armarna uti nänmnde blad. Också såg mar i går tvenne spalter i