sonselj alltid ansett det vara; det likväl, så mycket än man må lägga det fylleriet till last, ej till den graden låter öfverlasta sig all starka drycker, att det, eller dess ombud, vid. något tillfälle, eller under hvilka förhållanden som helst; kuana låta förleda sig att antaga ett; förslag, som afser införandet äl prygel inom vara fredliga, och under sina dryga skatter tålmodigt lidande landsförsamlingar; och ati för! detta prygelsystems införande ataga sig en tunsa al 4,3200,000 Rdr b:ko årligen. För sådana Kongl. Rådgilvare bevare oss milde Herre Gud! Hatare af all godtycklig maltutöfning, men isynnerhet af Majestätets helgd för Svenska Konseljens Eedamöter. BENA DTS STATE VESA ETTER Nedanstående artikel, svar på en insänd replik i detta blad rörande tullsystemet och handel-friheten, har redan legat hos Redaktionen nära 44 dagar, men i brist af utrymme ej förr kunnat meddelas, hvilket vi, då artikeln i sig sjelf är i alla afseenden förtjent att läsas och begrundas, ansett för en skyldighet mot Ins. att anföra såsom skäl till dröjsmålet dermed! d! NYA LJUD AF DEN ROPANDES RÖST! (hörd — och besvarad i 34 76 af Aftonbladet.) Ehuru Redaktionen genast vid artikeln i JE 76 medelst noter besvarade Insändarens påståenden, anser sig dea aropande likväl förbunden att sjelf afgifva några svaromål i afseende på det speciella. Först och främst torde Insändaren tillåta oss göra en allmän anmärkning om det mindre beböriga i sättet att framställa en författares förmodade wsyftninga, och på en sådan förutsättning polemisera med honom. Insändaren har newligen både i början af sin artikel, såsom anslagen grundton, och sedermera i tillämpningen omtalat författarens asyftninga Det är icke på sådant sätt man vederlägger en motståndare. Det är endast med idcer man får möta idcer, och så snart man angriper syftningen, bloitställer man sig för misstanka om egen asyftningse beskaffenhet. a i ; I Benämningen monopolium, som författaren nyttjat, antager Insändaren icke såsom giltig för välveriernas produktioner, och bevisar detta nästan endast på etymologisk grund. Vi medgifve, att monopolinm betyder rättigheten att sälja ensam, men benämningen har aldrig varit begagnad för blott enskilda individer utan för korporationer, betraktade såsora individer, och detta är onekligen också förhållandet med välverierne hos oss. Kiädesfabrikanten t. ex. kan. sägas hafva monopolium, fastän någon enskild fabrikant ännu icke hunnit drifva det så långt, att han ensam blir den lycklige (hvilket, säsom förmanligast, kunde utgöra innersta inalet för hans önskningar). Att således monopolier verkligen i värt land finnas, lärer vara tydligt. Alt åter hvarje monopolium till sin natur är så beskaffadt, att det i sig innebär en rättighet och en makt att beskatta alla de individer, hvilka 1cke sjelfve äro tillverkare al den gynnade varan, utan endast konsumenter deraf, är en sak, som är så fulleligen bevist, att ett alervpprepande blefve obehagligt för läsaren. i Men ehuru afgjord den saken är, må den ropande dock icke förtröttlas att ännu en gang ropa nagot om densamma. Det är nemligen erhändt, att den fria konkurrensen är den, som fäller en varas pris (till lägsta möjliga punkt. Det lägsta möjliga pris är just hvad allmänheten fordrar, och det som allmänheten verkeiigen behöfver, ty ju mera produkter man kan arbeta sig till, d. ä. utbyta mot sitt eget arI bete, desto mera har man stigit i välstånd, eller, med andra ord, destv mera har man beisezrat de menskliga behofven, och detta är oI nekligen ej allenast en lycka för den euskilde, utan det är ock statens lycka, att räkna störNr möjliga antalet af individer, som belinna ja i denna iyckliga belägenhet. j Men just deita lägsta pris är det, som producenten för sin del mest al allt hatar och motarbetar, och då han klagar och jemrar sig till regeringarnes medverkan till prohibitiva åtI gärder, vinner han sitt syfte att hålla priset mer eiler mindre långt ifran den största möjliga nedsättning. Differensen emellan det maximum, hvaruti varans pris kan hållas genom prohibitioner. och det förutnämnda miniminri