kontor, vid namn Jonsson, som vore Carlssons
kusin. Carlsson hade erbjudit sig att låna
fanjunkaren 200 Rdr, om han kunde få en
skuldsedel å denna summa af fanjunkaren, eme-
Jdan Jonsson eljest ej ville lemna honom pen-
ningarna. Nyberg hade ock för att hjelpa Carls-
son förränta penningarna, och utan att för öf-
Irigt känna något om saken, lemnat honom en
sådan skuldsedel, men aldrig fått penningar der-
för, utan hade Carlsson på hans tillfrågan ett
par dagar derefter svarat, att de blifvit honom
frånstulna på Hellmans krog. Så stodo saker-
na, då jag den 4 November af polisuppsynings-
mannen Widell anträffades på gatan utanför nä-
ringsaidkaren Denii krog å Ladugårdslandet.
Han tog mig då dit in i en kammare, började
under allebanda tilltal af de gröfsta oqvädins-
ord, att rycka upp mina kläder, fråntog mig
mina papper och förde mig i fängelse. Dagen
derpå inställdes jag i poliskammaren, då Hr
polismästaren Hultberg frågade mig: om jag
stulit de 448 Riksdaler, som Carlsson förlorat
hvarpå jag svarade: aNej, nådig Lagman, det
har jag icke,x emedan jag ej kunde svara an-
norlunda, då jag om dessa penningar ej ägde
någon kunskapa. Åtskilliga personer afhördes
då utan ed, nemligen gardisterne Jonsson, Svens-
son och Hedström, som varit inne på krogen,
af hvilka likväl ingen kunde vittna det minsta
som låg mig till last. Fanjunkaren Nyberg var
dervid jemväl såsom kompanifullmäktig tillstä-
des. En artillerist vid namn Blomqvist, den
Carlsson låtit kalla, ville väl hafva sett, att jag
den 4 November på morgonen mellan kl. 7 och
8 skulle på en krog på Styrmansgatan hafva
vexlat en 40 Rdr Bankosedel; men pigan på
samma krog, med hvilken vexlingen skulle haf-
va blifvit verkställd, intygade, att det icke va-
rit jeg, utan en karl af helt olika utseende,
som verkställt denna vexling. Ransakningen
uppsköts till en annan dag, då korporalen Brun-
din (hos hvilken jag bodde sedan jag tagit af-
sked från regementet, der jag likväl fortfor att
sy kläder, som är mitt yrke), skulle uppkallas.
Imedtertid, och oaktadt icke den ringaste an-
ledning till brottslighet mot mig förekom, ha-
de jag knåppt hunnit ut ur sessionsrummet,
förr än polisuppsyningsmannen Widell förde
mig i vaktmästarerummet, der han framtog
och i fanjunkaren Nybergs närvaro påsatte mig
handklåfvar, hvilka han påskrufvade så hårdt,
att jag svimmade deraf, samt en stund derefter
förde mig tllbaka i fängelset under rådstufvan.
Andra dagen kom Widell ned 1 arresten och
frågade, om jag ville bekänna, men då jag ej
kunde påtaga mig ett brott, till hvilket jag
var oskyldig, sade han: aDin tjufstryker! jag ha-
de tänkt taga handskarne al dig om du velat
bekänna, men nu skall jag i stället sälta till
dem hårdare,, hvarpå han skrufvade till hand-
klåfvarna ännu två hvarf. Följden häraf var
den olidligaste värk, som gjorde det omöjligt
för mig, att på fyra dygn få en blund i mina,
ögon, utan jag måste hålla mig stående och
bålla upp händerna mot väggarne, för att få någon
lindring, emedan, så snart jag lade mig eller lät
händerna sjunka, blodet trängde fram vid nagelröt-
terna. Djupa sår uppstodo ock på ömse sidor om
handlofvarna, på de ställen der handklåfvarne ha-
de ätit sig in i köttet, hvilket ännu nogsamt sy-
nes af de 4 stora ärr jag bär derefter. Femte da-
gen aftogos ändtligen handklåfvarna och jag tror
det var den sjette som jag åter inställdes för
polisen. Nu var min värd Brundin uppkallad,
och intygade, att jag den 4 November ej gått
ut från bonom förr än klockan mellan 8 och
9 på morgonen, hvaraf ytterligare ådagalades,
att jag ej kunde vara samma person, som vex-
jat pengar med den omnämnda krogpigan, samt
att jag, vid utgåendet hemifrån, af Brundin lå-
nat 8 sk. banko, att återbetala dem på dagen,
då jag skulle gå och uttaga 6 Rdr, som jag äg-
de att fordra för skräddarearbete, hvilket jag
då förrättade åt kompaniet. Ehuru nu icke
ringaste spår till misstanka återstod, lösgeafs jag
ändå icke af Hr Polismästaren, utan återsändes
i arresten och saken remitterades till Kämners-
Rätten, der den första gången förekom den 4
December. Under tiden hade fanjunkaren Ny-
berg, som började misstänka, att det ej stod
rätt till med Carlssons uppgifter, gått att söka
hans förut omtalta kusin, kontoristen Jonsson,
då det befanns, att denne var en husdräng hos
Enkefru Beskow vid Skeppsbron; samt att han
väl verkligen var Carlsons kusin, men aldrig
haft några penningar att lemna åt Carlsson.
Aa