kontor, vid namn Jonsson, som vore Carlssons kusin. Carlsson hade erbjudit sig att låna fanjunkaren 200 Rdr, om han kunde få en skuldsedel å denna summa af fanjunkaren, emeJdan Jonsson eljest ej ville lemna honom penningarna. Nyberg hade ock för att hjelpa Carlsson förränta penningarna, och utan att för öfIrigt känna något om saken, lemnat honom en sådan skuldsedel, men aldrig fått penningar derför, utan hade Carlsson på hans tillfrågan ett par dagar derefter svarat, att de blifvit honom frånstulna på Hellmans krog. Så stodo sakerna, då jag den 4 November af polisuppsyningsmannen Widell anträffades på gatan utanför näringsaidkaren Denii krog å Ladugårdslandet. Han tog mig då dit in i en kammare, började under allebanda tilltal af de gröfsta oqvädinsord, att rycka upp mina kläder, fråntog mig mina papper och förde mig i fängelse. Dagen derpå inställdes jag i poliskammaren, då Hr polismästaren Hultberg frågade mig: om jag stulit de 448 Riksdaler, som Carlsson förlorat hvarpå jag svarade: aNej, nådig Lagman, det har jag icke,x emedan jag ej kunde svara annorlunda, då jag om dessa penningar ej ägde någon kunskapa. Åtskilliga personer afhördes då utan ed, nemligen gardisterne Jonsson, Svensson och Hedström, som varit inne på krogen, af hvilka likväl ingen kunde vittna det minsta som låg mig till last. Fanjunkaren Nyberg var dervid jemväl såsom kompanifullmäktig tillstädes. En artillerist vid namn Blomqvist, den Carlsson låtit kalla, ville väl hafva sett, att jag den 4 November på morgonen mellan kl. 7 och 8 skulle på en krog på Styrmansgatan hafva vexlat en 40 Rdr Bankosedel; men pigan på samma krog, med hvilken vexlingen skulle hafva blifvit verkställd, intygade, att det icke varit jeg, utan en karl af helt olika utseende, som verkställt denna vexling. Ransakningen uppsköts till en annan dag, då korporalen Brundin (hos hvilken jag bodde sedan jag tagit afsked från regementet, der jag likväl fortfor att sy kläder, som är mitt yrke), skulle uppkallas. Imedtertid, och oaktadt icke den ringaste anledning till brottslighet mot mig förekom, hade jag knåppt hunnit ut ur sessionsrummet, förr än polisuppsyningsmannen Widell förde mig i vaktmästarerummet, der han framtog och i fanjunkaren Nybergs närvaro påsatte mig handklåfvar, hvilka han påskrufvade så hårdt, att jag svimmade deraf, samt en stund derefter förde mig tllbaka i fängelset under rådstufvan. Andra dagen kom Widell ned 1 arresten och frågade, om jag ville bekänna, men då jag ej kunde påtaga mig ett brott, till hvilket jag var oskyldig, sade han: aDin tjufstryker! jag hade tänkt taga handskarne al dig om du velat bekänna, men nu skall jag i stället sälta till dem hårdare,, hvarpå han skrufvade till handklåfvarna ännu två hvarf. Följden häraf var den olidligaste värk, som gjorde det omöjligt för mig, att på fyra dygn få en blund i mina, ögon, utan jag måste hålla mig stående och bålla upp händerna mot väggarne, för att få någon lindring, emedan, så snart jag lade mig eller lät händerna sjunka, blodet trängde fram vid nagelrötterna. Djupa sår uppstodo ock på ömse sidor om handlofvarna, på de ställen der handklåfvarne hade ätit sig in i köttet, hvilket ännu nogsamt synes af de 4 stora ärr jag bär derefter. Femte dagen aftogos ändtligen handklåfvarna och jag tror det var den sjette som jag åter inställdes för polisen. Nu var min värd Brundin uppkallad, och intygade, att jag den 4 November ej gått ut från bonom förr än klockan mellan 8 och 9 på morgonen, hvaraf ytterligare ådagalades, att jag ej kunde vara samma person, som vexjat pengar med den omnämnda krogpigan, samt att jag, vid utgåendet hemifrån, af Brundin lånat 8 sk. banko, att återbetala dem på dagen, då jag skulle gå och uttaga 6 Rdr, som jag ägde att fordra för skräddarearbete, hvilket jag då förrättade åt kompaniet. Ehuru nu icke ringaste spår till misstanka återstod, lösgeafs jag ändå icke af Hr Polismästaren, utan återsändes i arresten och saken remitterades till KämnersRätten, der den första gången förekom den 4 December. Under tiden hade fanjunkaren Nyberg, som började misstänka, att det ej stod rätt till med Carlssons uppgifter, gått att söka hans förut omtalta kusin, kontoristen Jonsson, då det befanns, att denne var en husdräng hos Enkefru Beskow vid Skeppsbron; samt att han väl verkligen var Carlsons kusin, men aldrig haft några penningar att lemna åt Carlsson. Aa