ICKE llA, VI CHVIllld IUIJaUUS lLlaunvaldae 1 vv xioner: Att frågan icke haft sin tillbörliga Hggetida (efter Englands exempel, der ett par sekler skola erfordras, för att betänka sig på en vigtig reform), och att biott en ringa del (en bland tusende) af rikets innebyggare yrkat, hvad petitionen innehöll, ä:o toma förevåndningar, om sådana någonsin funnits. venska nationen har icke länge ägt yttranderätt; och man kan säledes icke stort bedöma, hvad hon tänkt. Imedlertid är redan för hundrade år sedan offentligen yttradt, att Sveriges stånd äro Sveriges obestånd;a och eho söm haft tillfalle att höra tankarna oförställdt yttras om denna fråga, vet, huru allmän denna öfvertygelse är, med undantag naturligtvis af dem, som älska ståndsväsendet, emedan deri ligger deras makt och hindret mot uppkomsten af någon verklig nationalmakt. Men äfven denna enskilda kännedom om tänkesättet borde icke behöfvas; svenska folket borde icke behöfva debattera den preliminära frågan om nödvändigheten af en representionsförändring. Den är längesedan besvarad af dess lagliga organer; lagstiftningen har för trettie år sedan sagt, att en förändring bör ske. Detta är dock vida mer, än hvad någonsin i England var i preliminärt afseende åtgjordt, ända till den stund, då reformbillen blef af regeringen framlagd för parlamentet; och för att trösta Förf:s bekymmer om för kort liggetid, behöfves blott anmärka, att snart lika lång tid här förelupit efter detta beslut, som från parlamentsreformens första motionering till dess genomdrifvande. 1 England skulle regeringen, efter ett sådant beslut, icke hafva kunnat uppskjuta allvarsam handläggning af frågan, ännu mindre, såsom här nu sker, bestämdt vägra den, under den (för att nyttja det lindrigaste ordet) besynnerliga förevändningen, att nationen icke nog tydligt uttalat sin mening; och ännu mindre skulle engelska representationen nöja sig med, att högtidligen fattade beslut blefve så cavalierement bebandlade, som om de aldrig funnits. Möjligheten af en sådan händelse här är det bästa beviset på förträfligheten af de långa mellanskofven mellan våra folkombuds sammankomster. Hvarje sådan är ett enstaka fenomen, utan sammanhang med sina föregångare och sina efterträdare, utan nödvändighet för medlemmarna att känna, hvad förut gjordt är, således utan något tvång till enhet i handlingssätt. Regeringen bereder sig blott på att möta en folksamling cutan forntid och framtid (för att nyttja ett historiska skolans talesätt), att draga sig ur spelet för dagen, utan att sjelf känna sig bunden af något framfaret eller nödsakad till tanke på något kommande. När det väl lyckats att, taliter qualiter och med allehanda expedienter, stöka ifrån sig de närvarande bekymren med-den närvarande riksdagen, tycker man sig hafva gjort nog, för att i fred och ro hvila åter fem år; och när essa förlupit, då blir det än en gång ett litet fjeskande och stökande och intrigerande, men endast för dagen. Ingen af representanterna vet, hvar ban bar den andre; alla äro ny-hopfösta, och på någon konseqvens, någon gifven syftning är icke att tänka. Nekas kan icke, att, om detta ock kan vara bra för en styrelse, som betraktar en folkrepresentation endast som ett nödvändigt ondt, så är det dock i högsta grad hinderligt och nedslående för en styrelse, som verkligen vet värdera den trygghet, den fasthet, som ligga i folkets medverkan till sin egen styrelse., At frågan om ministeriell ansvarighet har författaren egnat ett utförligt kapitel. Vi kunna deraf ej intaga mer än så mycket, som beköfs för aut inhemta förf:s hulfvudprinciper deruti: aFrivillig okunnighet (h. ce. oärlighet) råder säger förf., i hvarje punkt af föreställningen om reformvännernas påståenden. Bland annat måste man anmärka den ihärdighet, hvarmed det konstitutionella systemets fiender klaga, att man vill fordra ansvarighet af våra Statsråder, som dock icke hafva någon administratif makt. MHundrade gånger har väl imedlertid blifvit anmärkt, att ingen egentligen bryr sig om dem, att ingen liberal, som förstår hvad han vill söker påbörda dem något verkligt ministerskap. De äro intet annat än aministres sans portefeuille; och om de äga cmakt att låta skära en penna eller icke, det interesserar oss föga. Men andra finnas, dem grundlagen ämnat till ministrar, och som blifva det fullkomligt, så snart Upplösningsförfattarens förslag angående protokollerna och formen för utfärdandet a! Konungens beslut gått igenom. Dessa äro Utrikes ministern, Hofkansleren (så vida det öfverflödiga embetet kan komma att bibehållas), Justitizkansleren, Statssekreterarne och Generaladjutanterne. Mä desse vara, såsom man säger, amän för sin hatt, må desse begripa sin höga ställning, och må de framför allt, såsom författaren vill, sakna reservationernas smyghål och således nödgas framstå så som ansvarige, moraliter och legaliter ansvarige för allt hvad som händer och sker, utan att et Utskott behöfver först gräfsva i luntor, för att se om de älskat embetet högre än äran; och minister styrelsen står der lifslefvande. Hvad som kan 3 terstå är endast några vanor, som snart innötas men knappast en enda paragraf mera af lagen be bhöfver röras för ändamålet. Förf. förekastar oppositionen och den fria pres sen, att de blott ropa åt ministrarna: ansvara! an svara! men på samma gång icke vilja unna den den magt, som ansvarige ministrar böra äga; mel denna tillvitelse är oförtjent. Ur räkningen måste