4 vlldiLatlt Allvil JM MJ MI LIAa VV IUAPTA VARAV 9 MM AN omständigheter, som uppgåfvos om tillfället då han skulle hafva förlorat penningarne, innefattade så många stridigheter och motsägelser, att redan det minsta bemödande att göra sig förvissal om det, som bör utgöra första vilkoret för en sådan ransaknings företagande, newmligen om stöldens verklighet, hade varit nog, att genast upptäcka hela sammanhanget och den anklagades oskuld. Allt detta finnes närmare detaljeradt i sjelfva klagoskriften, hvarföre vi, i stället för vidare recit i målet, här meddela densamma. Den förtjenar verkligen att läsas. Några ytterligare betraktelser, i anledning deraf, äro kanhända ännu för tidiga, innan vederbörande fatt förklara sig, isynnerhet då klagomålen icke blott inuefatta beskyllning för be-) gånget våld, utan, om de befinnas grundade, skulle bevisa en vårdslöshet och brist på urskillning i undersökningen, som föga skulle stå tillsammans med handhafvandet af ett så ansvarsfullt kall, som PolismästareEmbetet i Stockholm. Den ifrågavarande skriften lyder som följer: a Till Rikets Ständers Justitieombudsman! Hos Hr Justitieombudsmannen vågar undertecknad bönfalla om skydd och upprättelse för en mig oskyldigt öfvergången förföljelse genom Kongl. Poliskammaren i Stockholm och en af dess betjening. Skälen till min klagan ligga så tydligt utvecklade uti härhos bifogade utdrag af Stockholms Norra Förstads Östra Kämnersrätts protokoll, att jag icke hehöfver vidlyftigt upprepa alla omständigheterna al det barbariska och laglösa förfarande, för hvilket jag varit blottställd, utan anser mig endast behöfva derom lemna följande korta berättelse: Af Kämnersrättens protokoll täcktes nemligen Hr Justitieombudsmannen finna, att jag den 4 sistlidne December, i anledning af en från Ofverståthållare-embetet ankommen remiss arresterad, inställdes inför Rätten af följande anledning: Gardisten vid Svea Lifgarde Johan Carlsson befann sig Onsdagen den 34 Oktober på eftermiddagen inne på näringsidkerskan Hellmans krog å Ladugårdslandet, der han hade lagt sig att sofva i ett rum en trappa upp. Anmodad af en sjöman, som hade en rock att sälja, besökte jag der Carlsson och frågade honom, om han ville köpa denna rock, hvilket äfven efter en stund skedde genom byte med Carlssons egen, och 3 Rdr Res, dem Carlsson gaf emellan, och hvilka han fick låna af näringsidkerskan Hellman. En stund derefter gick Carlsson ut på ett afträde i gården, då jag, som var i samtal med honom, följde honom ut på gården, men stannade utanför afträdet, hvarefter vi åter följdes åt in i krogen. Enkan Hellman begärde då att återfå de förskjutna 3 Riksdalerna jemte några andra penningar, dem hon lånat Carlsson samma förmiddag. Carlsson lofvade att betala henne, och sade, att han hade enstörre summa penningar på sig, men att han först skulle gå ut och vexla en femtio Rdrs sedel, hvarefter han, dock utan att uppvisa nägra penningar, åtföljd af en korporal vid namn Lundström, bortgick och begaf sig till en närbelägen salubod. Här bad han att få vexla samt började, enligt hvad Lundström vitnat, leta i fickorna efter penningarna, som likväl ej igenfunnos. Han sade då, att han förmodligen glömt dem qvar på krogen. Carlsson och Lundström gingo derefter tillbaka dit, der jag ännu befann mig qvar, och Carlsson yttrade, att han måtte glömt sina penningar qvar i kammaren, der han legat och sofvit, hvarföre han, åtföljd af mig och tvänne jemväl närvarands gardister, Jonsson och Svensson, begaf sig dit upp, der vi först letade i sängen, men utan att finna några penningar, samt derefter i fickorna på den af Carlsson bortbytta rocken, men allt förgäfves. Fråga blef nu äfven om, att de närvarande skulle låta visitera sig, helst som Qarlsson uppgaf att han hade haft icke mindre än 218 Rår riksgälds på sig, och ett vittne har intygat, att jag tog af mig tröjan och vände ut och in på mina fickor. Vid nedkomsten tillbaka i krogrummet före de andra yttrade jag ock, enligt hvad enkan Hellman intygat, till henne, att penningarna möjligen tappats under det Carlsson varit på afträdet, hvarföre jag och åtföljd af Hellman gick dit att söka efter dem. Då jag slutligen lemnade krogen, sade jag till korporalen Lundström, hvar jag kunde träffas om