kra tänkspråken tillsammantagne. Med ett ord,
den unga flickan är utom all fråga ett genia-
liskt barn; hvad som må lemnas oafgjordt, är
endast, om detta geni icke skulle kunna au-
vändas på något bättre, än att stå och recitera
Corneilles alexandriner, och förslösa på ord, på
sentenser, der den rhetoriska figuren skall göra
tjenst för poesi, en värma och en själ, som
först i en poetisk karakter kan blifva verkligen
konst. Imedlertid hafva de vördiga hedersgub-
barne, Corneille och Racine, tack vare den unga
mamsellen, åter riktigt kommit, hvad man kallar
i smöret. Thiöatre francais har sedan hösten, snart
sagdt, icke gifvit något.annat, och en lång queuec
står hvarenda afton derutanför ända från kl. fem.
Att deita likväl, som jag nyss nämnde, mera får
tillskrifvas den lilla judinnan, än ade trenne en-
heterna,, är någonting, hvarpå jag, då jag sista
gången såg mamsell Rachel, fick ett ganska ta-
lande bevis, och det vore ändtligen en orättvi-
sa mot både Fransyska publiken och oftanämn-
da skådespelerska att förutsätta annat. Man gaf
Corneilles aHorace,. Mamsell Rachel blir der
ihjelstucken i fjerde akten, och denna är der-
med slut. Askådarne, som kommit dit för att
se den så mycket omtalade aktrisen och föga
aktat på innehållet och gången af tragedien,
troide nu att hela pjesen var spelad, och bör-
jade temligen allmänt yrka på Rachels framträ-
dande, för att emottaga ytterligare en salfva af
2pplådissemanger. Efter ett ögonblick — akter-
na ga nästan oafbrutet den ena i den andra, ty
inga scenförändringar äga rum och ridåen för-
blifver hela tiden uppe — framträdde i stället
helt beskedligt de tvenne andra, som enligt pje-
sen börja femte akten, och ställde sig att upp-
läsa sina verser. Man trodde först, att de hade
någonting på mamsell Rachels vägnar att för-
kunna, och lyssnade en minut. Men då det
befanns vara intet annat än Corneilles alexan-
driner, begynte ett väsen, att man kunde mi-
sta örhinnorna. Mamsell Rachel! ropades från
alla håll; amamsel Rachel, mamsel Rachel! De
båda Romerska hjeltarne råkade i någon förlä-
genhet, men fortsatte dock sin dialog med ve-
derbörliga gester. Oväsendet blef allt större
och större, man hörde intet ord från scenen.
Ändtligen afbröt sig den ena hjelten midt i en
alexandrin, och närmade sig sin kamrat, för att
rådgöra hvad man skuile taga för parti. Nå,
tänkte man, nu måtte ni väl en gång sluta dem
der tragödian! Men nej, bjelten tog ett steg
tillbaka, ställde sig åter i posityr och började
med sin andra halfva af den afbrutna versen.
I detta ögonblick utbröt likväl från alla kanter
en så väldig storm, att talaren hals öfver huf-
vud skyndade ut och den andra sammalunda ef-
ter. Mamsel Rachel måste då utan vidare fa-
soner ur de dödas rike genast in, och först här-
efter var det möjligt att fortsätta pjesen. Mån-
ga begåfvo sig likväl ut, för att i foyern för-
drifva tiden till efterpjesen skulle börja.
Innan jag går från mamsell Rachel, kan jag.
icke underlåta att anföra en anekdot, som be-i
rättas om en af hennes talrika beundrare equand
möme,, emedan den bevisar till hvilken eheva-
leresk höjd denna förtjusning stigit. En ung
monsieur, som allt ifrån den första qväll mam-
sell Rachel uppträdde på theatre francais, icke
sedan försummat ett enda spektakel der hon
spelat, hade en dag råkat komma något sent
för alt få biljett, och måste således om aftonen
ställa sig i aqueun,, för alt komma in på par-
terren. Under det han här stod och hade hjer-.
tans tråkigt, känner han någonting röra sigien!
af hans hbakfickor; han kastar armen tillbaka
och får tag i en hand. cAhal! en ficktjufl —I.
Tyst, för Guds skull, tyst!... Jag är ingen tjuf, .
jag besvär er att icke tro det! Men nöden .
har ingen lag. Brinnande af begär att en gång
i mitt lif få skåda denna unga aktris, om hvil- I
I
1
ken ryktet förkunnar så mycket, drefs jag 0e-
motståndligt hit; men då jag kände efter i mi-
na fickor, befunnos de vara toma ända till si-
sta styfvern. Då grep mig frestelsen att på den-.
na olofliga väg — Himlen förlåte mig min o-
gerning — skaffa mig medel till att köpa en
biljett, och apå min ära! jag skulle aldrig be-
röfvat er mer än just jemt och nett de 2 francs
och 20 centimer, som härtill behöfvas. — Den
eleganta unga herrn svarade härpå intet, men
följde tjufven tätt utefter, då biljettluckan ändts
ligen öppnades och queuen skred framåt. Fram-
DR I SA EA I ee Pa Jan Ann AR