ningens införande, som hon sökt förbättra folk
skolorna? Ar det genom bibehållandet af för
bud mot utländska böckers införsel i riket oci
genom den trångbröstade censur, hon låter ut.
öfva öfver tryckpressen, som hon velat bidra-
ga till upplysningens spridande? Straffar hor
sine embetsmäns oredlighet? Har hon någon.
ting gjort för åkerbruket, manufakturerna och
handeln? Hvad har hon gjort, med ett ord, föi
att lyfta detta olyckliga folk ur dess tillstånd
af domning och förnedring? Historien om de
jåtta sednaste åren bevittnar, att intet, alldeles
lintet, blifvit gjordt för detta ändamål.
Regeringen har anklagat nationen för feghe!
och omensklighet; men utom det att dessa be-
skyllningar endast förtjentes af någre få, hvem
är det väl, som gifvit efterdömet deraf, om ic-
ke just regeringen sjelf? Straxt vid kolerans
början utfärdade hon en författning, hvari hon
förbjöd folket att nalkas de sjuka. Det var
jemväl på dess befallning som man tillspärrade
deras hus, hvilka först angrepos af smittan.
Det var äfvenledes regeringen, som ålade pro-
vinsen Palermo att afbryta alla förbindelser med
hufvudstaden.
En ännu betänkligare omständighet var, att
autariteterna voro de första, som grepo till flyk-
ten och aldra främst de, som stodo i spetsen
för de öfriga, nemligen Vice-konungen, Prinsen
af Campo Formio, direktören San Martino, In-
tendenten Torrebruna, Generalen en chef Tschu-
dy, brigadgeneralen Vial, kommendant i staden,
och med dem ett stort antal underordnade em-
betsmän, hvilka följde sine förmäns exempel,
och sålunda öppnade ett fritt fält för alla slags
oordningar: I Palermo qvarblef ingen mer än
prinsen af Sardia, stadens Pretor (ungefär det-
samma som borgmästare) polis-direktören, her-
tigen af Cumia. Man kan lätt föreställa sig de
bedröfliga följder, som måste uppkomma, både
af de åtgärder, hvarom vi ofvan talat, och af
autoriteternas klenmodighet. Hungersnöd yp-
pade sig snart i Palermo, ty staden var bloc-
kerad på alla sidor. Hon beröfvades allt un-
derstöd, äfven då sjukdomen som häftigast ra-
sade och då 4800 personer bortrycktes om da-
gen.
Vi skola icke söka skildra det fasansfulla skå-
despel, staden vid denna tid erbjöd; vi inskrän-
ka oss till. att nämna, det allt fattades de o-
lyckliga Parlermitanerne, ända till bärare att
undanskaffa liken. Man nödgades stundom ka-
sta dem ut genom fönstren, och låta dem fle-
ra dagar å rad qvarligga på gatan. Något o-
hyggligare tilldrog sig icke vid pestens härjan-
de under medeltiden. Vi böra wvid detta till-
älle försvara Palermos läkare, om hvilka man
påstått, att de allesammans gripit till flykten
vid smittans utbrott; ett enda factum är nog
utt vederlägga detta påstående, nemligen, att
cke mindre än 535 läkare dogo i koleran.
Af alla de embetsmän, som stannat qvar på
ina platser, var pretorn den ende, som gjorde
it hvad han förmådde, att mildra det oer-
vörda eländet. Regeringen belönade likväl hans
ut för det allmännas sak genom en afsättning,
Man har berömt den energi, polisdirektören och
ans underordnade ådagalade; se här förhållan-
let dermed: (Slutet följ.)
KORRESPONDENT -ARTIKEL:
Paris den 28 Febr. 4859,
