het, men andock den sednares koltslga kusin 1
opartiskhet. Denna proberar förf. först på nå-
gra vissa lärare vid universiteten; skadu blott
för den läsande allmänheten, att han pro primo
icke utsatt deras namn, och sekundo icke hel-
ler deras dicta et facta, så att läsaren egentli-
gen icke får göra bekantskap med någon annan
än författarn, och hans konst att lägga ord och
fraser, addera och subtrahera omdömen eften
en method, som förefaller oss närmast lik det
ädla tidsfördrifvet att lägga patience. Efter
detta fantasispel öfvergår författaren till Herr
Thomanders Cateches och derifrån till Crusen-
stolpes bref, hvarom han också säger cjust in-
genting, hvilket åter ger honom god tid att
buga för aexcellentissimus,, och svänga sig till
en smickrande jemförelse mellan den sistnämn-
de och — Fredrik den store. Om Assessor
Crusenstolpe upprepar han det af det onda, de
opartiske föregångarne längesedan sagt; — allt
kan naturligtvis ej rymmas i en så liten bok.
Nu kommer han ändtligen till det här ofvan
omnämnde pretiösa stycket, som, ehuru hoplap-
padt af en mängd gammalt välkändt verbiage,
likväl innehåller åtskilliga uppgifter, dem vi ej
kunna erinra oss någorstädes förut hafva hört.
Detta stycke kallas cmönstring af parterna å
ömse sidor,, och är ett slags politisk reflexion,
som äfven kunde kallas: adet stura misstaget å
ömse sidor,, (egentligen blott å författarens).
Förf. underrättar deri allmänheten, att den af-
voghet, som röjer sig hos de maktägande —
länsmannen icke undantagen — mot tidningar-
ne, och hos dessa mot de maktägande, endast
äro komogna (?) och biltra frukter af det sto-
ra misstaget: allt låna omdömen och färger
till en persons offentliga (?) karaktersteckning,
(han må vara tidningsskrifvare eller statsmun
— båda äro offentliga) ifrån erfarenheten af
hvad han är i sitt enskilta lif.
Således,, säger mönsterbordsförf., aresonnerar
statsmannen från ministern till länsmannen, som
klandras af en tidningsskrifvare: aden der pilten,
som fattat granskarpennan och tagit sig för att bru-
ka den kritiska saxen, är knappt torr bakom öro-
nen. Jag hörer ock om honom att han förer ett
utsväfvande lefnadssätt, besöker källare och spel-
hus, igenfinnes på bordeller och vauxaller; skulle
jag gifva akt uppå, hvad en sådan oförstånding,
lätting och liten sjelfkär visling yttrar? nej, såda-
na som hans miner (åtbörder, plägseder etc.) äro,
sådana äro ock hans maximer, lätta, flyktiga, vär-
da att kastas i vädret. Tidningsredaktören eller
skriptören åter: De der Herrarne och deras fo-
sterlands- och konungakärlek känner jag väl. I
konseljen och på taburetten, inför deras konung
och vid vissa sammanträden, hvilka stora talare
och nitälskare för allmänt väl! på papper och i kun-
görelser hvilka förträffliga statsmän och 2olisbetjen-
ter! Men deremellan, när statsrådet kommer i sin
privata krets, när statsministern kommer i kolli-
sion med något privat intresse, när landshöfdingen
kommer att tänka på sina derangerade, och fogden
och länsman på sina för mycket väl rangerade af-
färer, kortligen, när hvar och en af dessa stats-
och embetsmän komma ut i sin enskilda verknings-
sfer, då får man i en hast se deras fosterlandskärlek
förvandlad till kärleken för sin enskxilda välgång och
konungakärleken förvandlad blott till kärlek att upp-
rätthålla sitt eget anseende, att skaffa sig sjelfva till-
bedjare och ödmjuka tjenare. Deras foster landskärlek
således blott skrymteri, och deras vördnadsfulla de-
vouement för Konungen blott ett sätt att skaffa
och bibehålla sitt eget anseende. Sådana gynnare
och Herrar måtte man väl kunna säga sanningen i
synen och icke behöfva att hålla på, eller väga Or-
den, när man tilltalar och omtalar dem.,
Detta tycker förf. är orätt. cLika orätt,u säger
han, asom det är af de maktägande, att, emedan
tidningsredaktörer och insändare äro kända för van-
bördiga, vanartiga och vanryktade personer, föralk-
ta deras omdömen och klander, lika orätt är des
af dessa sednare, att emedan de förra (statsmännen)
icke äro några Sokrater, Aristider och fullkomliga
menniskor i deras enskilta lif, ifrån detta (det en-
skilta) vilja kasta skugga på deras offentliga.
Härvid framställer sig till en början blott
den lilla anmärkningen, att förf:s hufvuduppgift
är en osanning; icke de maktägande och än
mindre tidningsredaktörerne lina omdöme och
färger till personers offentliga karaktersteckning
— icke en ging till deras offeniiga karakte-
rers teckning, från personernas enskilda lif.
Det är väl icke rådligt för oss, att belt och
hållet svara för motiverna, hos en och an-
nan astatsman, — dlänsmännen ej undan-
tagnax, och vi medgifva, att det är möjligt
att någon af dessa inom sin enskilda krets
kan söka att retorqvera en anmärkning i tid-
ningarne med ett utfall mot dears redaktörer,
så att det till och med är troligt, att en sådan
statsman någon gång med nöje ser, avv det fin-
nes en författare, som är redobogen att förklara
Og SLA CL mA
AA I 124
1. Jaana LÄ.