2ILUL TUULA MIg AM DN hr och länsmäns derangerade eller för mycket väl rangerade affärer? För öfrigt, i ett land, der det ej varit brukligt att framdraga en offentlig persons enskilda lif, för att använda som bevis mot hans offentliga, huru kan det der vara möjligt att teckna hans offentliga karakter efter hans enskilda? Hvad skulle det t. ex. båta, att tidningsredaktören visste, att N. N. är en aktningsvärd eller en föraktlig menniska i sitt hus, när icke detta, utan hans förmåga på embetsrummet, apå papperet och i kungörelser,, som författaren säger, är föremålet för den offentliga karaktersteckningen. Hvad skulle det ock båta statsmannen — fogden och länsmannen inberäknade — om de kunde säga, att redaktören N.N. är en avanbörding, en vanartig och vanryktad person, som abesöker käl!are, spelhus, bordeller och vauxhaller;, när detta ju icke på något sätt kunde förändra de anmärkningar redaktörerne mot statsmännen framställt? Det kan dessutom endast för en anonym författare gå an, att, mot ett, tillsammans med ainsändarne,, icke ringa antal onamngilne personer framkasta beskyllningar; men icke för den, som vore tvungen att namngifva sin man, och sålunda bunden till rekonvention. Att en och annan bland de lägre tjenstemännen i hufvudstaden, de som utmärka sig genom en högljudd språksamhet på vissa offentliga ställen — och det är sannolikt till denna sfer af ustatsmänd författaren haft tillträde — att dessa, ville vi säga, någon gång visa sitt underdåniga nit med de af förf. citerade uttrycken, aåt h—e med tidningarne! --sabrez la canaille! etc. ete.,x är ingen nyhet; men detta är drängarnes språk, och ehuru man med fog säger asådan herre, sådan dräng, bör man likväl besinna, att lycksökeriet alltid drifver sitt underdåniga nit till vämjelighet, och icke utsträcka likheten mellan herrn och tjenarn, ända till språket och uttrycken; mången af de der underdåniga tidningsbrännarne skulle säkert, om de för sina höga gynnare förde ett dylikt ultraservilt språk, få samma affärd som inspektoren, hvilken på husbondens proposition att sätta sätta eld på äbyggnaden, underdånigst svarade, adet har jag också tänkt.c Med det osanna och omöjliga i mönsterbordsförfattarens uppgift, att statsmän låna sina omdömen om tidningarne, och dessa sina omdömen om statsmännens offentliga handlingar från privatlifvet, faller hela den kria, han under M 4 utbjudit, till intet och qvarlemnar intet annat för minnet än föreställningen om den stora fattigdomen i en opartiska förf:s hjerna, som bland så många hundra dagens frågor ej kunde finna ämne för en utgjutelse på 3 till 4 sidor, utan nödgades dikta både hufvuduppgifien och de sekondära beskyllningarna för avanbördk och avanarte; hvarmed den förra behöfde understödjas. Men uti den litterära sillsallat, ifrågavarande mönsterbordskram innehåller, förekommer äfven ett omdöme, som icke är blott och bart en kuriositet, utan en ofta tillförene upprepad, och af minga, utan undersökning antagen sats nemligen, den: att offentliga personers privata lefnad ej bör blifva föremål för offentligheten. Denna sats är i alla länder oändligt kär för embetsmannahierarkien, oändligt klar för alla de enfaldiga menniskor, som rätta sin tro efter antalet af de gånger trosartikeln blifvit för dem ) upprepad, och den drifves med icke så ringa framgång äfven i vårt kära fädernesland. Hvad tidningsredaktörerna angår, så anse vi det väl temligen likgiltigt för allmänheten och alldeles öfverflödigt att känna alla dem, som kunna lemna bidrag till en tidning, och deras enskilda förhållanden. Man kan väl också under en viss synpunkt säga, att det egentligen är vid etablerandet af en ny tidning, som allmänheten kan hafva något intresse vid att, sasom en bland garantierna, känna utgifvaren, nemligen hufvudredaktören, eller den, i hvars namn och under hvars kontroll tidningen utgifves; men att hans person sedermera blir af mindre vigt, emedan publiken bedömer tidningen efter innehållet, och det står i dess skön att öfvergifva den, när det så behagas, hvilket också stundom sker, utgifvaren må befinnas så välbördige och avälartadk man någonsin kan vara. Skulle allmänheten imedlertid få det i inee I. ALE OPM AA fs J OT a Re he IA — be AK