Och ligger derinne på multnande strå
I dödsqval en usling, och strider.
Men ute går sommaren kärlig och varm
Med fjärilar tusen i spåren.
Linna hon bär vid sin svä!ande barm,
Och nordiska myrten i h: nt.
Och siskan hon qviltrar. a sladd, svimu en bur,
När älskarens möte hon anar.
Och dit flyger hanen med frojdfulla ljud
Bland skyhöga tallar och granar.
En remnande graf ibland grönska och lif
Står nästet; men dock var det fordom
Ett tempel — för lasten, der bönen var kif,
Och hädelse sången, och svordom.
Nu äro dess prester förgångne ändå.
Ej mer firas festliga tider;
Ty ligger derinne på multnande strå
Den sista i dödsqval och strider.
Än sluter han ögat. Än gräslig och vild
Står blicken, som mordbrandens lågor.
An drar han knappt andan. Ån är han en bild
Af jullen på bresande vågor.
Och läpparne röras på bedjares vis.
Och kallsvetten sköljer hans paxna.
Han äfias att bedja, men hjertat är is,
Och tungan är van att förbanna.
Och skrumpen och dödsblek, af lusta och nöd,
Står, halfskyld vid bädden en hexa,
Den döendes maka, med bränvin och bröd,
Och pladdrar om döden en lexa —
Då träder i stugan en främling. Så blid,
Som gryende vårsol, han helsar:
aMed er vare himlens och samvetets frid,
Och Han, som från döden oss frälsar.a
Vid orden den siuke far plötsligt ihop,
Som röret af stormilen brutet;
Ty himmelens fridsljus blir skärande rop
för fridlösa anden vid slutet.
Men fejad och ståtlig, i presterlig skrud,
Står främlingen fram för den sjuka.
uJag kommer,e han säger, cett nådenes bud,
Att nådenes håfvor dig duka.
Jag kommer cj ombedd, men tror väl ändå,
Den drunknande handen mig sträcker;
Ty dagliga brödet du tar ju också,
Skönt Herren det oombedd räcker.
Jag hört om din lefnad. På gynnande haf,
Lik vilda korsaren, du jagat;
Men — lyckan dig svikit, och brottet en graf
På djupet sin dyrkare lagat.
På stormen jag märker, — o! snart skall du nås
Af dödens, af hämnarens händer.
Ack, fräls honom, Herre! — den arme förgås,
Om hjelpen ej snarligt Du sänder.
En brinnande suck ifrån talarens bröst,
En brännande tår från hans öga. —
Då höjer den sjuke sin darrande röst,
Med bäfvande blick, mot det höga.
(Forts. e. a. gZ.)
— SOA
Då bladet lades i pressen, voro de utländ-
ska posterna ännu icke ankomna.