lycklig och skadlig ymp pa ch HISULUtloll, SoH
i sig sjelf eller till sin mening varit god, visar
ingenting bättre än förhållandet med examing
vid våra universiter. Huru många män af verk-
ligt namn, af välförtjent och hög aktning ej
blott inom den akademiska korpsen, utan i he-
la riket, se ej största delen af sina krafter för-
spillas på ett ändelöst tenterande och examine-
rande, — och hela detta gigantiska tråk ändå
till sluts af en ganska problematisk nytta för
ungdomen, som undergår operationerna, och för
riket, som emottager de opererade. Vi ve-
ta ganska väl, att vi å nyo skola komma att
röra vid några ömma punkter; men likasom det
vi hittills sagt öfver undervisningsväsendet icke
alls varit annat, än hvad hvarje tänkande men-
niska i landet, hvarje ephorus så väl som hvar-
je skollärare, lektor och universitetslärare, ej
mindre än slutligen hvarje upplystare discens i
botten af själ och hjerta erkänner för sannt,
och omtalar för sig sjelf, om ej för andra: li-
kaså skall det, som följer, blott bli en anspråks-
lös framställning af hvad alla längesedan tyckt.
Saken sjelf är så vigtig och stor, att få finnas
vigtigare: dess omtalande är ock så till vwvi-
da af betydenhet, som det innehåller den på
ett ställe samlade rösten af många tusen, sprid-
da öfver Sverges areal, och är således att kalla
en kompakt stämma; men vår framställnings e-
gen förtjenst är ingen, emedan här icke gifves
ett enda ord af oss uppfunnet eller nytt. Vi
stå nu vid dörren till ett tvistämne, som minst
är åttatioårigt. Redan vid medlet af 4700:ta-
let ägde högst allvarsamma betänkligheter och
öfverläggningar rum mellan rikets ledare rö-
rande befordringsväsendet inom embetsverken
och en af grundvalarna derför, de akademiska
examina. Vår största celebritet den tiden, Carl
von LinneE, yttrade sig då synnerligen emot
dessa. Så mycket will en början, för att på-
minna om, det deras gagn för riket, embetena
och sjelfva vetenskaperna icke måtte vära all-
deles afgjordt. Beträffande deras inflytelse på
professorerna i vår tid, så kunde författaren till
dessa linier citera en Upsaliensis, redan innan
han blef professor ryktbar öfver Europa för si-
na genialiska skrifter, och hvilken på samvete
försäkrat, att hans tid genom ideliga tenterin-
gar och examineringar, jemte konsistoriella po-
lis- och fiscusgöromål — således allt sysselsätt-
ningar utom föreläsningarne (det egentligen pro-
fessorliga) — vore till den ytterliga grad upp-
tagen, att han med största svårighet hann följa
med sin vetenskaps framsteg, men att fortfara
som författare och utgifvare, blefve hardt ogör-
ligt. Detta är dock en man afallmänt känd flit
och af en sällan störd helsa. Kommer opass-
lighet till, som är ganska tänkbart — då med
snillrikhet lätt förenar sig ett retligt nervsy-
stem, och fleråriga studier lätt kunna le-
da till kroppslig afmattning: så att då snille
ch vidsträckt beläsenhet äro tvenne nödiga
vilkor för en professor, svaga nerver och annan
sjuklighet ej sällan medfölja såsom mala neces-
saria — frågas då, huru han skall kunna vara
hvad han likväl måste, hufvudman och ledare
; sin sak, om honom icke lemnas tid och kraf-
ter dertill? Äro akademiska examina så vigti-
sa för sjelfva universitets-inrättningen, att den-
na ej kan bestå eller göra lefvande, sannt gagn
lem förutan, då måste de tålas, och man får
hitta på något annat slags räddning för det pro-
essorliga; men denna deras oumgänglighet är
hvad som först måste undersökas.
Går man dem nära i spåren, så skall man,
sanske oväntadt nog, finna dem till betydelsen
stå i slutet sammanhang med ett visst annat,
som har sitt ursprung — förträffligt då det
börjades — i Medeltiden, men som för närva-
rande ligger i dödskampen. Vi tala om Skrå-
nrättningen.
Tiden har vaknat till insigt om skilnaden e-
nellan vara och heta. Om det förstas värde
:vistar ingen; men om händelser, för hvilka hi-
storien redovisar, med sig fört en skilsmessa e-
nellan namn och sak, så blir det förlåtligt, att
man omgår det förra, ty det är den sednarel.
man behöfver, och man har rätt dertill. In-
räffar det nu, att mycket heter något, utan att
vara det, eller att annat är utan att hetal
let, så finner man det förstas anspråk omsider
olidliga, och det sednare, fastän hundra gånger!
örkastadt, upptar man ändå till sluts.
Öfver allt behöfver man det goda. Det na-
turliga sättet för att träffa det består uti att