lycklig och skadlig ymp pa ch HISULUtloll, SoH i sig sjelf eller till sin mening varit god, visar ingenting bättre än förhållandet med examing vid våra universiter. Huru många män af verkligt namn, af välförtjent och hög aktning ej blott inom den akademiska korpsen, utan i hela riket, se ej största delen af sina krafter förspillas på ett ändelöst tenterande och examinerande, — och hela detta gigantiska tråk ändå till sluts af en ganska problematisk nytta för ungdomen, som undergår operationerna, och för riket, som emottager de opererade. Vi veta ganska väl, att vi å nyo skola komma att röra vid några ömma punkter; men likasom det vi hittills sagt öfver undervisningsväsendet icke alls varit annat, än hvad hvarje tänkande menniska i landet, hvarje ephorus så väl som hvarje skollärare, lektor och universitetslärare, ej mindre än slutligen hvarje upplystare discens i botten af själ och hjerta erkänner för sannt, och omtalar för sig sjelf, om ej för andra: likaså skall det, som följer, blott bli en anspråkslös framställning af hvad alla längesedan tyckt. Saken sjelf är så vigtig och stor, att få finnas vigtigare: dess omtalande är ock så till vwvida af betydenhet, som det innehåller den på ett ställe samlade rösten af många tusen, spridda öfver Sverges areal, och är således att kalla en kompakt stämma; men vår framställnings egen förtjenst är ingen, emedan här icke gifves ett enda ord af oss uppfunnet eller nytt. Vi stå nu vid dörren till ett tvistämne, som minst är åttatioårigt. Redan vid medlet af 4700:talet ägde högst allvarsamma betänkligheter och öfverläggningar rum mellan rikets ledare rörande befordringsväsendet inom embetsverken och en af grundvalarna derför, de akademiska examina. Vår största celebritet den tiden, Carl von LinneE, yttrade sig då synnerligen emot dessa. Så mycket will en början, för att påminna om, det deras gagn för riket, embetena och sjelfva vetenskaperna icke måtte vära alldeles afgjordt. Beträffande deras inflytelse på professorerna i vår tid, så kunde författaren till dessa linier citera en Upsaliensis, redan innan han blef professor ryktbar öfver Europa för sina genialiska skrifter, och hvilken på samvete försäkrat, att hans tid genom ideliga tenteringar och examineringar, jemte konsistoriella polisoch fiscusgöromål — således allt sysselsättningar utom föreläsningarne (det egentligen professorliga) — vore till den ytterliga grad upptagen, att han med största svårighet hann följa med sin vetenskaps framsteg, men att fortfara som författare och utgifvare, blefve hardt ogörligt. Detta är dock en man afallmänt känd flit och af en sällan störd helsa. Kommer opasslighet till, som är ganska tänkbart — då med snillrikhet lätt förenar sig ett retligt nervsystem, och fleråriga studier lätt kunna leda till kroppslig afmattning: så att då snille ch vidsträckt beläsenhet äro tvenne nödiga vilkor för en professor, svaga nerver och annan sjuklighet ej sällan medfölja såsom mala necessaria — frågas då, huru han skall kunna vara hvad han likväl måste, hufvudman och ledare ; sin sak, om honom icke lemnas tid och krafter dertill? Äro akademiska examina så vigtisa för sjelfva universitets-inrättningen, att denna ej kan bestå eller göra lefvande, sannt gagn lem förutan, då måste de tålas, och man får hitta på något annat slags räddning för det proessorliga; men denna deras oumgänglighet är hvad som först måste undersökas. Går man dem nära i spåren, så skall man, sanske oväntadt nog, finna dem till betydelsen stå i slutet sammanhang med ett visst annat, som har sitt ursprung — förträffligt då det börjades — i Medeltiden, men som för närvarande ligger i dödskampen. Vi tala om Skrånrättningen. Tiden har vaknat till insigt om skilnaden enellan vara och heta. Om det förstas värde :vistar ingen; men om händelser, för hvilka historien redovisar, med sig fört en skilsmessa enellan namn och sak, så blir det förlåtligt, att man omgår det förra, ty det är den sednarel. man behöfver, och man har rätt dertill. Inräffar det nu, att mycket heter något, utan att vara det, eller att annat är utan att hetal let, så finner man det förstas anspråk omsider olidliga, och det sednare, fastän hundra gånger! örkastadt, upptar man ändå till sluts. Öfver allt behöfver man det goda. Det naturliga sättet för att träffa det består uti att