angår väl då omsider arbetet, om icke den. som det angår? Någon annan rör det icke. Historiskt: så länge ett yrke genom sin nyhet, konstens dunkelhet, och utförssättets svårighet, både af allmänheten och yrkets egne män naturligen koncentreras till skrå, så bör det af regeringen bibehållas vid sin myndighet som sådant. Men när nyheten, dunkelheten och svårigheten gemensamt upphöra, bör regeringenzaflysa en onaturlig myndighet.) För att bestämdt veta detta när, behöfver regeringen endast noga känna folket i samhället, som den styr. Gå vi, efter dessa betraktelser, åter öfver till universiteterna, så låter det fråga sig, om hvad vi anmärkt icke har någon tillämplighet för dem? Man må icke förebrå oss ohöfligheten af en stötande jemförelse emellan skråyrke och vetenskap: vi veta ganska väl att skilja dem åt; men det är icke vi, som sätta universitets-institutionen i kategorien af skrå, utan det är dess eget examensväsende, som gör det. Vi bedja här läsaren gifva noga akt på skilnaden emellan sådana slags examina, som inom ett undervisningsverk hållas med lärjungarne för att erfara, om de besitta erforderliga kunskaper till uppflyttning i högre klass, och akademiska examina, för hvilka betyg utfärdas, gällande utom läroverket, politiska betyg till grundläggning af befordringsväsendet i staten. De förra äro intet annat än nödiga och angelägna ingredienser i skolmethoden, äro blott högtidligare lexförhör, hvaraf alla följderna stanna inom skolan, der de ske. De sednare äro ämnade att konstituera värdigheter, med anspråk att utan vidare undersökning öfver hela riket betyda det, som examensbetyget utsätter. Vår oförgripliga tanke är, att det förra slaget, de skolastiska examina, tillhörande elementar-läroverket, icke blott bör bibehållas, utan göras mycket talrikare, strängare och mera personligt för hvarje lärjunge, än hvad nu i de äldre skolorna (se föreg. S) vanligen sker; skälet är, att dessa examina der böra tillhöra sjelfva undervisningen, kontrollera dess gång och utgöra enda grunden för en förnuftig och rättvis flyttning från klass till klass. Deremot anse vi de politiska examina böra utgå ), emedan de alldeles icke tillhöra undervisningssättet vid läroverket, der de ske (universiteterna), efter de bestå i ett prof vid slutet af banan. Akademiska inträdesexamen (studentexamen), åter, jemte de, som under sjelfva den akademiska banan finnas, äro analoga med de förut omtalade skolastiska examina, höra till sjelfva undervisningssättet vid akademien, och böra således bibehållas (ehuru vid dem åtskilliga förändringar måhända visa sig nödiga). De politiska examina bestå i alla sådana, efter hvilkas tagande man lemnar högskolan. Dessa äro 4:0o direkta embets-examina, prestoch pastoral-, kansli-, kameraloch hofrätts-; 2:o gradual-examina, i alla fyra fakulteterna. Högskolans karakter består i att vara stället, der den högsta och bästa undervisning 1 alla ) vetenskaper finnes att tillgå. Annat är hon icke, och bör icke annat vara. Hvar och en, som behöfver och önskar denna undervisning, har att vända sig till högskolan. När han (eller hans målsmän) anser målet vunnet i det fach, som valts, reser han ifrån högskolan och anmäler sig till intagande, der han önskar anställas, i fall han ämnar sig till embetsman. Den autoritet, som styr verket, hvari han vill komma, måste nu pröfva honom, för att erfara — icke hvad han hetes vara i kunskaperna — utan hvad han är. Ty den auteritet, som inför samhället ansvarar för verket, måste således ansvara för alla deras duglighet, som antagas, och sbehöfver derföre lära känna dem. Detta är det stora och naturliga af saken. Det vill säga, att kontrollen flyttas ifrån att vara subjectiv (ifrån arbetsgifvaren, universitetet) till att bli objektiv (till arbetstagaren: embetsverket eller, i fall personen icke går att bli embetsman, till sjelfva allmänheten). Omständigheter kunna likväl göra, att denna grundsats behöfver modifieras, om någon gren befinner sig i ett interim (se ofvan vid yrkena). Sakens vigt tvingar oss att här fästa en serskild uppmärksamhet vid hvarje af de fyra fakulteterna. (Forts. e. a. g-) ) Den särskilda betänklighet, som hos regeumnesan klan unnetå fin Kihahållandat af Att